Om ål och klass

Så har då även jag till slut läst Patrik Svenssons Ålevangeliet. Att det dröjt är märkligt. Precis som författaren har nämligen också jag sysslat med ålfiske. Medan han gjorde det med sin far gjorde jag det med min morfar (men vi höll oss till ”ålahommor” och provade aldrig på de mer udda fångstmetoder som beskrivs i boken). Dessutom handlar Ålevangeliet en hel del om mitt favoritämne: klass. Inte minst beskriver Svensson hur ålfisket var någonting som han kunde dela med sin far även efter det att han blivit akademiker och därmed börjat glida bort från den arbetarklassvärld i vilken han vuxit upp. Dessutom gör han en del intressanta reflektioner kring hur oerhört radikala förändringar som folkhemmet medförde för arbetarklassen.
Men naturligtvis handlar Ålevangeliet också om mycket annat. Kanske kan den bäst beskrivas som en välskriven och lärd essä som med utgångspunkt i författarens egna upplevelser och omfattande research i det som andra skrivit om ålen på ett tankeväckande sätt tar upp en lång rad frågor av såväl historisk som existentiell och politisk natur.
Min enda invändning är att Svensson underlåtit att ta upp Lasse O. Månssons teori om ålarnas vandring till Sargassohavet. Han menar nämligen att det bara är något de spridit ut för att göra sig märkvärdiga, och att de i själva verket gömmer sig bakom Bornholm. Kul, tycker jag. Morfar skulle nog ha tyckt att författaren kunde ha lagt mer krut på att kritisera skarvarna, eller ”ålakrågorna” som han kallade dem.

Lydia Sandgren, Samlade verk

Lydia Sandgrens Samlade verk är en oerhört välskriven roman och jag sörjer verkligen att jag läst ut den.
Den handlar om tre personer – Martin, Gustav och Cecilia – och om deras relationer under ca. 30 år. Martin är bokförläggare, men vill hellre vara författare. Hans fru, Cecilia, är idéhistoriker och hans bästa vän, Gustav, är framgångsrik konstnär. Alldeles efter att hon disputerat lämnar Cecilia Martin och deras två barn, Rakel och Elis, och försvinner till synes spårlöst.
Ett viktigt tema i romanen är förhållandet mellan å den ena sidan intellektuell och konstnärlig verksamhet och å den andra sidan det man skulle kunna kalla vardagslivet. Att Martin aldrig lyckas skriva någon roman beror exempelvis, åtminstone delvis, på att han måste ta hand om sin familj, och Cecilias försvinnande beror, återigen åtminstone delvis, på att hon inte kan förena rollen som förälder med sina intellektuella intressen. (Ironin är naturligtvis att medan Martin försöker skriva en roman genom att låta sig inspireras av stora verk visar Sandgren att hans liv utgör utmärkt underlag för litteratur.)
Över huvud taget framställs det intellektuella livet för övrigt som någonting ytligt och blodlöst, som ett spel utan mål och innehåll, som i stort sett tycks sakna djupare mening även för konstnärerna, författarna och akademikerna.
Samlade verk är också en berättelse om klass. Martin kommer ur arbetarklassen. Gustav, som han träffar på gymnasiet, och som är den som drar in honom i konstnärernas och de intellektuella värld, kommer däremot ur överklassen, liksom Cecilia. Att Martin aldrig riktigt lyckas ta sig ur deras skuggor verkar, åtminstone i någon utsträckning, ha med detta att göra. Medan han måste sommarjobba för att försörja sig kan Gustav exempelvis satsa helhjärtat på att måla (i sin mormors hus i Frankrike, som hon självklart ställer till hans förfogande). Och, medan Cecilia är uppfostrad i en familj där det är acceptabelt att göra nästan vad som helst för konstens skull kommer Martin från en miljö där intellektuella intressen (hans pappa har lärt sig flera språk och hans mamma är storläsare) odlas först när man sett till att det finna mat på bordet.
En litet märklig sak är att Samlade verk innehåller en rad skumma felskrivningar av framför allt utländska ord och uttryck. Exempelvis kallas hovedbanegården i Köpenhamn för "Hovedbahnhof". Ännu märkligare är det att Sandgren stavar fel till "gesammelte Werke", det vill säga till "samlade verk" på tyska. Är det möjligen ett sätt att understryka att de genombildade personerna i romanen faktiskt inte är så förbannat duktiga som de vill ge sken av?

Mats Källblad, Polly

Mats Källblad är en serietecknare som uppvisar en påfallande bredd. Hans oeuvre inkluderar exempelvis såväl en humorserie med motorcykeltema (Sture Stelben) som en djuplodande självbiografisk serieroman (Hundra år i samma klass). I hans senaste album – Polly tar ingen skit – förenar han också saker av ganska olika slag. I huvudsak är en en "skitig" variant på Pippi Långstrump. Polly är nämligen en ung flicka som klarar sig på egen hand. Kanske är hon inte världens starkaste (och hon har sannerligen inte någon kappsäck med guldpengar), men hon är åtminstone oerhört bra på att slåss, och därigenom löser hon de flesta av de problem hon ställs inför. Under ytan hittar man dock mycket mer. Bland annat lyckas Källblad på ett fint sätt fånga en rad olika miljöer i sina teckningar, exempelvis ett pojkrum på den svenska landsbygden på 1980-talet. Albumet innehåller också några personporträtt som är fylligare än vad som egentligen behövs för att berättelsen ska fungera. Dessutom är det (som så ofta hos Källblad) fyllt med hänvisningar till musik, som nästan fungerar som ett slags soundtrack och som ger ytterligare en dimension åt framställningen.

