Torsten Söderling, En indian på rummet

 Under mina strövtåg i fackförbundspressenes litterära material hittade jag (i Kommunalarbetaren 1970) en novell av en författare jag inte kände till: Torsten Söderberg. För att lära känna honom litet bättre lånade jag en av hans böcker – En indian på rummet (Bokförlaget Settern 1978) – på biblioteket.

En indian på rummet är en novellsamling som i huvudsak utspelar sig i sjömansmiljö i Sydamerika på 1940-talet (mot slutet flimrar dock ett par nordskånska miljöer förbi). Novellerna har drag av skrönor och bländnar  emellanåt med språklig och stilistisk briljans. 

Idag känns den romantiska hållning till prostitution som ofta kommer till uttryck i novellerna – och som sannerligen inte är ovanlig i äldre skrönor om sjömansliv – litet svårsmält. Samma sak kan sägas om skildringar av framför allt indianer, men också icke-svenskar över lag. 

Men det finns också sådant som är aptitligare, exempelvis uppmärksammandet och kritiken i många av novellerna av polisbrutalitet och korruption. Även om det handlar om skrönor är stämningen alltså inte rakti igenom god. 

Boken kan faktiskt rent av läsas som arbetarlitteratur. Det signaleras redan i den första novellen: "Förmatchboxaren". Det första vi får veta om huvudperonen är att han arbetat på en plantage där arbetarna utsattes för brutal exploatering. Därefter beskrivs hans blåställ som "så urtvättat av den frätande banantvålen att det antagit en blekrosa färg, vilken någon romantisk folkpoet en gång kallat för 'arbetets och armodets stolta kulör'". Detta är en kritik av den litteratur som romantiserar fattigdomen och en signal om att En indian på rummet inte hör dit. Visserligen lånar den motiv och stämningar från sjömansskrönorna, men den har också en allvarligare underton där klassorättvisor faktikt tas på allvar.

Kanske var det på grund av dessa kvaliteter som man publicerade noveller av Söderling i fackförbudspressen. Skrönor och romantik var inte någon bristvara där. Men inte sällan blandades detta upp med åtminstone en gnutta av social kritik.

Debatt om gangsterrap och arbetarlitteratur

 Som jag berättat tidigare skrev Jenny Högström för ett tag sedan i Göteborgs-Posten att gangsterrappen skulle vara vårt tids arbetarlitteratur. En vecka senare fick hon svar på tal av Inti Chaves Perez, som menade att gangsterrap och arbetarlittertur inte har särskilt mycket med varandra att göra.

Nu har jag gett mig in i debatten. För att läsa mitt inlägg, klicka här. Även Rasmus Landström har gett sin syn på saken, i en artikel i Aftonbladet. Dessutom skulle jag vilja påminna om en äldre text jag skrivit om Stig Sjödin, Tibuktu och Kartellen.

Arbetarlitteraturen och klassamhället

 Idag fick jag ett tungt paket, innehållande några exemplar av den gedigna luntan Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet. 

Den innehåller en sammanställning av ett stort projekt om det svenska klassamhället som letts av Göran Therborn och Daniel Suhonen. 

Mitt bidrag är en rapport med titeln "Arbetarlitteraturen och klassamhället" (som tidigare publicerats separat och kan läsas på nätet). De andra texterna handlar bland annat arbetslivets brutalisering, hur målet för skolpolitiken ändrats från jämlikhet till valfrihet, hur klass påverkar hälsa och livslängd och hur olika partier försöker locka till sig arbetarväljare. 

Sammantaget visar boken hur imponerande projektet faktiskt var. Jag tror och hoppas att den kommer att diskuteras under lång tid framöver.

Böckerna om Bricken

 Sent omsider har jag börjat läsa Vibeke Olssons böcker om Bricken. Som Rasmus Lansdström nyligen påpekade i en artikel i Aftonbladet är de idéromaner om det moderna Sveriges framväxt skrivna underifrån. Ett slags proeltär pendang till Jan Guillous Det stora århundradet skulle man kunna säga. Fast Olsson börjar tidigare. Den historia hon berättar startar nämligen med Sundsvallsstrejken.

Jag vet inte varför jag dröjt så länge med att ta mig an denna romansvit. Jag har ju läst och tyckt om annat av Olsson (till exempel den lysande kollektivromanen Drömmen om Elim - som handlar om hur den epok som skildras i sviten om Bricken till sist tar slut). Men, det känns ganska lyxigt att ha sparat dem...

Gangsterrap som arbetarlitteratur?

 Buden på nya arbetarförattare står som spön i backen. För ett par dagar sedan lanserade Björn Ranelid sig själv. Idag skriver Jenny Högström i Göteborgsposten att gangterrappare Yasin (den berykade rapparen på bilden), Guleen och Antwan skriver "vår tids arbetarlitteratur".

Visserligen är jag starkt skeptisk till alla idéer om att det bara skulle finnas  ett slags arbetarlitteratur för varje tid – arbetarlitteraturen har alltid varit en bred och heterogen strömning – men jag tycker ändå att resonemanget är intressant, eftersom det faktiskt finns beröringspunkter mellan gangsterrappen och framför allt äldre former av arbetarlitteratur.

Betonandet av hur hårt livet är på samhällets botten känns exempelvis igen från tidig arebtarlyrik av Leon Larsson och andra, och reaktionerna på det som kritiker uppfattar som våldsförhärligande i gangsterrappen påminner om det bemötande som arbetarromaner som Jan Fridegårds Lars Hård fick av många kritiker när han skrev om råhet och kriminalitet.

