söndag 14 oktober 2018

Sara Beischer, Jag ska egentligen inte prata om det här


Jag ska egentligen inte prata om det här är en (relativt) fristående fortsättning på Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här från 2013.
Debuten handlade om hur nittonåriga Moa gradvis upptäckte att hennes jobb på ett äldreboende faktiskt var en viktigare del av hennes liv än hon trott. I den nya romanen är Moa några år äldre. Dessutom har hon skrivit en bok om sina arbetserfarenheter som till hennes stora förvåning ges ut av ett förlag.
Moa blir alltså, hastigt och lustigt, författare. Arbetarförfattare, till och med. Men det är inte någon beteckning hon själv använder, utan en etikett som kritikerna klistrar på henne.
Själv har Moa aldrig tänkt på sig själv som arbetare. Men hennes känslor av utanförskap i den litterära världen gör det efter hand uppenbart att hon är just det. Jag ska egentligen inte prata om det här är alltså en roman om ett framväxande klassmedvetande.
Dessutom handlar romanen om arbetarlitteraturens ställning och möjliga funktioner i dagens samhälle.
Beischers båda romaner påminner en hel del om Folke Fridells Död mans hand (1946) och Greppet hårdnar (1948). I den senare av dem har nämligen huvudpersonen – textilarbetaren Bohm – blivit författare till den förra, det vill säga arbetarförfattare.
Samtidigt är skillnaderna stora. För, medan Fridell skildrar hur den nybakade arbetarförfattaren Bohm hudflängs av kritiken beskriver Beischer hur Moa hyllas i pressen, och dessutom ges en politisk plattform just i egenskap av att var arbetarförfattare.
Detta är intressant för oss som forskar om arbetarlitteratur. Men även de som ger blanka fanken i frågan om vad arbetarlitteratur är för någonting kommer antagligen att gilla Beischers senaste alster. Jag ska egentligen inte jobba här är nämligen en alldeles utmärkt roman.

tisdag 9 oktober 2018

Alexandra Pascalidou, Mammorna

I  intervjuboken Mammorna försöker Alexandra Pascalidou ge röst åt människor som sällan får komma till tals: mammor i miljonprogramsförorterna.
Några av dem är mammor till brottslingar, andra till offer. Några bor kring Stockholm, andra i Rosengård i Malmö eller i något annat av de bostadsområden som i media blivit symboler för ett segregerat Sverige där våldet breder ut sig. Några har ganska nyligen kommit hit från andra delar av världen, andra är födda här. Alla har de något intressant att berätta. Och alla deras berättelser uttrycker andra perspektiv än de som brukar komma till utryck i offentligheten.
Att tala för dem som saknar tillgång till offentligheten har ofta varit arbetarförfattarnas mål. Några av de första av dem uppfattade sig rent av som språkrör för arbetarklassen.
Image result for pascalidou mammornaDetta har ofta problematiserats av litteraturvetare. Att tala å andras vägnar är svårt, har man påpekat. Och på senare tid har det blivit allt vanligare att man beskrivit själva viljan att företräda andra än sig själv som någonting som gränsar till ett övergrepp.
Jag har många teoretiska invändningar mot denna ultra-individualism. Men man kan också se praktiskt på saken och konstatera att många författare faktiskt ansträngt sig för att presentera andra människors historier på ett så respektfullt och sanningsenligt sätt som möjligt, och att många människor känt sig väl företrädda av författare som försökt berätta om deras. Jag tror säkert att Pascalidou och de mammor hon intervjuat hör till dessa kategorier.
Samtidigt finns det ett annat problem, nämligen att de författare som gör sig till språkrör för andra ibland inte lyckas etablera tillräcklig distans till dem vars historier de berättar. Detta har framhållits av den franske sociologien Didier Eribon, i boken Tillbaka till Reims: 
[A]ll sociologi och filosofi som avser att kretsa kring "aktörernas perspektiv" och den "mening som dessa ger sina handlingar" löper risken att reduceras till en ren avskrift av de sociala aktörernas bedrägliga förhållande till sina egna praktiker och sina egna begär, och att alltså bara ytterligare cementera tillvaron i dess nuvarande skick – en ideologi för att rättfärdiga den etablerade ordningen. Enbart genom att frångå de kunskapsteoretiska förutsättningarna för individernas spontana självförståelse kan man rekonstruera systemet i dess helhet och beskriva de mekanismer genom vilka den sociala ordningen reproduceras […]. En teoris kraft och själva existensberättigande ligger just i det faktum att den inte nöjer sig med att bara registrera de yttranden som "aktörerna" fäller om sina "handlingar", utan istället försöker få individerna och grupperna att se och tänka annorlunda på sig själva och sina handlingar, för att på så sätt kanske rent av förändra vad de gör och vad de är.
Detta problem kommer Pascalidou runt genom att i för- och efterord sätta in mammornas berättelser i ett större sammanhang. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara (oavsett vad vissa av mina kollegor säger).
Ett av de intressantaste inslagen i Pascalidous kontextualisering av intervjuerna är att hon ofta betonar att de orättvisor de handlar om har en tydlig klassdimension. Utan att på något sätt förneka att rasism och diskriminering är stora problem understryker hon exempelvis att miljonprogramsförorterna huvudsakligen befolkas av arbetare. Och utöver att vara tänkvärt innebär detta naturligtvis att det är svårt att läsa Mammorna som någonting annat än arbetarlitteratur...

