torsdag 28 januari 2010

Om min bok i LO-tidningen

I senaste numret av LO-tidningen skriver John Swedenmark om min bok Den föreställda mångkulturen och om seminariet "Den andre arbetaren" där jag medverkade för någon vecka sedan.
Eftersom jag är ytterst mänsklig och därför svag för positiv kritik publicerar jag här ett utdrag ur Swedenmarks text:
Som litteraturvetenskaplig handbok är Den föreställda mångkulturen en mästerlig läsning av fyra viktiga, nyutkomna romaner: Khemiris Ett öga rött, Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill, Anderssons Var det bra så? och Linderborgs Mig äger ingen.
Poängen som tas hem långt över mållinjen är att det finns en tydlig klasserfarenhet i alla fyra böckerna, och att den hamnat i skymundan när en etnisk läsning trätt i förgrunden.
Men Nilssons diskussioner är samtidigt en hyllning till litteraturens förmåga att ge komplexa svar på dumma frågeställningar.
De fyra böckerna både gestaltar intrikata motsägelser i de skildrade personernas liv och bekämpar på förhand det kategoriseringstänkande som framför allt placerat in Khemiri och Bakhtiari i ett invandrarfack.
Men boken har tillika en annan dimension. Långa partier är en avancerad samhällsfilosofisk utredning av samspelet mellan klass och identitet.
De frågor som diskuterades spontant på seminariet återkommer här som inlägg i en pågående internationell vänsterdebatt, där Nancy Fraser är den som Nilsson står närmast vad beträffar att hålla isär perspektiven men ändå se hur de samverkar. Toril Mois åtskillnad mellan "genomträngande" och "icke genomträngande" identiteter spelar också en stor roll. Liksom gamle Marx själv.
Det gäller att inte blanda ihop kampen för erkännande med kampen mot exploatering.
Eller låta det förstnämnda ersätta det sistnämnda. Som det klokt heter i sammanfattningen: ”Den föreställda mångkulturen är ett uttryck för den samtida kapitalismens självförståelse. Alltså är den ideologisk.”
Naturligtvis suger jag i mig detta beröm. Fast i varje glädjebägare finns det smolk. Swedenmark känner sig föranledd att påpeka att Gidlunds borde skaffa sig en korrekturläsare. Det kanske de borde. För den som läste korrektur på min bok var... jag själv. Så korrekturfelen är jag ensam upphovsman till!
Den som vill läsa hela Swedenmarks text kan klicka här.

söndag 24 januari 2010

Rapport från Göteborg

Igår deltog jag i ABF Göteborgs seminarium "Den andra arbetaren" tillsammans med Susanna Alakoski, Azar Mahloujian, Andrzej Tichý och Aleksander Motturi. I tre timmar pratade vi om litteratur och om stereotyperna "invandraren" och "arbetaren" inför en stor publik. Dessutom var utbildningsradion på plats och filmade. Ska bli intressant att se om vi dyker upp i rutan någon gång...
Nedan följer ett kort sammandrag av mitt anförande:

I presentationen av dagens seminarium står det såhär:

”Arbetaren och invandraren har blivit stereotyper i offentlighetens dramaturgi av klassificering, sortering och värdering. Är invandrarna rentav vår tids nya arbetare? Den s.k. invandrarlitteraturen vår nya arbetarlitteratur? Eller har vi missuppfattat alltsammans?”

Lägesbeskrivningen tycker jag är korrekt. Invandraren har sannerligen blivit en stereotyp i offentligheten. Och samma sak gäller arbetaren. På senare tid har stereotypen arbetaren dock allt mer kommit att kopplas ihop med stereotypen invandraren. Och det är detta som lett till att invandrarna kommit att betraktas som vår tids arbetare och till att den s.k. invandrarlitteraturen uppfattats som vår nya arbetarlitteratur. Så frågorna i presentationen kan alltså besvaras jakande. Och det gäller även den sista av dem: Ja – vi har missuppfattat allting.

Om den här missuppfattningen har jag skrivit i min senaste bok, Den föreställda mångkulturen.