Det allra intressantaste med Högströms text är dock att hon uppenbart försöker höja statusen på gangterrappen genom att koppla samman den med arbetarlitteraturen. Det är något att fundera på för dem som anser att beteckningen arebtarförattare skulle vara nedsättande.

Björn Ranelid som arbetarförfattare?

 Jag får ofta frågan om en viss författare är arbetarförfattare. För det mesta gäller det författare som hittills inte betraktats så – annars skulle frågan ju inte vara särskilt intressant.

Jag gillar dessa frågor, för de ger mig en anledning att vrida och vända på begreppet arbetarförfattare och att testa dess betydelsepotential. Dessutom är det kul att läsa litterära verk "som om de vore arbetarlitteratur". Inte sällan framstår de nämligen då i ny dager. (Beata Agrell har lanserat termen "arbetarlitteraritet" som beteckning på någonting som kan aktualiseras i läsningen av verk som inte nödvändigtvis måste betraktas som hemmahörande i den arbetarlitterära traditionen, eller som inte uppfyller olika definitioner av fenomenet arbetarlitteratur.)

Idag fick jag ett nytt uppslag. I en intervju i Dagens ETC presenterar sig nämligen Björn Ranelid som arbetarförfattare: 

Egentligen borde han kallas arbetarförfattare. Det tycker Björn Ranelid som i sina romaner ofta återkommer till sociala orättvisor. I boken ”Tyst i klassen!” tecknas exempelvis bilden av ett segregerat Malmö, från 40-talets fattigdom till 60-talets omvandlingsprocesser då nödbostäderna revs och invånarna fick flytta till det då nybyggda Rosengård. Huvudpersonen Kristina, som växer [upp] i en fattig familj och senare gör en klassresa, bygger på en av Björn Ranelids skolkamraters liv.

– Jag försöker alltid utgå ifrån sanningen och det jag själv kan: 47 kvadratmeter, fem personer. Min pappa var ensamförsörjare tills mamma var 40 år. Men hon var en trollkonstnär, för jag upplevde aldrig att vi var fattiga.

Så nu får jag kanske ge mig på hans författarskap – som jag hittills knappt läst – med arbetarlitterära glasögon. Det kan nog bli kul.

Arbetarrörelsen som kulturrörelse

 Den som intresserar sig för arbetarlitteraturens historia upptäcker snart att arbetarrörelsen varit en kulturrörelse där litteraturen hållits högt. Många arbetarförfattare var först läsande arbetare som mötte litteraturen inom arbetarrörelsen, exempelvis vid poesiuppläsningar i samband med möten eller vid folkhögskolekurser. Arbetarrörelsens litterära offentlighet – framför allt dess press och förlag – har utgjort en oerhört viktig infrastruktur för spridandet av arbetarlitteratur (och annan litteratur) inom arbetarklassen. 

Många av arbetarrörelsens politiska företrädare har också inspirerats av skönlitteraturen. Det mest kända exemplet är kanske att Ernst Wigforss framhöll Viktor Rydberg som inspirationskälla. Det var snarare "Den nya Grottsången" än Marx Kapitalet som gjort honom till socialist, påstod han i sina memoarer. Erlander och Palme bjöd också in författare till diskussionsmöten för att se om man på något sätt skulle kunna knyta dem till arbetarrörelsen.

Idag är den svenska arbetarrörelsen inte längre någon kulturrörelse. Det brukar vi som har hjärtat till vänster och intresserar oss för litteratur påpeka så ofta vi får chansen. Vi brukar också hävda att detta är ett av det stora problemen med dagens arbetarrörelse. 

I allmänhet upplever vi dock inte att vi får så mycket gensvar. Därför är det mycket trevligt att socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson, som tidigare varit kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, i en krönika i Göteborgs-Posten skriver om hur skönlitteraturen kan fungera som inspirationskälla inom arbetarrörelsen. 

Karin Smirnoff, Jag for ner till bror

 I november meddelades att Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2021 tilldelas Karin Smirnoff för den storsäljande romantrilogi som inleds med Jag for ner till bror (2018). I prismotiveringen står att författaren "förverkligat kollektivromanen som genre" och att hon skildrat människor som annars ofta förbises. Dessutom understryks att huvudpersonen, Jana Kippo, jobbar i hemtjänsten.

Jag har bara läst Jag for ner till bror. Men jag känner inte riktigt igen mig i prisjuryns beskrivning.

Någon skildring av förbisedda kollektiv hittar jag exempelvis inte. För romanen är inte realistisk, utan fanstastisk, eftersom fokus genomgående ligger på misshandel, mord, incest och okända familjerelationer medan det vardagliga lyser med sin frånvaro. Undantaget skulle möjligen vara Janas arbete i hemtjänsten, som verkligen ges en hel del utrymme. Men det är inte intressant i egen rätt, utan bara som någonting som gör det möjligt för huvudpersonen att titta in i hemmen hos människor som på olika sätt är inblandade i de skildrade hemskheterna.

Detta innebär inte att jag tycker att Jag for ner till bror skulle vara en särskilt dåligt roman. Tvärt om är den stilistisk stark, och innan hemskheterna och de överraskande släktskapsförhållandena blir så många att man börjar tappa intresset för dem är den dessutom litet spännande. Men någon kollektivskildring om förbisedda samhällsgrupper är den inte. Och därmed har jag svårt att se att den skulle föra vidare "den realistiska tradition som bar upp Ivar Lo-Johanssons förattarskap".