Hur klarar man sig på den amerikanska minimilönen? För att ta reda på det walraffade Barbara Ehrenreich under några månader som i tur och ordning servitris, städare och varuhusbiträde. Och därefter redovisade hon sina resultat i boken Nickel and Dimed: Undercover in Low-wage USA, som på svenska fick titeln Barskrapad: Konsten att hanka sig fram.
Ehrenreichs viktigaste upptäckt är att man inte klarar sig på minimilönen. Åtminstone inte särskilt bra. Och definitivt inte om man vill vara självförsörjande. (Att försörja andra – exempelvis barn – är över huvud taget inte att tänka på.)
Dessutom är det oerhört svårt att ta sig vidare till ett bättre betalt jobb, inte minst om man lever ”ur hand i mun”. För hur ska man då ha möjlighet att vidare utbilda sig, eller ens ta ledigt några dagar för att söka andra jobb? Har man väl blivit låglönearbetare är risken alltså stor att man fastnar i fattigdom.
Men Ehrenreich uppmärksammar inte bara den hopplösa ekonomiska situationen för det amerikanska låglöneproletariatet. Hon beskriver också det förtryck som utövas mot dessa människor i deras dagliga arbete – hur de bryts ned fysiskt och psykiskt av stress, obekväma arbetstider, krav på blind lydnad gentemot överordnade, påfrestande arbetsställningar, tunga lyft, låg status, etc.
Ehrenreichs bok passar väl in i den amerikanska tradition av radikal undersökande journalistik som ibland kallas ”muckraking”. En av de viktigaste företrädarna för denna är Upton Sinclair, som 1906 gav ut romanen The Jungle, i vilken han avslöjade de fruktansvärda villkor som då rådde vid slakterierna i Chicago. Och inom den svenska arbetarlitteraturen kan man jämföra Ehrenreichs bok med exempelvis Göran Palms reportageböcker från LM Ericsson.
Ibland påstås det att arbetarskildringar skrivna av radikala författare och journalister ur medelklassen inte är arbetarlitteratur, eftersom enbart arbetare skulle kunna skriva om arbetarklassens villkor. Personligen är jag av olika anledningar ganska skeptisk till sådana resonemang. Om detta har jag skrivit i min bok Arbetarlitteratur från 2006. Här vill jag bara kort redovisa vad Ehrenreich själv har att säga om hur hennes klasstillhörighet påverkat skildringen av de undre skikten av den amerikanska arbetarklassen.
Först och främst påpekar hon att hon naturligtvis inte vet särskilt mycket om fattigdom efter att ha wallraffat i några månader. Hon har ju egentligen inte varit fattig. Däremot har hon verkligen utfört de arbeten hon studerat:
”There’s no way, for example, to pretend to be a waitress: the food either gets to the table or not. People knew me as a waitress, a cleaning person, a nursing home aide, or a retail clerk not because I acted like one but because that’s what I was, at least for the time I was with them.”
Arbetare är människor som hör till arbetarklassen. Och till arbetarklassen hör man om man utför vissa sorters arbeten under vissa förhållanden. I övrigt är arbetare faktiskt unika individer i lika hög grad som tjänstemän, akademiker och fotomodeller. Och, som Ehrenreich själv skriver: ”Anyone in the educated classes who thinks otherwise ought to broaden their circle of friends”.
Enligt mig kan man alltså med gott samvete betrakta Barskrapad som arbetarlitteratur. Bra sådan, dessutom. Och till på köpet amerikansk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar