Slutord från Landskrona

Centrum för arbetarhistoria i Landskrona har varannat år anordnat en nordisk konferens för arbetarhistoriker. Vid dessa har det också presenterats en hel del forskning om arbetarlitteratur där (den som vill läsa en rapport från den förra konferensen, som i allra högsta grad behandlade arbetarlitteratur, kan klicka här.) Dessutom har Nordiskt nätverk för arbetarlitteraturforskning samarbetat med Centrum för arbetarhistoria och förlagt en konferens till Landskrona (om den kan man läsa i LOs tidning Arbetet, som förr visade stort intresse för arbetarlitteraturforskningen).
Konferenserna i Landskrona har varit viktiga för forskningen om arbetarlitteratur. I år var konferensen dock litet mindre än vanligt, och endast två forskare fokuserade på arbetarlitteratur: Magnus Gustafson, som presenterade ett artikelutkast om socialdemokratiska memoarer, och jag, som pratade om att det faktum att Stig Sjödin och Jenny Wrangborg varit (och är!) verksamma i många olika offentligheter innebär att vi borde ha en bredare definition av begreppet arbetarlitteratur (i samma riktning pekar för övrigt Gustafsons forskning, som ju också den blickar bortom den traditionella skönlitteraturen).
Under konferensen fick jag reda på att Centrum för arbetarhistoria inte längre kommer att få stöd av Landskrona kommun och att man därför flyttar till Helsingborg. Låt oss hoppas att flytten kan bli en nystart och att konferenserna framöver lockar fler deltagare - båda sådana som forskar om arbetarhistoria och sådana som forskar om arbetarlitteratur.

Om Working-Class Literature(s) - och litet till - i Clarté

I Clarté 2018:1 recenserade Per-Olof Mattsson antologin Working-Class Literature(s): Historical and International Perspectives, som jag redigerat tillsammans med John Lennon (och där jag också skrivit en artikel om svensk arbetarlitteratur). Nu kan man läsa recensionen på nätet. (Boken kan man för övrigt ladda ner gratis från förlagets hemsida.)
I samma nummer av Clarté hittar man också andra texter om arbetarlitteratur. Exempelvis har jag recenserat Henrik Johanssons roman Raya. Dessutom presenteras Mats Källblad och hans serie Lukas.

Om folkhemmet och arbetarlitteraturen i Greifswald

Idag har jag deltagit i en konferens på Alfried Krupp Wissenschaftskolleg i Greifswald om välfärdsstaten och litteraturen, inom ramen för kulturfestivalen Nordischer Klang.
En av talarna var Lasse Horne Kjældgaard som skrivit den intressanta boken Meningen med välfärdsstaten. Resten av oss – Hannah Tischmann, Ole Karlsen och jag – belyste temat utifrån vår forskning om arbetarlitteratur.
Ole Karlsen diskuterade bland annat förhållandet mellan arbetarrörelsens sånglyrik samtida hip hop som kritiserar välfärdsstatens tillkortakommanden (exempelvis "La raseriet strømme" av Gatans parlament). Hannah Tischmann analyserade hur miljonprogrammet skildras i svensk arbetarlitteratur från folkhemmets gyllene tidsålder på 1970-talet respektive i samtida arbetarlitteratur. Själv jämförde jag hur Stig Sjödin och Jenny Wrangborg skriver om folkhemmet.
Att arbetarlitteraturforskningen fick så stort utrymme är kul. Men det var också intressant att jämföra våra analyser med Lasses. Detta synliggjorde nämligen att att inställningen till folkhemmet är ganska annorlunda i arbetarlitteraturen än vad som är fallet i annan litteratur.
Det är kanske en banal insikt, men om arbetarlitteraturforskare allt för mycket håller sig för sig själva kommer de snart inte kunna se vad som gör just arbetarlitteraturen och arbetarlitteraturforskningen unik. (Förhoppningsvis hade Lasse också utbyte av att höra hur arbetarlitteraturforskare ser på relationen mellan litteratur och välfärdsstat.)
Våra föredrag ska nu utgöra underslag för artiklar som om allt går vägen kommer att publiceras i European Journal of Scandinavian Studies.

Édouard Louis, Vem dödade min far

I Vem mördade min far (Wahlström & Widstrand, övers. Marianne Thufvesson) beskriver Édouard Louis sin far: en arbetare som trots att han bara är drygt 50 år är total utsliten. 

Dessutom anklagar han en rad namngivna politiker för att vara skyldiga till faderns misär: Jacques Chirac, som tog bort subventionerna på de mediciner som fadern behöver; Nicolas Sarkozy, som la sten på faderns börda genom att svartmåla dem som tvingas leva på bidrag och som tvingade ut honom fysisk hårt arbete trots att han var sjuk; Francois Hollande, vars regering gjorde det möjligt för faderns arbetsgivare att beordra stora mängder övertid; Emmanuel Macron, som sänkte socialbidragen, samtidigt som han också sänkte skatten för de rikaste…

Dessa anklagelser – som belyser att politik kan vara någonting livsavgörande för dem som lever på marginalerna – leder tankarna till Bertolt Brecht och hans insisterande att fienden inte är abstrakt utan har såväl namn som adress. Men den påminner också, vilket många recensenter framhållit, om Zolas mäktiga anklagelseskrift mot det franska samhällets övergrepp på den judiska officeren Dreyfuss. 

En annan författare man kan jämföra Louis med är Montaigne. Han anses nämligen ha skapat den genre i vilken Vem mördade min farhör hemma: essän.

I sina essäer använder Montaigne det egna livet som berikande utgångspunkt för diskussioner av sådant som är av universellt intresse. Louis gör precis samma sak. Med avstamp i den egna familjehistorien förmår han beskriva det samtida klassamhället på ett mer effektivt sätt än exempelvis de sociologer som främst arbetar med siffror.