lördag 6 oktober 2018

Om Sjödin i Sandviken

Idag har jag hållit föredrag om Stig Sjödin och den arbetarlitterära traditionen i hans hemstad, Sandviken. Jag var inbjuden av Stig Sjödin-sällskapet som firade etthundraettårsminnet av Sjödins födelse med diktuppläsning, föredrag, utdelandet av ungdomsupplagan av Stig Sjödin-priset ("det stora priset" delas ut i morgon i Stockholm till Vibeke Olsson) och musik av Anton Swedlunds Indianer...

Skådespelare från Folkteatern i Gävle läste dikter av Stig Sjödin
Molly Åberg fick Stig Sjödins ungdomspris
Innan jag höll föredraget – som kommer att publiceras i Stig Sjödin-sällskapets årsbok – deltog jag i en poesivandring i Sandviken, där man satt upp ett antal skyltar med dikter av Sjödin. Vandringen leddes av Bernt-Olov Andersson. Han brukar betraktas som lärjunge till Sjödin och titeln på den självbiografiska bok han kommer att ge ut om några dagar – Den osynliga nåden – skvallrar om att han fortfarande skriver i hans tradition. I en av sina mest kända dikter skriver Sjödin nämligen om "den osynliga nåden / att få slita ut sig".


Bernt-Olov Andersson läser en dikt av Sjödin framför den
stora ånghammare som blivit symbol för bruksorten Sandviken.

fredag 5 oktober 2018

Konferensrapport

Så är då den sjätte nordiska arbetarlitteraturkonferensen avklarad. Och för femte gången har jag känslan av att konferenserna bara blir bättre och bättre. Denna gång var exempelvis såväl Sverige som Norge, Danmark och Finland väl företrädda, vilket naturligtvis gör det lättare att artikulera de nordiska perspektiven. Dessutom verkar det nu som att forskarnätverket vuxit sig så starkt att vi kan börja diskutera gemensamma projekt som är ännu mer ambitiösa än konferenserna. Förhoppningsvis har jag mer att berätta om det ganska snart...

Denna gång höll vi till i Uppsala, i den helt fantastiska humanistiska teater man byggt där.

 

Föredragen var korta - bara 15 minuter - vilket var ganska lyckat. Det innebar nämligen att vi hann med många presentationer (12 bara under den inledande eftermiddagen!) utan att behöva dela upp oss i olika grupper. Att konferenserna är relativt små och att alla hör samtliga presentationer är väldigt trevligt. Det innebär att vi som kollektiv kan röra oss framåt i diskussionerna. Men kanske skulle man kunna avsätta ännu mer tid för diskussion.

Ett av de paper som gav mig mest var Elsi Hyttinens, som handlade om den arbetarlitteratur som hamnar utanför våra definitioner (exempelvis en melodramatisk roman skriven av en kvinnlig arbetare som emigrerat till USA). Jag blev också mycket intresserad av Yasmin Nyqvists presentation av den finlandssvenska författaren Anna Bondestam.



Själv pratade jag om hur man ser på arbetarförfattaren inom Föreningen arbetarskrivare, ett ämne som jag gärna vill gå vidare med i framtiden, gärna i samarbete med några av de andra konferensdeltagarna.