Bokens titel syftar på att vi under senare år allt oftare föreställt oss Sverige som ett mångkulturellt samhälle, ett samhälle där de viktigaste skiljelinjerna går mellan dem man kallar svenskar och dem som betraktas som invandrare. Den föreställnig skymmer bilden av Sverige som ett klassamhälle. Och det är detta som leder till sammanblandningen av arbetarlitteratur och sk. invandrarlitteratur – och till att vi alltså missförstår alltsammans.

När etnicitet skymmer klass blir en effekt att litteratur som skulle kunna betraktas som arbetarlitteratur istället uppfattas som invandrarlitteratur. Exempel på detta hittar man i mottagandet av Susanna Alakoskis roman Svinalängorna. Den handlar om en massa olika saker, bl.a. om invandring, om Ystad, om kön, om ungdom, om alkoholism och om klass. Men när den recenserades i de stora dagstidningarna ställde recensenterna romanens skildring av finska invandrare i centrum för uppmärksamheten, medan skildringen av klass marginaliserades.

En annan effekt av den föreställda mångkulturen är att klass förvandlas till en kulturell kategori, till någonting som fungerar på samma sätt som fenomenet etnicitet. Och detta är anledningen till att sk. invandrarlitteratur ofta beskrivs som ett slags arbetarlitteratur. Det har bland annat hänt med Jonas Hassen Khemiris roman Ett öga rött, som beskrivits som del av den ”nya multikulturella arbetarlitteraturen”, trots att den nästan inte alls handlar om klass.

Dessa sammanblandningar av klass och etnicitet är problematiska på flera sätt. Ett problem är att de gör oss till sämre läsare. Att läsa Ett öga rött som en klasskildring är exempelvis inte särskilt fruktbart. Och om man missar klassperspektivet i Svinalängorna har man missat en viktig aspekt av den romanen. Men i förlängningen av dessa dåliga läsningar ligger också allvarligare problem, problem som är av politisk natur. För om klass osynliggörs, eller förstås som en kulturell kategori kommer vi inte kunna förstå de klassorättvisor som finns i samhället. Och om vi inte förstår dessa orättvisor kan vi inte heller göra någonting åt dem. Att betrakta invandrarna som vår tids arbetare och den s.k. invandrarlitteraturen som vår nya arbetarlitteratur är alltså verkligen att missuppfatta allting.

torsdag 21 januari 2010

Nere på verkstadsgolvet

En av de bästa rapportböckerna från den svenska arbetarklassens värld är Folke Isakssons och Jean Hermanssons Nere på verkstadsgolvet (1971).

Isaksson har intervjuat några arbetare som ger tämligen olikartade beskrivningar av hur det är i den svenska industrin. Men han delar också med sig av sina egna iakttagelser och funderingar. Det han skriver är ofta både välformulerat och insiktsfullt. Och påfallande ofta får hans resonemang ett självreflekterande drag. Författaren Isaksson tycks nämligen ha funderat en hel del på förhållandet mellan litteraturen och den verklighet litteraturen försöker skildra.

Detta kommer till uttryck redan i bokens inledning, där språk och språkbruk snabbt hamnar i centrum för uppmärksamheten. Isaksson beskriver där hur man kan läsa en fabrik som ett slags text. Han skriver om ”de flesta industriföretag” kringgärdas av ”ett gunnebostängsel, plastförlagd eller elförzinkad ståltråd i ett förbjudande nätmönster”, som förutom att fylla pratiska funktioner även utgör ”företagets ansikte utåt” och markerar ”reviret, platsens karaktär av privat område” (s. 9).

