Amerikanska arbetarskildrare 7: Muralmålningar

När jag för ett tag sedan var i San Fransisco besökte jag Coit Tower för att titta på de berömda muralmålningarna, som i hög utsträckning avbildar arbete och arbetare. Om detta skrev jag en artikel som publicerats i LO-Tidningen, och som man kan läsa genom att klicka här. Nedan följer en längre version av samma text, med fler bilder:

En av San Franciscos många turistattraktioner är utsiktstornet Coit Tower, som står högst upp på en av stadens många kullar. Det byggdes i början av 30 talet, efter att Lillie Hitchcook Coit - en tämligen excentrisk (bland annat hyste hon en näst intill gränslös passion för brandmän), men mycket rik dam - bestämt sig för att använda en tredjedel av sin förmögenhet för att försköna staden. Men fru Coit behövde inte stå för hela kalaset själv. Den invändiga dekorationen av tornet, som utgörs av en serie muralmålningar, bekostades nämligen av amerikanska staten. De "stimulansåtgärder" som USAs regering använde sig av för att hålla igång ekonomin under den stora depressionen kom nämligen inte bara industrin och jordbruket, utan även konsten, till godo.

Målningarna i Coit Tower - som till största delen utfördes studenter vid California School of Fine Arts, under ledning av konstnärerna Ralph Stackpole och Bernard Zakheim - avbildar framför allt arbetande människor. Bland annat befolkas väggarna av fruktplockare och industriarbetare.Och hur hänförande utsikten från tornet än är så är det dessa arbetarskildringar som gör Coit Tower till en turistattraktion.
Att monumental konst avbildar arbetande människor är ganska ovanligt. Och därför är det faktiskt rätt så omvälvande att stiga in i Coit Tower och mötas av just detta motiv. På något sätt känns det som att arbetet här fått en status som annars brukar ges åt "viktiga händelser ur historien", "mäktiga män" eller andra typiska ämnen för den monumentala konsten.
Redan det faktum att målningarna skildrar arbete skickar alltså ett budskap till betraktaren, nämligen att arbete är någonting betydelsefullt. Och detta understryks även av hur arbetet avbildas.

Muralmålningarna i Coit Tower berättar inte någon historia. Istället visar de hur många olika bilder av enskilda arbeten tillsammans kan ge ett slags collageaktig panoramabild av staten Kalifornien. Därigenom förmedlas insikten att det är genom delaktighet i det som Marx kallade "totalarbetet" som människorna i ett samhälle upprättar relationer med varandra. Genom att skomakaren gör skor åt fiskaren, som levererar fisk åt mekanikern etc., kopplas människor som kanske aldrig träffar varandra samman till ett socialt helt.
Men Zakheim, Stackpole och deras unga kollegor nöjde sig inte med att skildra hur arbete skapar sociala band mellan människor. De ville också visa att dessa band kan präglas av ojämlikhet. Detta kommer kanske till tydligast uttryck i en målning som avbildar en fattig familj som vaskar guld i en flod, medan en grupp rika människor förstrött betraktar dem på avstånd.
Man kan kanske undra varför den amerikanska regeringen bekostat målningar med ett så radikalt budskap och varför Lillie Hitchcook Coit - som ju inte hade andra ambitioner än att försköna sin hemstad - inte protesterade mot målarnas motivval. Svaret på den frågan är antagligen att det från början nog inte alls var tänkt att målningarna skulle bli så radikala som de faktiskt blev. Och svaret på frågan varför de slutligen blev just så radikala finns faktiskt på en av tornets väggar, nämligen i Bernard Zakheims målning "Library".

Det första man uppmärksammar i den målningen är antagligen en man som plockar ned Marx Kapitalet ur en bokhylla. Men om man tittar i bakgrunden ser man också att en av männen i biblioteket läser en tidningsartikel om förstörelsen av Diego Riveras fresk "Man at the Crossroads" i Rockefeller Center i New York.

Riveras målning förstördes av beställarna eftersom den innehöll ett porträtt av Lenin. Och detta skedde mitt under arbetet med muralmålningarna i Coit Tower. Resultatet blev att målarna i San Francisco påverkades av den debatt om konstens frihet som utlöstes av Rockefellers ikonoklastiska tilltag och beslöt sig för att i solidaritet med Rivera radikalisera sina målningar. Mannen som sträcker sig efter Kapitalet (som för övrigt är ett porträtt av konstnären John Langley Howard) är kanske det tydligaste uttrycket för detta. Men även en annan målning har antagligen kommit till som en reaktion på det som hände med Riveras fresk, nämligen en skildring av ett demonstrationståg, som målats av just Howard.

När Rockefeller förstörde Riveras radikala fresk i New York blev ett av resultaten alltså att det dök upp ett minst lika radikalt monumentalkonstverk i San Francisco. Av detta kan man nog lära sig en hel del, både om farorna med "kultursponsring" och om fördelarna med en generös statlig kulturpolitik. Fast man kan också bli en smula deprimerad. För hur troligt är det att något liknande skulle kunna inträffa idag? Visserligen är viljan till politisk censur av radikala konstverk säkert lika stor som den någonsin var på 30-talet. Men någon statlig kulturpolitik (eller, för den delen, brandkårsvurmande miljonärska) som skulle kunna fungera som motkraft finns det knappast. Inte ens arbetarrörelsen bryr ju sig om arbetarkonsten. Och de konstnärer (och andra) som idag målar på väggar verkar varken vara intresserade av att skildra arbete, eller förmögna att skapa konstverk som är bra nog för att bli turistattraktioner.