Det finns en strömning i den svenska efterkrigstidens arbetarlitteratur för vilken Folke Fridell utgör portalfigur och som framför allt ställer industriarbetarnas villkor i folkhemmet under debatt. En av Fridells viktigaste efterföljare var Kurt Salomonson. En annan var Erik Johansson. Johansson föddes 1914 och debuterade 1976 med boken Fabrikmänniskan. 1978 kom Bakom fabriksmurarna. Och 1981 satte Folkteatern i Göteborg upp en pjäs - Tok Alfred - som byggde på dessa båda böcker. (Både Fabriksmänniskan och Bakom fabriksmurarna gavs för några år sedan ut på Lindelöws bokförlag under titeln Fabriksmänniskan x 2. Den utgåvan innehåller dessutom ett förord av Göran Greider samt några texter om teateruppsättningen av Tok Alfred.)
Liksom Fridell skildrar Johansson folkhemmets baksida - hur det moderna industriarbetet berövar arbetarna deras människovärde. Och liksom Fridell ser han bara en möjlig lösning på de problem han skildrar, nämligen upphävandet av det kapitalistiska klassförhållandet. Såhär står det exempelvis i Fabriksmänniskan: "Hur skall jag bevara min talförmåga, min fantasi och ett känsligt sinne? Skall jag slänga det som värdelöst skräp och varje arbetsdag stå som en lydig soldat i produktionsarmén? [---] Att i en djupare mening vara ansvarig i produktionen kanske vore en bättre skola" (s. 43).
Rent formellt är Johanssons fabriksskildringar litet märkliga. Kanske kan de bäst beskrivas som episodiska romaner med starka inslag av en direkt och personlig ton som man oftare hittar i reportage och kåserier än i skönlitterär prosa. Denna form beror säkert delvis på att Fabriksmänniskan mest består av texter som publicerats på GTs kultursidor. Men en viktig anledning kan också vara att Johansson valt ett ämne för vilket det inte finns något etablerat litterärt språk, nämligen klass, och att detta tvingat honom att söka sig bortom de skönlitterära standardformuleringarna. För denna hypotes talar inte minst det faktum att han - liksom så många andra arbetarförfattare - ständigt kommenterar det egna skrivandet. Särskilt ofta kretsar dessa kommentarer kring ambitionen att skildra klassorättvisor som enligt folkhemmets självbild sedan länge avskaffats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar