Folke Fridell – Död mans hand

På baksidestexten till originalutgåvan av Folke Fridells Död mans hand (1946) beskrivs romanen på följande sätt: "En stark och frän uppgörelse med det själsdödande industriarbetet där mänskligt frihetskrav kvävs i effektivitet och rationalisering. Begreppen demokrati och folkhem står sig inte mot den verklighet som här möter läsaren". Karaktäristiken är träffande. I romanen går Fridell nämligen till frontalangrepp på just "det själsdödande industriarbetet" med utgångspunkt i Marx kritik av kapitalismen (såväl alienationsteorin som teorin om exploateringen av arbetarklassen). Och detta angrepp är genomgående formulerat i dialog med föreställningen om att den allmänna rösträtten och folkhemmets sociala ingenjörskonst skulle ha detroniserat antagonismen mellan arbete och kapital. Såhär formulerar sig exempelvis romanens huvudperson, textilarbetaren Rivar-Bohm: "Trots folkhem och rösträtt och höjd levnadsnivå så fortsätter vi råttor att pipa vår ynklighetssång. Vår värdelöshet, vår lättersättlighet, vår stigande enfald kväver oss till döds bland maskiner och löpande band. Det är vidunderligt att tänka sig en demokrati på ett sådant underlag" (s. 54). Och den vision som romanen utmynnar i uttrycks under ett nattskift av Rivar-Bohms arbetskamrat Fyll-Larsson: "– Man borde få vara med om att dela och bestämma. Det skulle nog hjälpa" (s. 131). Fridell försöker alltså skapa medvetenhet om att politisk demokrati och statliga välfärdssatsningar inte är tillräckliga medel för att avskaffa de orättvisor som det kapitalistiska klassförhållandet genererar. Detta kom så småningom att bli en av de viktigaste ideologiska uppgifterna för välfärdsstatens arbetarförfattare. Och den som läser exempelvis Susanna Alakoski och Åsa Linderborg inser snart att även vår tids arbetarlitteratur är inbegripen i ideologisk kamp med föreställningen att klassorättvisa är någonting som hör den avlägsna historien till.