En stor del av dagens amerikanska arbetarskildringar skrivs av journalister som vill berätta om de ”osynliga” orättvisor som drabbar arbetarklassen. Jag har tidigare skrivit om Barbara Ehrenreich, som wallraffade som inom olika låglöneyrken för att visa att det inte går att leva på den amerikanska minimilönen, och nu tänkte jag ta upp en annan radikal journalist som intresserat sig för den fattigdom som råder inom stora delar av USAs arbetarklass, nämligen David K. Shipler.
Shipler, som belönats med Putizer-priset, har under lång tid intervjuat fattiga amerikaner. Och i boken
The Working Poor: Invisible in America redovisar han deras berättelser.
Ett av Shiplers syften är att avslöja en rad amerikanska myter om arbete och fattigdom. En av dessa är att USA skulle vara ett land där hårt arbete alltid leder till välstånd. Förutom att visa att detta inte är sant påpekar Shipler också att myten kan få långtgående psykologiska konsekvenser för dem som sliter hårt utan att lyckas ta sig ur fattigdomen: ”[T]he American Myth […] provides a means of laying blame. In the Purital legacy, hard work is not merely practical but also moral; its absence suggests an ethical lapse. A harsh logic dictates a hard judgement: If a person’s dilligent work leads to prosperity, if work is a moral virtue, and if anyone in the society can attain prosperity through work, then the failure to do so is a fall from righteousness. The marketplace is the fair and final judge; a low wage is somehow the worker’s fault, for it simply reflects the low value of his labor”.
En annan av de myter som Shipler attackerar är att fattigdom skulle vara ett problem som främst har med rasdiskrimiering att göra: ”Poverty in America knows no ethnic or racial boundaries. African-Americans run up against special handicaps […]. [---] Yet poverty also contains universal hardships that afflict people of all races. Whites at the bottom of the working world are impeded by many […] of the handicaps that blacks endure”.
Eftersom Shipler är journalist vill han möta myter med fakta. Därför skyr han skönlitterär gestaltning. Detta framhålls redan i förordet, där Shipler påpekar att han inte dramatiserat sina intervjuer: ”If this were a collection of shorts tories, they could be said to have character and sometimes plot, even family tragedy and lonley heroism. But there is no climax, and no tale ends. Lives continue unresolved”.
Men att undvika gestaltning är inte helt lätt. Exempelvis blir det flera gånger tydligt att de som intervjuats av Shipler inte alltid levererar ”objektiva sanningar”, utan istället berättar om sina liv med utgångspunkt i olika myter. Shipler konstaterar exempelvis att ”[a] recovering drug user or alcoholic” ofta berättar sin historia ”as a morality tale with elements of a religious parable: the temptation, the fall, the confession, the penance, the salvation”. Och när han lyssnar till en arbetare som berättar om sin bristfälliga utbildning drar Shipler slutsatsen att berättelsen är romantisk, snarare än realistisk: ”He romanticized his way of learning: from using his hands, he said, not from reading books, which he could not do well in any event.”
Shiplers kamp för att hålla sig till ”fakta” visar att skönlitteraturen i USA inte har samma höga status som i Sverige när det gäller att skildra frågor om arbete, klass och fattigdom. Den starka svenska arbetarlitterära traditionen har gjort det naturligt att använda fiktion för att berätta om arbetarklassens villkor, medan man i USA oftare använt sig av journalistiska genrer som reportaget.
Men samtidigt aktualiserar Shiplers bok frågan om det verkligen går att konsekvent göra skillnad på ”fakta” och ”fiktion”. Förstår vi inte alltid våra upplevelser med hjälp av kulturella berättelser?
Shipler själv tycks faktiskt vara inne på ett sådant resonemang, när han diskuterar vad fattigdom är. Han menar att fattigdom bör förstås som någonting relativt, som ”an inability to buy the lifestyle that pervails at a certain time and place”. Denna tes, som genljuder av Marx resonemang i
Kapitalet om hur kostnaden för arbetskraftens reproduktion är kulturellt bestämd, följs sedan upp med en beskrivning av populärkulturens roll upplevelsen av fattigdom. Shipler påpekar att de fattiga i USA är inte fattiga i Kina eller på 1600-talet, utan fattiga här och nu: ”They watch the movies and read the magazines of affluent America, and these tell them that they are internal exiles”.
Mot bakgrund av detta resonemang skulle man kunna hävda att den politiska betydelsen av arbetarskildringar inte ligger i deras (eventuella) förmåga att ge en
sannare bild av verkligheten, utan i deras förmåga att formulera en bild av världen som bygger på andra ideologiska värderingar – en bild i vilken inte bara abstrakt, utan även verkligt, arbete framställs som värdefullt; en bild där arbetande människors problem inte osynliggörs; en bild som tydliggör vad som behöver göras för att arbete verkligen ska kunna bli någonting som möjliggör välstånd för dem som utför det.
Shiplers bok aktualiserar även en annan frågeställning som brukar dyka upp när man pratar om arbetarskildringar, nämligen huruvida sådana skrivs bäst av arbetarna själva, eller om de lika gärna kan skapas av radikala intellektuella.
Jag har ofta argumenterat för att kraven på att en ”riktig arbetarförfattare” måste komma ur arbetarklassen för det mesta bygger på ganska ogenomtänkta åsikter (se exemplevis min bok
Arbetarlitteratur, kapitel 3). Och jag tycker utan tvekan att Shiplers bok ger mig många nya argument. Han visar ju exempelvis att långt ifrån alla arbetare har förmågan att höja sig över ideologiska myter när det gäller att beskriva sin egen situation. Och det visar i sin tur att kunskaper om (eller erfarenheter av) arbetarklassens verklighet inte räcker för att man ska kunna bli en god arbetarskildrare. Man måste också kunna analysera denna verklighet.
Genom att intervjua arbetare har Shipler fått insikter i de vedermödor som fattiga arbetare får utstå i dagens USA. Men han har också haft förmågan att tolka och dessa insikter. Och det är detta som gör honom till en god arbetarskildrare.
