Förordet inleds med en tämligen drastisk formulering: ”This book, being about work, is, by its very nature about violence–to the spirit as well as the body”. Och därefter betonar Terkel flera gånger hur destruktivt det moderna arbetslivet kan vara. Till exempel skriver han om hur ”the automated pace of our daily jobs wipes out name and face” och han citerar också en kvinna som hävdar att ”[m]ost of us, like the assembly line worker, have jobs that are too small for our spirit.
Denna kritik, som är baserad på Marx teori om det alienerade arbetet (om vilken jag skrivit i artikeln ”Arbetarlitteraturen i det mångkulturella samhället” i Socialistisk Debatt 2008:2), dyker också upp i många av intervjuerna. Stålverksarbetaren Mike Lefevre berättar om hur det faktum att han aldrig får se hur stålet han producerar kommer till användning gör att han inte kan känna sig stolt över sitt arbete. (På samma sätt resonerar för övrigt Leif Andersson i Åsa Linderborgs roman Mig äger ingen.) Lantbruksarbetaren Robert Acuna beklagar sig över att hans arbete är osynligt för dem som köper det han producerar: ”When people have melons or cucumber or carrots or lettuce, they don’t know how they got on their table and the consequences to the people who picked it”. (Även detta påminner om Leif Anderssons kritik av det moderna arbetslivet.) Och telefonisten Sharon Atkins säger att hon behandlas som ”a piece of equipment, like the telephone”.
Men Terkel ger också en annan bild av vad arbete kan vara. Ett exempel på detta får man i aktiemäklaren Ray Wax beskrivning av den glädje han kände när han var byggherre: ”If I could build houses all over again, I would do it. Because when it’s finished, somebody’s gonna live in it, and the house is godda be built and it’s gonna be there after I’m gone”. (Också denna kommentar påminner om ett av Leif Anderssons resonemang. Är Linderborg kanhända lika begeistrad som jag av Terkels arbetarskildringar?)
Även om Ray Wax inte är den ende som förmår beskriva hur arbete kan vara en källa till självkänsla och status är det bilden av arbetet som någonting som degraderar människan som dominerar i Working. Men kanske utgör Terkels bok ändå ett försök att bekämpa det själsliga våld han beskriver.
Denna misstanke väcktes hos mig när jag läste Terkels intervju med filmkritikern Pauline Kael, som bland annat har följande att säga:
Movies set up these glamorized occupations. [---] There is a tendency in movies to degrade people if they don’t have white-collar profesions So people form a low self-image of themleves, because their lives can never match the way Americans live–on the screen.
Kanske ska Terkels realistiska skildringar av arbete ses som en motbild till den som visas på biograferna och som får arbetare att känna sig misslyckade? För även om de negativa aspekterna av det moderna arbetslivet ges stort utrymme ger Terkel också en bild av arbete som någonting oerhört viktigt. Och därigenom kontrasterar hans beskrivning av arbete inte bara mot den som produceras i Hollywood, utan även mot den som produceras på universiteten. I en av intervjuerna i Working säger fackföreningsorganisatören Bill Talcott följande:
The problem with history is that it’s written by college professors about great men. That’s not what history is. History’s a hell of a lot of little people getting together and deciding they want a better life for themselves and their kids.
Genom att ägna 700 sidor åt vanliga människors tankar om sina jobb bidrar Terkel till den alternativa historieskrivning som Talcott efterlyser. Den historia han presenterar handlar i stor utsträckning om våld. Men den visar också att de arbetande människor som nedvärderas såväl i den akademiska historieskrivningen som på vita duken i själva verket bär upp vår civilisation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar