Molly Johnson, Pansarkryssaren

Molly Johnsons Pansarkryssaren (1955) är en underlig arbetarskildring. Huvuddragen i berättelsen kan sammanfattas såhär:

En rysk pansarkryssare plöjer fram genom en svensk å och stannar i brukssamhället Grusviken. Alla står häpna och stirrar, utom en åldring som kommer stapplande från ålderdomshemmet: "Det var revolutionärernas fartyg. Hans gamla hjärta kändes tungt och ont. De hade äntligen kommit. I hela sitt liv hade han vetat att en dag - Han måste hålla sig för bröstet med handen medan han lyfte sin hatt och vinkade och ropade: 'Kamrater!'" (20). Men matroserna gör inte revolution, de börjar jobba på bruket och deras skepp skrotas ned.

Därefter flyttas fokus från Grusvik, till ett lyxhotell i Bahamas där en paranoid kapitalist av skräck för revolutionen låter meja ned infödingar med kulspruta och där en ung miljonärsson grips av skräck inför den miljö han fötts in i.

Slutligen förs läsaren tillbaka till Grusvik och in i järnverket. Johnson skildrar bland annat hur kapitalets makt över arbetarna motiveras med hänvisning till den internationella konkurrensen och genom påståenden om att det som är bra för bolaget också är bra för dem som som arbetar där. Hon beskriver också hur arbetare som länge betraktats som "en svart och främmande ras i samhället" känner behov av att visa upp sitt nyvunna materiella välstånd: "Man vill ha ansikte och man vill rama in det för att synas bättre, i bildörrar och möblemang och tillställningar, ju mer polerad och gyllene ram ju finare, ja" (64).

Detta är en skildring av folkhemmets arbetarklass, en arbetarklass som påstås ha gemensamma intressen med kapitalet och som till följd av ökande levnadsstandard tycks närma sig de övre klasserna. Men så inträffar någonting oerhört. När brukets ägare kommer på besök tillsammans med kungen angrips han av de revolutionära matroserna, som hotar att ta livet av honom.

Något revolutionärt blodbad blir det dock inte. För när man ska rösta om vad man ska göra med överheten börjar arbetarna fundera på om det verkligen är "nödvändigt" med våld (85).

Bruksägaren går alltså fri. Och när romanen slutar är hans makt starkare än någonsin: "Uppifrån bergen syns Grusviken som en kropp, som en stånkande muskelrik, febrigt levande liten jätte med brukskontoret till hjärna och järnverket till hjärta. Rytmiskt i skift pumpas blodkropparna, de sju tusen arbetarna in för att avge sin kraft och töms ut igen för att skaffa sig ny, tills de slits ut. Ifrån hjärnans gula trevåningshus med krokusrabatter om vårarna, styrs det och bestäms det på för blodkropparna okända, rationella, ekonomiska, politiska grunder, och över hjärnan härskar andra hjärnor och över dem återigen andra och så är blodkropparna många gånger förrådda, många gånger förda bakom ljuset, många gånger slavar bakom slavar" (87).

Det som gör Molly Johnson unik i efterkrigstidens svenska arbetarlitteratur är inte hennes tematik. Spänningen mellan å ena sidan demokrati och välfärd och å andra sidan konflikten mellan arbete och kapital skildras också av - bland andra - Folke Fridell och Kurt Samlomonson. Men hos Johnson är temat komplext. Exempelvis försöker hon sätta in Grusviken i ett större perspektiv såväl geografiskt (genom utblickarna mot överklassen på Bahamas) som historiskt (genom att låta matroser från ryska revolutionen dyka upp i folkhemmets Sverige). Och för att kunna göra detta tar hon till andra litterära grepp än de man brukar hitta i periodens arbetarlitteratur, exempelvis det modernistiska montaget.

Johnsons bok glöms ofta bort när man pratar om svensk arbetarlitteratur. Därför är det glädjande att den nyligen återutgivits av förlaget Modernista (med ett intressant förord av Anneli Jordahl)