Utöver det vetenskapliga hann vi också med ett författarbesök: Elsie Johansson och Elise Karlsson pratade om sina respektive författarskap. Dessutom lyckades jag fånga alla nu levande Nexø-forskare av betydelse på en bild.



fredag 28 september 2018

Podd om serier och politik


Idag publicerades en podsändning om serier och politik som jag gjort tillsammans med Daria Bogdanska. För att lyssna, klicka här.

måndag 17 september 2018

Den nya arbetarlitteraturen

1 oktober kommer jag att diskutera den nya arbetarlitteraturen med författaren Anna Jörgensdotter i Lund. Arrangör är Lundensiska litteratursällskapet, och man hittar mer information på deras hemsida.

fredag 7 september 2018

Taste and Class in the Age of a Confused Public Sphere (doktorandkurs)

I slutet av oktober ska jag undervisa på en doktorandkurs om klass och smak. Kursen ges i Paris, och den som är intresserad av att vara med hittar mer information här:

PhD-Course at the CNUP in Paris, October 29–31, 2018

Course leaders: Eirik Vassenden (eirik.vassenden@uib.no) and Christine Hamm (christine.hamm@uib.no
Contact: Fredrik Parelius (fredrik.parelius@uib.no)

Course credits: 2/5 ects

Taste and Class in the Age of a Confused Public Sphere
The public sphere is currently undergoing fundamental changes, not only with regard to medial forms, structure and organization. The debate, in particular when it comes to book reviewing, art criticism and general discussions on aesthetic matters, seems also to be subject to substantial transformations. In the field of aesthetic judgment, the expert seems not only to be losing legitimacy, she or he is also becoming an almost suspect figure.
                      How can we best characterize current debates on art, literature and architecture? Where are the different forms of art discussed, and in what ways? What is the role of public media, and how do the different traditional and “new” media function as frameworks for critical discourse? How are discussions of art legitimized, and what happens when the concept of class is once again brought into the effort to answer such questions?

Taste and Class in the Age of a Confused Public Sphereis an interdisciplinary course which seeks to understand the role of judgments of taste in different public spheres, combing philosophical theories of judgment with theories of the public sphere and cultural sociology. The course should be of interest to PhD students in literary studies, sociology, media studies, art history and other aesthetic disciplines.

Introducing a wide range of material, the course follows up on an ongoing discussion between literary scholars, scholars of literary critique and sociologists, where one aim is to find new ways to combine these disciplines’ insights into negotiations of value. We will discuss different types of judgment with an emphasis on the production of aesthetic value and the connection to (the production and distinction of) class. Theoretically and methodologically, the discussions will both try to map the fields where literary and sociological scholarship intersect, as well as they will show where the disciplines mentioned above do not share a common understanding of epistemological and ontological issues. 

Among the questions which will be discussed, are the following:

1: What do public discussions on taste look like, and what is the role of the so-called experts as they are established on specified aesthetic fields?

2: How are judgments of taste portrayed in works of art, such as literary fiction? In what way are judgments of taste described in novels depicting working class families, and in what way is taste seen and negotiated as a part of everyday life? 

3: What is the legacy of Pierre Bourdieu and Bourdieu-inspired analysis of taste and cultural distinctions, and how is it discussed, in the current Scandinavian debate on class, class affiliation and identity?

The course will be organized around two (possibly three) keynote lectures, a series of case studies presented by senior academics working on the field and works submitted by the participating PhD-students.




Preliminary program (incomplete, more titles TBA)

Keynote lectures:
Professor Ove Skarpenes, Kristiansand: “Educational Experiences and the Perceptions of Occupational Hierarchies: The Case of the Working Class in Norway”
Professor Magnus Nilsson, Malmö: ”Class and Taste in 1930s Swedish Working-Class Literature”

Presentations of case studies (more to follow):
Professor Christine Hamm, Bergen: ”Reading fiction; or: What can Literature tell us about Class and Taste?”
Professor Eirik Vassenden, Bergen: ”The Expert, the Public and the Patron: Art in Public Spaces and the Fight for Definition of Power in Debates on Aesthetic Matters”
Professor Anders Vassenden, Stavanger: ”Ridiculing your house while respecting what you read distinction and morality in two contrasting fields of cultural consumption”
Researcher Merete Jonvik: TBA
Håkon Larsen: TBA



Further information (more will come):
Please e-mail one of the course leaders before October 1, 2018. You should send us a short description of yourself and your affiliation, your current research interests and eventually an outline of a paper you want to submit. 

The course will start on Monday, 29thOctober, at 1 p. m. and conclude on Wednesday, 31stOctober at 1 p. m.  A reading list will be send to all participants in good time before the course starts.

There is no course fee, but participants will have to cover travel expenses and accommodation themselves. 
  

tisdag 4 september 2018

Miniföreläsning om klass, migration och litteraturhistorieskrivning

På fredag 7 september fyller institutionen vid Malmö universitet där jag jobbar – Konst, kultur och kommunikation (K3) – 20 år. Det firas bland annat med en serie miniföreläsningar på olika platser i staden.
Mitt bidrag blir en presentation av några tankar om klass, migration och litteraturhistorieskrivning, med utgångspunkt i ett konstverk på Einar Hansens esplanad (mellan Waynes Coffee och Restaurang Monster) av Johan Falkman som bland annat avbildar arbetarförfattaren Gösta Larsson.
Jag kommer att finnas på plats vid konstverket mellan 14.00 och 17.00 på fredag. Mer information om detta, och om resten K3s 20-årsfirande hittar man här.
En försmak av innehållet i min miniföreläsning får man i en kulturkrönika jag skrivit i Skånska Dagbladet idag. Man kan också kolla in tidigare blogginlägg om Gösta Larsson och om Falkmans konstverk.

torsdag 30 augusti 2018

Serier - litteratur - klass

Image result for hundra år i samma klass12 september hålls två seminarier om tecknade serier på K3, Malmö universitet. På förmiddagen presenterar Jakob Dittmar sin forskning under rubriken "Narrative Strategies – African Types and Stereotypes in Comics". Efter lunch diskuteras Jacob Habinics masteruppsats "Arbetartecknaren: Svenska serieromaner som arbetarlitteratur" och min artikel "Working-Class Comics? Proletarian Self-Reflexiveness i Mats Källblad's Hundra år i samma klass". Alla intresserade är hjärtligt välkomna. Mer info om tid och plats hittar man här.

