onsdag 29 juni 2016

Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Kristina Sandbergs roman Att föda ett barn – som kom ut 2010 och utgör första delen i en trilogi om hemmafrun Maj –  har likhter med Ivar Lo-Johanssons Bara en mor. Båda skildrar kvinnor som blir med barn och därför låses in i äktenskap hindrar dem att bli dem de kunnat bli. Dessutom handlar båda romanerna om klass. I Bara en mor gifter huvudpersonen, Rya-Rya, ned sig. Hon var förlovad med en torpare, men får gifta sig med en statare. Och hon dör som en utsliten statarhustru. I Att föda ett barn går klassresan uppåt. Mannen är direktör. Men det gör inte saken lättare. För Maj är inte bara för ung för att bli mor och maka, hon känner sig också bortkommen i den sociala miljö hon via äktenskapet träder in i. Såhär tänker hon exempelvis om sin makes svaghet:
Ska hon vara riktigt uppriktig kan hon ibland tänka att nerver är ett påhitt av finare sortens folk för att de ska kunna lata sig i godan ro. Ja, hon förstår i alla fall inte vad nerver är för något. Man kan känna sig utsjasad, slut. Och för all del jäktad, spänd, saker kan vara gruvsamma. Är det nerverna kanske? Nej, nerver tycks vara mycket mer i det blå. Inte ha kontakt med något verkligt. Ja, det är väl på det viset att nerver går före allt. Har man bara åt nerverna kan man visst får göra lite som man vill.
Stilistiskt är skillnaderna stora mellan romanerna. Medan Lo-Johanssons berättande är tämligen traditionellt realistiskt präglas Sandbergs av intrikata växlingar mellan olika perspektiv. Resultatet är dock snarlikt: berättelser vars tragik det är svårt att värja sig mot.

torsdag 23 juni 2016

Gösta Larsson i Klyvaren



I kvarteret Klyvaren i Malmö har konstnären Johan Falkman skapat ett verk som består av porträtt av historiska personer som har någonting med hamnens och områdets historia att göra. Bland kungar och politiker återfinner man också en arbetarförfattare: Gösta Larsson (som jag tidigare skrivit om här på bloggen).

Detta är intressant av flera anledningar. För det första är det en utmärkt illustration till det faktum att arbetarlitteraturen ger viktiga bidrag till förståelsen av vår historia. För det andra väcker det frågan om hur författare kanoniseras. Utanför stadbibliteket i Malmö finns exempelvis konstverket "Marmorlyran" som hyllar Hjalmar Gullberg. Det är naturligtvis inget fel med det. Men det är glädjande att också reses monument över arbetarförfattarna.



Marmorlyran av Staffan Nihlén (2007)

tisdag 21 juni 2016

Lucia Berlin, Handbok för städerskor

Så har då även jag läst Lucia Berlins Handbok för städerskor och i likhet med alla andra tyckte jag om den. Berlin är helt enkelt en mycket skicklig novellförfattare.
Novellen "Mijito" är särskilt intressant. Den börjar med att en fattig invandrarkvinna skildras av en kvinna som arbetar på ett sjukhus. Därefter växlar perspektivet och läseren får ta del av den fattiga kvinnans berättelse om sig själv.
Det finns de som påstår att romaner kan göra oss mer empatiska eftersom de tvingar oss att underkasta oss andras perspektiv på världen. Det må vara hur det vill med den saken, men nog är det där med perspektiv intressant.
Den första berättelsen om den fattiga kvinnan i "Mijito" är präglad av välvilja och förståelse. När man läser den andra berättelsen påminns man dock om att även den mest empatiska person ibland kan ha svårt att verkligen sätta sig in i andras livssituation.
Detta aktualiseras ofta i diskussioner om arbetarlitteratur. Många menar att denna litteratur bara är autentisk om den skildrar det självupplevda.
Men Berlin var inte någon fattig invandrarkvinna. (Däremot jobbade hon på sjukhus.) Och ändå lyckades hon i "Mijito" skapa ett fint porträtt av en sådan. Det är bland annat det som gör henne till en skicklig författare.

tisdag 14 juni 2016

Rasmus Landström om arbetarlitteraturen och arbetarlitteraturkritiken

Jag jobbar för tillfället i Tyskland. Det är trevlig - att komma bort från hemmiljön ett tag gör ofta gott.  Men man missar ju också ett och annat. Exempelvis hade jag ingen möjlighet att åka till Norge i maj, när Kritikerlaget bland annat ägnade sig åt frågan om arbetarlitteraturen och arbetarlitteraturkritiken. Dock har man nu lagt ut Rasmus Landströms mycket intressanta föredrag om detta ämne på nätet. Det förtjänar att få spridning även i Sverige.

fredag 10 juni 2016

Caroline Hainer, Åsneprinsen

I den samtida arbetarlitteraturen skildras klassamhället ofta i termer av stadsgeografi. Exempel hittar man bland annat hos Jenny Wrangborg, Johan Jönsson och, naturligtvis, Mathias Rosenlund. Om det har jag skrivit i artikeln "En ny generation – en förnyad tradition?" och jag kommer också att ta upp saken vid en konferens som ordas på Malmö högskola nästa år.
Ytterligare ett osedvanligt tydligt exempel på hur beskrivningen av det svenska klassamhället struktureras geografiskt hittar man i Caroline Hainers roman Åsneprinsen, i vilken det spänts upp mellan de två polerna Hagsätra och Stockholms innerstad. Romanen skildrar ett liv som aldrig riktigt vill ta fart, utan hela tiden graviterar mot Hagsätra – en plats som i romanen utgör ofruktbar mark för drömmar.
Åsneprinsen har liknats vid John Williams roman Stoner. Själv kommer jag dock att tänka på Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord och särskilt karaktären Ture, huvudpersonens kamrat som inte förmår bryta sig loss från den förkvävande statarmiljön. I kritikernas allmänna omdöme – att Caroline Hainer har skrivit en läsvärd bok – kan jag dock inte annat än instämma.