Han analyserar också det språkbruk som används i fabrikerna och konstaterar att detta präglas av en kylig och distanserad ton och att han uppfattar det som ”nedlåtande” eftersom det beskriver arbetaren ”som en bruksvara som arbetsgivaren fritt kan förfoga över” (s. 10). Dock konstaterar han även att detta språkbruk mest ”vittnar om en inställning som varit rådande [min kursiv.]” och att det håller på att försvinna eftersom det ”stör det goda intryck som de flesta företagare idag beflitar sig om att göra”: ”I dag har kaserngårdsstämmorna praktiskt taget tystnat inom svenskt arbetsliv. I stort sett råder det en hygglig samtalston mellan befäl och underlydande, och jämfört med sina kollegor i utlandet är våra industriledare socialt progressiva” (s. 10). Men att arbetsgivarna försöker göra ett gott intryck ändrar inte på grundläggande fakta, nämligen att de svenska storföretagen har en tydlig ”prägel av klassamhälle”: ”Arbetare betraktas, trots du-reformer, företagsdemokrati och försök med självstyrande grupper, som sämre folk” (s. 10).

Även om Isaksson skriver bra är det dock Jean Hermanssons fotografier som gör Nere på verkstadsgolvet till en riktigt bra bok. Varenda ett är nämligen ett konstverk, samtidigt som de också tydligt visar hur det kunde se ut i svensk industri kring 1970.

onsdag 20 januari 2010

Maja Ekelöf, Rapport från en skurhink

Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink publicerades 1970, efter att författaren vunnit första pris i en romanpristävling. Den handlar om författarens liv som ensamstående tonårsmor, underbetald och hårt arbetande städerska, storläsare och politisk tänkare. Men mest av allt handlar den om litteratur och klass. (Åtminstone är det framför allt det som jag fäst mig mest vid.)

Eftersom berättaren i Ekelöfs rapportbok är storläsare uppehåller hon sig ofta vid frågor om litteratur. Framför allt skriver hon om de svenska arbetarförfattarna, till vilka hon hyser ”stor klockarkärlek” (s. 138).

De tillskrivs bl.a. förmågan att göra frågor om klass synliga. Om Harry Martinsons Vägen ut skriver berättaren exempelvis att författaren i den boken talar om ”ångest, och i synnerhet den fattiges ångest” och att hon ”förstod det stycket så bra” (s. 20).

Utanför litteraturen tycks det dock vara svårt att behandla dessa saker: ”Ibland önskar jag mig få tala med honom [Harry Martinson] eller Fridegård. Men hur skulle den pratstunden bli. Jag kan inte tala med någon, tycker det är väldigt svårt att uttrycka det jag vill säga. I mina tankar diskuterar jag med många personer och då går samtalen flytande lätt, men då jag ska prata i verkligheten låser sig tankeapparaten definitivt” (s. 20).

Detta kan läsas som en kommentar om arbetarlitteraturens funktion – att den gör det möjligt att fundera över saker som inte får något större utrymme i vardagsoffentligheten, särskilt saker som har att göra med fattigdom och klass.

Och kanske ska det också ses som en kommentar till Ekelöfs eget skrivande. Kanske vill hon med Rapport från en skurhink göra samma sak som de äldre arbetarförfattarna, nämligen bidra till att göra frågor om klass och fattigdom synliga.

I denna riktning pekar inte minst en episod i boken som skildrar berättarens funderingar om klasskampen i offentligheten: ”Tidningen Vi har i sina spalter varje ex. haft någon som skrivit ’Veckans dagbok’. Alltid har det varit en viss sorts människor som skrivit. Idel. ädel adel. Eliten i samhället. Jag har läst de där ’dagböckerna’, och undermedvetet har jag väl tänkt att det är sällan någon arbetare får yttra sig i tidningarna” (s. 72). Eftersom Rapport från en skurhink är just en ”dagbok” som skildrar en arbetares upplevelser tematiserar Ekelöf här sitt litterära projekt – att i offentligheten bidra med ett annat klassperspektiv än det gängse.

