Alice Dadgostar, Göra mig förtjänt

 I Göra mig förtjänt skildrar Alice Dadgostar en ung kvinna, Darya, som hoppat av universitetsstudierna och nu håller sig flytande med hjälp av olika vikariat, bland annat i förskolan, medan hon försöker komma underfund med hur hon ska leva sitt liv. På samma gång beskriver hon det samhälle i vilket huvudpersonen befinner sig, och särskilt den utsatthet på marknaderna (arbetsmarknaden, bostadsmarknaden etc.) som många upplever i dagens Sverige och som brukar beskrivas med termen "prekaritet". Inte minst berättar Dadgostar på ett mycket intressant sätt om den nyliberala plikten att vara sin egen lyckas smed, och hur tung den kan vara.

Även om Göra mig förtjänt på bildningsromanens klassiska manér slutar med att huvudpersonen uppnår (ett slags) insikt är berättelsen betydligt mer spretig än en traditionell roman. Istället för händelsekedjor bjuds läsaren ofta på rundgång. Detta ska nog tolkas som en kommentar till att det inte finns några vedertagna språkliga former för att hantera prekaritet i det samtida Sverige. När huvudpersonen av en bekant uppmanas att "[f]örklara vad som är så hemskt på dagarna. På ditt jobb", kan hon exempelvis inte svara, trots att detta är någon hon ständigt funderar på.

trots detta säger Göra mig förtjänt mycket om den verklighet Dadgostar skildrar. Och även om den inte är någon bladvändare (eller kanske just därför) stannar berättelsen om Darya kvar långt efter att man slagit ihop pärmarna. 

Anker och litteraturen

 För några år sedan hade Arbejdermuseet i Köpenhamn en utställning om danska statsministrar. När min fru och jag såg den var vi nästan ensamma i lokalen. Utöver oss var det bara en äldre man som tittade på utställningen: den tidigare statsministern Anker Jørgensen.

Nu har han förärats en egen, mycket fin, utställning. Den tar inte minst upp hans intresse för litteratur och och hans engagemang för arbetarrörelsens kulturarbete.

Anker Jørgensen växte upp i en fattig arbetarmiljö och hade inte någon längre utbildning. Men han var redan som barn en hängiven läsare och när han i tjugoårsåldern blev arbetslös plöjde han igenom stora mängder litteratur på det lokala biblioteket. Även som statsminister läste han mycket, bland annat tidigt på morgnarna, innan arbetsdagen började.

Detta understryks alltså i utställningen, som bland annat innehåller ett antal böcker ur Jørgensens boksamling. Dessutom har man kopierat upp hans pamflett "Jag tror, man skal læse". Den inleds såhär:

Jeg tror, man skal læse. For på samme måde som mennesket har fysik, så har det også en ånd. Men du må hele tiden træne din fysik, og du må også spise og drikke, for ellers går fysikken i stå. På samme måde med ånden. Den skal også fodres, tilskyndes, inspireres.

Därefter tipsar han om böcker av bland andra Arthus Koestler, Villy Sørensen, Günter Grass,, Hans-Jørgen Nielsen, Ivar Lo-Johansson och Kirsten Thorup. Något sådant har (väl?) svenska socialdemokratiska statsministrar inte gjort i modern tid?

Några böcker ut Anker Jørgensens boksamling.
Ivar Lo-Johansson samsas med Marx och Koestler.

Utställningen betonar litteraturens
betydelse för Anker Jørgensen

Manuskript till ett tal där Anker Jørgensen bland
annat hänvisar till Martin Andersen Nexø

David Ericsson, Den fredlösa

 David Ericsson är en centralgestalt i den samtida svenska arbetarlitteraturen. I Den fredlösa – som är en relativt fristående fortsättning på Döden är inte nog från 2018 – skildrar han en ung lastbilschaufförs öden och äventyr på luffen i Köpenhamn och södra Frankrike på 80-talet, i sällskap med en flickvän som är på flykt undan polisen. Berättandet är rappt och mycket medryckande och inte minst de som gillar de romantiska strömningarna i Ericssons författarskap (jag hör själv till den kategorin) kommer att bli mycket nöjda.