Greider, hans hund och (folk)bildningen

Jag har debatterat bildning med Göran Greider i Dagens ETC. Det hela började med att han skrev en ledare i vilken han tog avstånd från begreppet – bland annat med hänvisning till att det exkluderade hans hunds klokskap! Eftersom jag inte höll med Gredier skrev jag en replik som han därefter svarade på. (Inläggen kan läsas på tidningens hemsida.)

Jag tycker inte att Greider lyckas bemöta min kritik. Därför har jag skrivit ett svar på hans svar. Det kommer dock inte att publiceras i tidningen. Istället kommer man att släppa in ytterligare en debattör, vilket kanske kan vara klokt.

Men naturligtvis är jag sugen på att offentliggöra min replik. Därför publicerar jag den här. Om Greider skulle ha lust att svara är han välkommen...

Göran Greider beskriver min reaktion på hans förkastade av begreppet bildning som ”oerhört förgrymmad”. Det är en rimlig beskrivning. När jag läser hans svar på min kritik blir jag dock mest förvirrad. 

Greider upprepar sin tes att bildning är någonting dåligt eftersom begreppet har historiska kopplingar till borgerligheten och dessutom skulle vara ”antropocentriskt”, det vill säga inte omfatta exempelvis husdjurs klokskap. Mina invändningar att begrepp kan övertas kritiskt och att i stort sett alla politiska begrepp utgår från människan bemöter han inte. 

Istället säger han sig gilla folkbildning. Men det begreppet är ju minst lika ”antropocentriskt”. För inte hör väl djur och växter till folket? Och förledet ”folk” är ännu starkare kopplat till reaktionära och antidemokratiska politiska ideal. Tänk exempelvis på begreppen folkgemenskap och folkrepublik. Dessutom utgör folkbildningen faktiskt ett lysande exempel på precis det jag hävdade i min kritik av Greiders argumentation, nämligen att bildningsbegreppet kan frigöras från sin ursprungliga, borgerliga kontext och ges en radikal innebörd. 

För att förtydliga sin kritik av bildningen anför Greider Ivar Lo-Johansson. Men han läser honom slarvigt. Den scen i memoarboken Asfalt som skildrar hur en redaktör kräver studentexamen av dem som ska få skriva i hans tidning handlar ju inte alls om bildning, utan om formell utbildning. Och att Greider lyckats missa att kampen för bildning är ett dominerande tema i såväl Lo-Johanssons som många andra arbetarförfattares verk är minst sagt häpnadsväckande. 

Faktum är att Lo-Johansson var så besatt av bildning att han ibland kunde uttala sig mycket nedsättande om arbetare och arbetarrörelseföreträdare som inte delade hans intellektuella hunger och nyfikenhet. Dessutom var han starkt kritisk mot att de folkbildningsinsatser som bedrevs av ABF i hans ögon hade allt för folklig inriktning. 

Lo-Johansson gjorde sig alltså ibland skyldig till det som jag tror att Greiders kritik av bildningen egentligen handlar om, nämligen att bildning kan användas för att trycka ner folk. Men att låta den kritiken slå över i kritik av bildningen som sådan är att kasta ut barnet med badvattnet. Att redaktören i Asfalt försökte förminska dem som saknade studentexamen är ju inget bra argument för att avskaffa den högre utbildningen. Istället bör man kräva att fler får möjlighet att ta del av den. Och samma sak gäller bildningen.

Liksom Greider är jag alltså för folkbildning. Men att hävda att denna vaken skulle ha att göra med folk (det vill säga: inte vara ”antropocentisk”) eller bildning är att ägna sig åt falskt djupsinne. 