tisdag 19 januari 2010

Bokslut från LM

Göran Palms Bokslut från LM (1974) är en fortsättning, eller uppföljning, av rapportboken Ett år på LM (se blogginlägget från 7 januari).
Liksom i den tidigare boken kritiserar Palm här det moderna industriarbetet ur ett marxistiskt perspektiv – närmare bestämt kritiserar han den alienation som orsakas av vad Marx kallade arbetarklassens ”reella underordning” under kapitalet, d.v.s. den underordning som har sin grund i att kapitalisterna bestämmer över produktionsprocessen – samtidigt som han tematiserar sin ambition att som författare gå i kamp med den dominerande ideologi som skymmer klassorättvisorna.
Palms viktigaste tes är att den svenska arbetarrörelsen gett upp kampen om att göra arbetslivet mänskligt för att istället satsa på att arebtarna ska ha det bra när de inte jobbar (genom längre semester, högre lön etc.). Och som alternativ ställer han upp idén att arbetarna borde kräva självstyrande avdelningar på industriarbetsplatserna.
Detta är naturligtvis intressanta saker, men ännu intressantare är Palms funderingar om hur litteraturen kan användas för att bekämpa klassorättvisor.
Enligt Palm är det ”stora bekymret för den samhällskritiske författaren […] inte alls att de flesta missförhållanden är oupptäckta utan att de är så grundligt upptäckta att de har blivit invanda” (s. 75). Alltså är uppgiften inte ”att upptäcka nya problem utan att upptäcka de gamla på nytt. Att se dem med nya ögon, som det heter. Att hitta en angreppsvinkel som får det att se ut som om detta inte vore skildrat förut. Ett sätt att tala som gör missförhållandet lika tydligt och angripbart som det tedde sig från början, rakt igenom alla de tjocka lagren av vana och vanmakt” (s. 76). För att lyckas med detta krävs ”retorisk fantasi”: ”Nya fakta kan ibland åstadkomma denna livgivande effekt, nya forskningsmetoder, nya tankar, nya drastiska förslag till lösningar, en ny politisk situation. Men inom opinionsbildningen krävs framför allt retorisk fantasi, en oerhört underskattad egenskap, inte i det dagliga umgänget på arbetsplatser och skolor men just i den offentliga debatten” (s. 77). Med hjälp av denna retoriska fantasi kan man exempelvis synliggöra de orättvisor som arbetarklassen utsätts för: ”Under ytan tycks det hos många som står mitt i arbetet finnas en hunger efter beskrivningar och ord: efter ord som kan göra den upplevda verkligheten tydlig, efter ord som kan göra de upplevda villkoren gripbara. Många arbetare tycks vilja ha en text att gå till, därför att mycket av vad de vet eller har på känn gäckar deras egen formuleringsförmåga” (s. 105).
Detta program har sina rötter i en modernistisk litteratursyn och låter kanske litet daterat i våra postmoderna tider. Men frågan är om de senaste årens uppsving för arbetarlitteraturen (exemplifierat av bl.a. Susanna Alakoski, Åsa Linderborg och Kristian Lundberg) inte bidragit med just en dos ”retorisk fantasi” som hjälpt många läsare att sätta ord på en klassverklighet som det länge varit svårt att tala om?

måndag 18 januari 2010

Moi läser Nilsson

Nu har jag fått en första respons på min nya bok, Den föreställda mångkulturen. Det är den norska feministiska teoretikern Toril Moi - professor vid Duke och författare till bl.a. Sexual/Textual Politics och Ibsens Modernisme (och en av mina akademiska idoler) - som skrev följande till mig i ett mejl:
Kjære Magnus,

Tusen takk for boken din om Den föreställda mångkulturen! Jeg synes du er utrolig produktiv! Og jeg synes at din diskusjon av det jeg skriver om ikke-gjennomtrengende kjønnsidentiter i What Is a Woman? er helt riktig. Du er en av de få som ser ut til å ha grepet hva jeg sier. (Etter mitt syn sier jeg ikke noe spesielt vanskelig, men det viser seg at det ikke er enkelt for mange av dagens teoretikere å gripe poenget...)