Joyce Carol Oates, En fager mö

Joyce Carol Oates roman En fager mö handlar om en ung flicka, Katya, som en sommar i början av
1990-talet jobbar som barnflicka hos en rik familj och om hennes relation till den äldre (ännu rikare), Mr. Kidder. Själva storyn är litet fånig, men Oates skildrar (som vanligt) klasskillnader på ett insiktsfullt och intresseväckande sätt.
Katya är mycket medveten om skillnaderna mellan den arbetarklassvärld hon hör hemma i och den överklassvärld i vilken hon arbetar under sommaren. Och när hon träffar Mr. Kidder blir hon också medveten om skiktningarna inom överklassen – mellan "gamla" och "nya" pengar – samt om den makt de rika har över henne.
Hennes inställning till de rika och deras värld är ambivalent. Å den ena sidan åtrår hon sådant som finns där: litteratur, trygghet, skönhet. Å den andra sidan känner hon sig främmande. Och ibland grips hon rent av av hat. Först gäller hatet familjen där hon arbetar:

En syn kom för henne, av hur den vräkiga souterrängvillan vid kanalen exploderade i lågor. Makarna Engelhardt skulle vara instängda i sovrummet och inte kunna fly. Men barnen skulle också vara instängda. Och den latinamerikanska hushållerskan. Inte bara paret Engelhardt, som hon hatade, utan också dessa oskyldiga offer, och så veknade Katya, det brinnande huset försvann och var borta. Men ett grymt leende förvred hennes ansikte, som kändes hårt som en mask. För inom henne fanns denna makt, att tas i bruk närhelst hon önskade.

Senare kommer det också till en – denna gång inte bara drömd, utan i allra högsta grad verklig! – våldsam uppgörelse med Mr. Kidder. Det är i samband med den som storyn blir fånig, men det gör faktiskt inte så mycket, för författarens förmåga att förankra personerna och relationerna mellan dem i sociala förhållanden ger berättelsen ett djup som är ganska ovanligt i samtidslitteraturen och som i allra högsta grad väger upp fånerierna..

Ny forskningsantologi

Nordiskt nätverk för arbetarlitteraturforskning har under de senaste tio åren anordnat sex konferenser och gett ut fem forskningsantologier. Den senaste antologin – som är redigerad av Margaretha Fahlgren, Per-Olof Mattsson och Anna Williams – har just kommit ut och har titeln Arbetarförfattaren: Litteratur och liv.
Antologin har sitt ursprung i den konferens närverket genomförde i Uppsala i oktober 2018 och innehåller 18 texter som bland annat tar upp följande: Maria Sandel i litteraturkritiken (Beata Agrell), Anna Bondestams Vägen till staden som arbetarlitteratur (Yasmin Nyqvist), Nexøs forfatterspejlinger (Anker Gemzøe), Karin Sveen om å vare arbeiderforfatter (Christine Hamm), Pentti Haanpää som utmaning och Tora Dahls och Ivar Lo-Johanssons förläggarkontakter (Gunnel Furuland).
Själv bidrar jag med en uppsats om hur man ser på identiteten arbetarförfattare i Föreningen Arbetarskrivare.
Boken är mycket snygg och innehåller flera illustrationer. Dessutom är priset lågt. För att köpa den, klicka här.

Alphonse Daudet, Brev från min kvarn

I år inledde jag min semester i Varberg, på Hotell Gästis. Där finns det böcker över allt och som gäst får man lov att förse sig. Första boken bjuder hotellet på, därefter är styckepriset tio kronor (men generöst nog lät man mig slippa betala för de böcker jag efter många överväganden valt ut).
En av de böcker som följde med mig hem, och den första jag nu läst, var Alphonse Daudets genombrottsverk Brev från min kvarn från 1866. Den består av korta prosaberättelser i vilka författaren rapporterar hem till Paris litterära kretsar från Provence, där han bosatt sig i en gammal kvarn. Rapporterna gäller dels sådant han upplevt eller hört talas om i Provence (exempelvis ett besök hos skalden Mistral, som 40 år senare skulle få Nobelpriset), dels minnen från tidigare resor, bland annat till Algeriet.
Tonen är ofta romantisk, men ibland blir den social. Det senare kommer till kanske allra tydligast uttryck i novellen "Tullmännen". En av dem, Palombo, blir sjuk. Novellen avslutas såhär:

Ibland klagade Palombo sakta. Då vändes allas ögon mot den mörka vrå där den stackars kamraten höll på att dö långt ifrån de sina och utan hjälp; brösten hävdes och man hörde djupa suckar. Det var allt vad känslan av deras egen olycka pressade fram hos dessa havets lugna, saktmodiga arbetare. Inga uppror, inga strejker. En suck och ingenting vidare! ... Nej, jag tar fel. När en av dem gick förbi mig för att kasta en risknippa på elden sade han tyst till mig med smärtfylld stämma:
– Herrn förstår – vi har det ibland mycket besvärligt i vårt yrke...

Daudet var av borgerlig härkomst. Politiskt stod han till höger: han var monarkist, anti-demokrat och antisemit. Men även sådana författare kan alltså ibland formulera en radikal och drabbande kritik av klassorättvisor.