Antonis Samarakis, På en gränsstation

Antonis Samarakis (1919–2003) är en av de allra viktigaste företrädarna för den moderna grekiska litteraturen. Hans kanske mest kända verk är novellsamlingen Hopp sökes från 1954 som översatts till flera språk (dock inte svenska, men för den som till äventyrs har svårt att läsa nygrekiska finns det bland annat danska, tyska och franska utgåvor).
Εn av de bästa texterna i den heter "Vid en gränsstation". Där berättas om en järnvägsarbetare som en dimmig novemberdag ser en man hoppa ur ett tåg alldeles innan detta lämnar landet. Kan det vara en smugglare? En sabotör? Han bestämmer sig för att ta reda på saken.
Det visar sig vara en helt vanlig man som varit på väg att emigrera för att få en nystart. Han tycker nämligen att livet glidit honom ur händerna, och tänker att man kanske kan börja om någon annan stans. I utlandet går det kanske att leva ett vackert liv, utan kompromisser.
Men, precis innan tåget korsar gränsen grips han av skräck. Vad är det som säger att saker ska bli annorlunda i utlandet? Han kan ju inte resa från sig själv. Så han stannar kvar...
Järnvägsarbetaren har svårt att riktigt förstå vad mannen pratar om, men tycker synd om honom. Och novellen slutar med att mannen försvinner i dimman.
Jaha, tänker ni. Det låter väl inte så särskilt intressant. Existentiell ångest är ju en stapelvara i den europeiska efterkrigstidslitteraturen.
Men, saken är den att novellen inte börjar med mannen som grips av skräck på gränsen och hoppar ur tåget. Den börjar med en beskrivning av järnvägsarbetaren.
Redan som barn hade han tågmani och satt ofta i timmar på järnvägsstationen i sin lantliga hemstad. Han satt där även när han borde ha varit i skolan, vilket resulterade i att han fick rejält med smörj av sin mor och att han fick gå om flera klasser i skolan.
Dessa missöden fick honom emellertid inte att ge upp sin stora dröm: att bli stins.
Stins blev han dock aldrig. Betygen räckte inte. Men han fick i alla fall jobb på järnvägen, och kunde alltså tillbringa sina dagar i sin favoritmiljö. Och, efter ett långt arbetsliv har han nu bestämt sig för att skriva sina memoarer. Det är därför han kommit att tänka på mannen som hoppade av tåget vid gränsen en gång för länge sedan.
När man jämför de två männen i novellen framstår han som hoppade av tåget som ganska eländig.
Järnvägsarbetaren har egentligen all anledning att klaga: han fick stryk av sin mor, han fick gå om flera klasser i skolan, och han lyckades aldrig uppfylla sin dröm att bli stins (dessutom antyds det att han som barn utsatts för övergrepp av en järnvägsarbetare). Men han beklagar sig inte. Tvärt om tycker han sig ha levt ett intressant liv, som han nu vill berätta om.
Kanske beror denna skillnad på olika förväntningar, som svarar mot olika sociala miljöer. För en fattig pojke kan det att drömma om att bli stins vara att sikta mot stjärnorna, och att bli järnvägsarbetare kan vara att nå trädtopparna. För folk i andra samhällsklasser kan det att inte få leva ett vackert liv helt utan kompromisser upplevas som förnedrande.
Att järnvägsarbetaren inte ens förstår den rädde mannen kan alltså ses som ett ifrågasättande från sociala utgångspunkter av den ångest han känner, och därmed av en central tendens i tidens litteratur.

Ny kurs om arbetarlitteratur!

I höst kommer det att ges en ny kurs om arbetarlitteratur vid Malmö universitet. Precis som den tidigare kursen – som kort och gott hette "Arbetarlitteratur" – handlar det om en distanskurs på nätet som går att kombinera med arbete aller andra studier.
Denna gång är kursen dock dubbelt så omfattande (15 hp.). Dessutom kommer den att ges på engelska.
Det senare hänger samman med att kursen har ett internationellt perspektiv och behandlar arbetarlitteratur från olika länder, exempelvis Sverige, Japan och USA. Förhoppningsvis kommer även studenterna att komma från olika delar av världen, och jag hoppas dessutom kunna fixa inhopp av utländska lärare och forskare.
Mer information kan man få på Malmö universitets hemsida. Kursen öppnar för anmälan 16 mars.
Jag hoppas att många av er som gått kursen Arbetarlitteratur har lust att vara med även denna gång. Men, kursen kräver inga förkunskaper, så även nya studenter är naturligtvis välkomna.

Prekariatet

Att gå på teater i Malmö är litet som att spela på enarmade banditer. Oftast kastar man bara bort sina pengar, men ibland rasslar det till.
Att salongen på Intiman bara var drygt halvfull under gårdagens föreställning av Prekariatet är kanske ett tecken på att malmöborna tycker att återbetalningsgraden från stadens scener varit väl låg på senare tid. Men de som stannade hemma överlät därmed jackpotten åt andra.
Prekariatet är nämligen en lysande pjäs, och framförandet lämnar inget att önska.
Till grund för pjäsen ligger intervjuer med människor med prekära arbetsförhållanden (det vill säga förhållanden som är oregelbundna och osäkra). Utifrån dessa har en rad karaktärer skapats: en migrantarbetare med tillfälligt uppehållstillstånd, en frilansande journalist, en arbetare i vård- och städsvängen, en lärarvikarie, en entreprenör... Dessa framför sina berättelser i ett slags á capella-operett i folkviseton, kombinerat med fysisk gestaltning av hur det kan kännas att jobba hårt utan skyddsnät och utan att komma någonstans.
Begreppet prekariat är komplext och omstritt. Det betecknar inte någon klass, men fångar in förhållanden som faktiskt förenar människor över traditionella klassgränser. Inte minst kan det användas för att visa att en hel del småborgare – exempelvis konsulter, frilansande kultur- och mediearbetare, entreprenörer etc. – i vissa avseenden kan vara mer utsatta på arbetsmarknaden än den traditionella arbetarklassen (som ju genom ett drygt sekel av facklig och politisk kamp lyckats uppnå en hel del) och att de rent av delar erfarenheter och problem med de mest utsatta skikten av denna klass.
Det är nog det viktigaste budskapet i Prekariat: "Prekärt arbetande i alla klasser, förena eder!" Om det hörsammas skulle arbetarrörelsen kunna revitaliseras. Och om det förblir ohört kan det gå riktigt illa.
I pjäsen antyds det senare i skildringen av hur en av karaktärerna blir politiskt aktiv... i Sverigedemokraterna. Trots att hennes villkor har likheter med migrantarbetarens väljer hon att ta ställning mot honom. Och därmed dömer hon sig själv, i slutändan, till att förbli utsatt. För om prekariatet ska kunna spränga sina bojor krävs enighet och solidaritet.
Prekariatet är alltså en pjäs som är både underhållande och intellektuellt/politiskt stimulerande. Så om du är i Malmö: skynda, skynda till Intiman. Vinst utlovas.
För mer info, klicka här.

Seminarium med Marie Hållander

Marie Hållander är välkänd för alla som intresserar sig för arbetarlitteratur. Hennes bok Tjänster i hemmet hör till de centrala verken i det arbetarlitterära uppsvinget under senare år och sedan en tid tillbaka är hon också en av dem som arbetar med den förträffliga podden Arbetarlitteratur.
Vad alla kanske inte vet är att hon också ägnar sig åt forskning och konstnärligt forskning. Onsdag 19 februari kommer hon till Malmö för att presentera de delarna av sin verksamhet i ett seminarium på Institutionen för konst, kultur och kommunikation (K3) vid Malmö universitet. Seminariet, som kommer att hållas på engelska, har titeln "Among the girls and machines of the textile dust: On poetry, textile work and archive" och beskrivs på följande sätt på universitetets hemsida :

In the presentation "Among the girls and machines of the textile dust: poetry, textile work and archive”, I will present an artistic, literary, poetic project which deals with textile workers' history and specifically textile stories from Sjuhärad, the area surrounding Borås. It is a project where I want to understand and write about the conditions for textile workers in this specific area, which is known for its strong connections to the textile industry. The project draws on material of archive searches and interviews with former workers, as well of my own lines and spatial passings in forms of autobiographical elements, since I am situated in this area and history.

Seminariet börjar 10.15 och hålls i K3 Studio, på femte våningen i Malmö universitets hus Niagara (vis Anna Lindhs plats). Mer information hittar man här. Alla intresserade är hjärtligt välkomna - man behöver varken vara student eller forskare (däremot behöver man kunna smita iväg från sin ordinarie sysselsättning en onsdagförmiddag).

Kjartan Fløgstad, U3

Kjartan Fløgstads roman U3 från 1983 kan läsas som en del i ett epos om den norska arbetarklassens och arbetarrörelsens historia. Denna gång ligger fokus på hur den norska socialdemokratin under efterkrigstiden inordnade sig i den västliga politiska och militära gemenskapen. Detta skeende skildras dels allegoriskt genom berättelsen om Alfemann Hellot, sonen till en partifunktionär som blir USA-utbildad stridspilot, dels genom anspelningar på en verklig händelse: den sovjetiska nedskjutningen av det amerikanska spionplanet U2 som i hemlighet var på väg till Norge. Som alltid är skrönan ett viktigt inslag i Fløgstads berättande, men i jämförelse med hans tidigare historiska romaner är U3 relativt traditionell och realistisk.
I Fløgstads romaner är namn ofta viktiga. Att Alfemann är en alfahanne är uppenbart. Men kanske är också hans efternamn betydelseladdat. Heloterna var ett folk som förslavades av spartanerna. Men, vad jag förstår tvingades de inte bara att arbeta i jordbruket, utan användes också som hjälpsoldater till de spartanska hopliterna. Om huvudpersonens efternamn ska kopplas till heloterna är det ingen smickrande bild Fløgstad ger av den norska socialdemokratin...

Recension av Tillbaka till Reims

Didier Eribons självbiografiska essä Tillbaka till Reims är en mycket intressant skildring av den moderna franska arbetarklassen. Den kom ut på franska 2009, men har först under de senaste åren blivit uppmärksammad internationellt. När den kom ut på svenska för två år sedan skrev jag om den här på bloggen, och nu har jag och min gode vän och kollega John Lennon skrivit en längre recension den engelska översättningen i The Journal of Working-Class Studies. Den som vill läsa vad vi tycker kan klicka här.