-- du fikk meg til å tenke på forskjellen mellom rase og kjønn igjen. Du understreker selv forskjellen på kroppen som bakgrunn (den andres blikk konstruerer den, alltså er den der en representasjon, eller forestilling) og kroppen som biologi, (og på en annen måte, som situasjon). Jeg mener at kjønn og rase er forskjellige på den måten at kjønn har med reproduksjon å gjøre, dvs med barns eksistens i et samfunn. dette må alle samfunn organisere på en eller annen måte. I forhold til denne organiseringen av samfunnet stiller de som bærer og føder barnet med forskjellig utgangspunkt i forhold til de som ikke gjør det. Denne praktiske og materielle forskjellen blir da lett utgangspunkt for ideologisk tvilsom forskjellstenkning. Denne grunnleggende materielle forskjellen finnes ikke når det gjelder rase og etnisitet. Dette handler altså om målet for frigjøring og demokrati, dvs. den utopiske samfunnsorganiseringen. Kjønn har praktiske og materielle konsekvenser som rase ikke har. En utopisk samfunnsstruktur trenger altså ikke å organisere noe spesielt for å ta hensyn til at det finnes raser, men den må gjøre ett eller annet med babyer.

-- ellers er jeg helt enig med deg i at det er på tide at folk slutter å gjøre klasse om til enda en kulturell forskjellskategori [---].
Det resonemang om ras som en "icke genomträngande idenitet" som Moi refererar hittar man i kapitel sex, "Bortom den föreställda mångkulturen", där jag diskuterar hur man ska förstå relationen mellan klass och identitet och mellan klasspolitik och identitetspolitik.

fredag 15 januari 2010

TV?

TV (UR) har uttryckt intresse för att sända ABF-seminariet "Den andre arbetaren". Så kanske får även ni som inte befinner er i Göteborg 23 januari chansen att se och höra mig och de andra medverkande diskutera klass och etnicitet i litteraturen (se gårdagens blogginlägg).

torsdag 14 januari 2010

Den andre arbetaren

Lördag 23 januari kommer jag att medverka i det litterära symposiet "Den andre arbetaren" som anordnas av ABF i Göteborg. Övriga medverkande är Susanna Alakoski, Aleksander Motturi Anrzej Tichý och Azar Mahlouijan.
I symposiepresentationen ställs bland annat följande fråga: "Är invandrarna rent av vår tids nya arbetare? Den s.k. invandrarlitteraturen vår nya arbetarlitteratur?" Jag tänker - med utgångspunkt i min nya bok - försöka besvara denna fråga med ett rungande nej.
ABF Göteborgs litterära symposier brukar vara intressanta och väldigt välbesökta. Det är tredje året på raken som jag bjudits in för att medverka och jag ser verkligen fram mot att få diskutera frågan om klass och litteratur i samtidslitteraturen.
Symposiet hålls i Asperösalen i Folkets Hus vid Järntorget i Göteborg 15.00-18.00 lördagen 23 januari. För mer info, klicka här.

onsdag 13 januari 2010

Boksläpp

Idag kommer min nya bok, Den föreställda mångkulturen: Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa, ut. Så nu är det bara att bege sig till bokhandeln (eller lämna ett inköpsförslag på biblioteket) för den som vill läsa vad jag har knåpat ihop.
Boken handlar om hur föreställningen att Sverige blivit ett mångkulturellt samhälle påverkat synen på förhållandet mellan litteratur, klass och etnicitet. De romaner jag analyserar är Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött, Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill, Lena Anderssons Var det bra så?, Hassan Loo Sattarvandis Still, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen.
Vad jag kan se har Bokus och AdLibris bäst priser.
Om någon skulle hitta en recension av min bok i dagspressen eller i någon tidskrift får ni gärna meddela mig. Det är ju alltid kul att se vad andra tycker om det man skrivit. Och om ni vill meddela era egna intryck av boken är ni naturligtvis välkomna att höra av er.