fredag 3 juni 2016

Maria Sandel, Bertolt Brecht, moralen och klasskampen

För några dagar sedan såg jag Bertolt Brechts och Kurt Weills opera Aufstieg und Fall der Stadt Mahagonny på stadsteatern i Münster. I samma stad såg jag för fem år sedan en mycket bra uppsättning av Brechts pjäs Den heliga Johanna från slakthusen. I den förs ett intressant resonemang om "de fattiga". Någon säger att de saknar moral, och Johanna svarar att de inte har någonting annat heller. Repliken har direkt bäring på vår tid, då underklasserna ständigt utmålas som moraliskt undermåliga – potentiella bidragsfuskare, välfärdsparasiter, våldtäktsmän etc. – men få ställer sig frågan om vad fattigdom och utanförskap gör med en människa.
Jag kom att tänka på detta när jag för ett tag sedan läste om Maria Sandels roman Virveln från 1913. Den är intressant av många anledningar, inte minst eftersom den innehåller en av ganska få litterära skildringar av storstrejken 1909. Dock vet jag att många samtida läsare har svårt för romanens moraliserande ton. Såhär kan det exempelvis låta när två skötsamma arbetare får syn på en nöjeslysten klasskamrat:
– Och det är en av vår egen klass, far, av svensk arbetarklass! Vad ryms väl i hans själ?
– Själ! Han! Kära barn, han är bara en harskramla – som alla hans gelikar.
[...]
Du har rätt. Det är blyvikter, som drar oss ned under vår strävan att stiga i kultur.
Sådana resonemang har svårt att få gehör inom den samtida vänstern. Ofta bemöts de med något Brecht-citat, exempelvis det ur Tolvskillingsoperan som säger att först kommer maten, sen moralen. Men även om Brecht ville sätta magfrågorna framför de moraliska spörsmålen så var han inte alls främmande för att ställa långtgående moraliska krav på arbetarklassen. I Moder Courage och hennes barn, vill han exempelvis visa att inget offer är för stort i kampen mot kriget, inte ens att offra sitt eget liv. Där kommer alltså det moraliskt riktiga före inte bara maten, utan livet självt.
Sådana resonemang är farliga. (Och det är litet övermaga av Brecht att kräva att andra ska offra sig i kampen mot fascismen, medan han själv är på väg till säkerheten i USA). Men kanske är det också farligt att resonera tvärt om?
Sandels moralism ingick i ett större sammanhang: arbetarklassens politiska och fackliga frammarsch. Kanske var den rent av en av förutsättningarna för att den klasspolitiska mobiliseringen skulle lyckas? Och kanske kan det i så fall vara någonting att fundera över idag, efter de svidande nederlag arbetarrörelsen lidit på senare år.

onsdag 1 juni 2016

Arbetarlitteraturen och staden

I februari 2017 ordnas konferensen "Att skapa staden: Identitet, minne och delaktighet" vid Malmö högskola. Såhär beskrivs evenemanget:
Vem äger rätten till staden, dess identitet och minnet av dendess historia? Vem definierar stadens identitet? Vilka berättelser anses som centrala och vilka inkluderas? Vem är medskapare när stadens minne och minnet av staden ska samlas?
Institutet för studier i Malmös historia bjuder in till en tvådagarskonferens för att diskutera dessa och liknande frågor som berör städers identitet, historia, minnesarbete och arbete med medborgarnas delaktighet. Frågeställningarna handlar både om stora och små städer, i Sverige och internationellt. I fokus står frågor om makt och identitet i relation till klass, genus och etnicitet.
Inbjudan riktar sig till både akademiska forskare inom fältet och aktörer som sysslar med praktiskt minnesarbete, exempelvis kulturarvssektorn, föreningar som organiserar stadsvandringar, media och turistnäringen.
Syftet med konferensen är att samla flera fält som på olika sätt bearbetar frågor kring städer och plats liksom forskning om och praktiska utövare av förmedling av historisk kunskap och minne. Ambitionen är att skapa en plattform där olika fält och arbetssätt kan mötas för att skapa en konstruktiv och nyskapande dialog
Jag har anmält att jag vill ordna en session om arbetarlitteratur och städer. Vad jag själv ska prata om vet jag inte riktigt. Jag har ju bland annat forskat om hur Kristian Lundberg och Max von der Grün skildrar Malmös och Dortmunds förvandlingar ur ett klassperpektiv. Men det finns ju många andra saker att ta upp.
Glädjande nog verkar Jenny Wrangborg vilja medverka. Men det finns plats för fler. En session ska nämligen vara 90 minuter lång, så jag tänker mig att vi böra vara minst fyra. Den som har lust att medverka får gärna höra av sig. Själv tänker jag omedelbart kontakta Maria Sandel-sällskapet...
Mer inför hittar man på konferensens hemsida.