torsdag 7 januari 2010

Göran Palm, Ett år på LM

”Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt”. Så skrev Marx i Den tyska ideologin. Och i Kapitalet analyserade han sedan den grundläggande klassdynamiken i det kapitalistiska samhället, nämligen kapitalisternas exploatering av det merarbete (i form av mervärde) som utförs av arbetarklassen. Om Marx hade rätt – vilket jag tror att han hade – dominerar kapitalisterna alltså inte bara ekonomin, utan även tänkandet. Och grundbulten i den kapitalistiska ideologin är att kapitalismen inte alls präglas av någon exploatering, d.v.s. att Marx klassanalys är en missuppfattning.
Detta är en av de viktigaste anledningarna till att det är besvärligt att skriva om klass. Om den dominerande ideologin hävdar att klass inte finns är det ju svårt att hävda motsatsen. Men det finns också andra orsaker till denna svårighet – exempelvis att klass länge var ett ganska ovanligt litterärt motiv och att det därför inte utvecklats några litterära konventioner för att skildra fenomenet.
Det är mot denna bakgrund som Göran Palms rapportbok Ett år på LM (1972) ska läsas.
Där redovisar Palm – som titeln antyder – det han upplevt när han under ett år arbetade som monteringsarbetare på LM Ericssons fabrik i Midsommarkransen. Han tolkar genomgående sina erfarenheter utifrån den marxistiska övertygelsen att arbetarklassen exploateras av kapitalisterna, men han ägnar också stort utrymme åt att reflektera över de problem man ställs inför när man vill skriva om detta klassförhållande.
Exempelvis skriver han mycket om de fördomar som finns om arbetare. Mot dessa ställer han gång på gång påståendet att arbetarna faktiskt är människor, individer. Men samtidigt betonar han att ”de som arbetar i produktionen inte bara är unika personligheter utan också delar av ett kollektiv, en kast, en exploaterad klass” (s. 100).
För att kunna skriva om klass måste man alltså först röja undan en massa ideologiska fördomar. Men Palm tycks också mena att man måste bryta med de traditionella skönlitterära greppen för att komma åt fenomenet klass – att rapportbokens dokumentarism är ett bättre verktyg än den traditionella romanens gestaltning för att komma åt den klassverklighet som döljs bakom den kapitalistiska ideologins dimridåer.
Resultatet av dessa funderingar blev en milstolpe i den svenska arbetarlitteraturens historia.

tisdag 5 januari 2010

Sara Lidman, Gruva

Sara Lidmans och Odd Uhrboms (fotograf) Gruva (1968) är en så kallad rapportbok om förhållandena i LKABs gruvor i Svappavaara och Kiruna. Året efter att den publicerades gick gruvarbetarna ut i vilda strejker. Och Lidman anklagades av ledande företrädare för LO och socialdemokratin för att ha provocerat fram dessa stridsåtgärder.
Så var det antagligen inte. Böcker har sällan sådan påverkanskraft. Och strejker orsakas i allmänhet av helt andra saker än att arbetarna läst en viss bok.
Men den reformistiska arbetarrörelsen hade ändå anledning att vara sur på Lidman. Hon var nämligen en av de många arbetarförfattare som under decennierna efter andra väldskriget riktade stark kritik mot det socialdemokatiska samhällsprojektet genom att i litteraturen insistera på att det fanns klassorättvisor i folkhemmet.
Denna kritik uttrycks ofta väldigt explicit i Gruva. En av de arbetare hon intervjuat säger exempelvis såhär:

"I vårt system kan vi aldrig få det bättre än vi nu har det OCH VI HAR DET INTE BRA! Då får dom skryta inför utlandet så mycket dom vill om den svenska välfärden! Min våning är toppen och jag har badrum, vc och kylskåp. MEN DET ÄR INTE DET. [---] Det är det att jag, att vi, alla mina kompisar, varenda jobbare i hela Sverige är utestängd från samhället. Vi är ofria. Okunniga. Maktlösa" (s. 39).

Här utmålas stoltheten över det fantastiska folkhemmet som tomt skryt. Mot talet om höjd materiell standard ställs bilden av en arbetarklass som saknar makt. Och en liknande bild ger en annan av de intervjuade arbetarna:

"Sen får man ju inte glömma att det trots allt finns två grupper i vårt samhälle som lever på var sitt håll. Det är dom vanliga människorna och så dom som är finare. Det är den sistnämnda gruppen som utdelar orderna" (s. 28).


Fotografiet ovan är taget av Odd Uhrbom och ingår i Gruva.