måndag 20 augusti 2018

The Proletarian Moment

17–18 augusti träffades ett dussintal forskare från olika länder och discipliner vid "Zentrum für interdisziplinäre Forschung" i Bielefeld i Tyskland för att under rubriken "The Proletarian Moment: Interdisciplinary Approaches, Comparative Perspectives" diskutera proletär konst och litteratur från olika delar av världen.
Theodore Hughes från Columbia University i New York pratade om den koreanska organisationen KAPF (Korea Artista Proleta Federatio). Den var väldigt livaktig under den japanska ockupationen. Efter delningen av Korea förbjöds den emellertid i Sydkorea, vilket ledde till att många av dess medlemmar flyttade till Nordkorea. Men där kom regimen på 1950-talet att inta en negativ inställning till organisationen. 1987 upphävdes emellertid censuren av KAPF-litteraturen i Sydkorea, vilket ledde till att den kom att ådra sig stort intresse där, framför allt i vänsterintellektuella kretsar.
John Lear, som är verksam vid University of Puget Sound pratade om Diego Rivera's muralmålningar och den mexikanska arbetarrörelsen, samt om organisationen LEAR, som organiserade proletära författare och konstnärer. Klaus-Michael Bogdal, som är professor i tysk litteraturvetenskap i Bielfeld, påpekade att i DRR (och kanske andra kommunistiska länder) kunde den mexikanska revolutionära konsten fungera som ett alternativ till den officiellt påbjudna estetiken. Det är någonting som kan vara värt att följa upp.
Image result for diego rivera
Muralmålning av Diego Rivera
Just konflikter kring vilken estetik som skulle tillåtas i de kommunistiska länderna diskuterades även av Natalia Murray, som är verksam vid The Courtauld Institute of Art. Hon analyserade framför allt motsättningarna mellan det sovjetiska folkkommissariatet för utbildning (Narkompros) och organisationen Proletkult under åren efter oktoberrevolutionen. Kommunistpartiet ville använda konsten för att "utbilda" massorna. Därför kom man efter hand att inta en kritisk hållning till futurister och andra avantgardister (som arbetare och bönder ofta hade svårt att förstå). Murray understryker dock att konstpolitiken var mycket komplex och att den präglades av många olika motsättningar. Samma sak framgår av Katerina Clarks analys av diskussionerna Sovjetunionen om den proletära litteraturen i Working-Class Literature(s). Där understryks det exempelvis att det också fanns sovjetiska kommunister som ansåg att partiet kunde lära sig något av litteratur skriven av arbetare... Enligt min uppfattning är det viktigt att undersöka detta noggrant. Allt för ofta påstås det nämligen att det fanns en enda syn på konst och kultur i Sovjetunionen och att denna skulle vara en logisk konsekvens av det politiska och ekonomiska systemet.
Barnaby Haran från Univerity of Hull presenterade en amerikansk sammanslutning av proletära fotografer. Sabine Hake – professor i Tysk kulturhistoria vid University of Texas, Austin – påpekade att denna organisation verkar ha haft en ganska snäv bas i form av judiska immigranter i New York. Kanske finns det alltså anledning att – åtminstone i USA – tala om olika proletära kulturrörelser inom olika befolkningsgrupper och på olika platser.
Hanna Kosstrin, som forskar om dans vid Ohio State University, höll ett föredrag om Anna Solokows proletära dansestetik och Klaus Michael Bogdal höll en föreläsning om hur arbetarlitteraturen utvecklats från att ha varit ett försök att skriva fram en egen identitet, till att allt mer bli en litteratur som går i dialog med andras föreställningar om arbetaren. Själv pratade jag om vikten av att historisera fenomenet arbetarlitteratur och att göra internationella jämförelser.
Image result for anna Sokolow
Anna Solokow
Nick Hubble från Brunel University presenterade några brittiska gruvarbetarromaner. Mest pratade han om Harold Heslops Last Cage Down från 1935. Hans viktigaste tes var att denna roman, liksom andra brittiska proletärromaner från 1930-talet kan användas för att underminera de nostalgiska föreställningar om arbetarklassen som idag exploateras av olika reaktionära politiska krafter.
Hubble diskuterade också proletärromanens förhållande till modernismen (vilket han också tar upp i boken The Proletarian Answer to the Modernist Question, som kom ut förra året). Samma ämne diskuterades även av Benjamin Kohlmann från Albert-Ludwigs-Universität i Freiburg. Med utgångspunkt i en analys av Eisensteins montageteknik studerade han två brittiska proletärromaner från 1930-talet: John Sommerfields May Day och James Barks Major Operation.
Michaela Menger, som forskar om tysk proletärlitteratur vid universitetet i Mainz, gjorde en analys av serien Der rote 1 Mark-Roman (Den röda en-marksromanen) som gavs ut i början av 1930-talet. Hennes viktigaste iakttagelse var att serien var mycket mer heterogen än vad man vanligen antar. Det skulle vara mycket intressant att undersöka varför dessa romaner – liksom så mycket annan arbetarlitteratur – omges av så starka fördomar...
Image result for rote 1 mark roman
En av de röda en-marksromanerna
Konferensens sista föredrag hölls av Sabine Hake, som diskuterade relationer mellan kommunistiska och nazistiska talkörer. Förutom att det var intressant att lära sig mer om konstformer som inte brukar ges särskilt mycket uppmärksamhet var det också spännande att få ta del av Hakes analys av hur "proletären" inte bara varit en viktig figur i den socialistiska tankevärlden.
Sammantaget tycker jag att "The Proletarian Moment: Interdisciplinary Approaches, Comparative Perspectives" var en oerhört intressant konferens. Att möta forskare från andra discipliner och att höra om proletär konst och kultur från andra delar av världen har hjälpt mig att bättre förstå såväl vad som utmärker den svenska arbetarlitteraturen som vad proletär kultur varit, är och kan vara. Arrangörerna planerar en fortsättning och jag håller tummarna för att de lyckas.



tisdag 14 augusti 2018

Bokmässan: Arbete i litteraturen

Vid årets bokmässa i Göteborg – närmare bestämt 11.00-11.30 fredag 28 september – kommer jag att delta i ett samtal i ABFs monter (B09:19) under rubriken "Arbete i litteraturen". De jag ska prata med är Sara Beischer (som bland annat skrivit den fina romanen Jag ska egentligen inte jobba här) och Erika Petersson (som gett ut den enligt mig alldeles utmärkta boken Drottningen i kassan), och vi kommer bland annat att diskutera hur arbete skildras i samtidslitteraturen och vad det innebär för arbetande människor att deras erfarenheter skildras litterärt.

måndag 13 augusti 2018

Konferensrapport

I förra veckan höll IASS (International Association for Scandinavian Studies) konferens i Köpenhamn. Temat var "Scandinavian Exceptionalism" (mer information om konferensen hittar man här).
Jag var ordförande för en session som handlade om arbetarlitteratur. Den blev mycket lyckad. Det var många som kom och lyssnade och diskussionerna blev intressanta.
Mitt paper handlade om hur svensk och nordisk arbetarlitteratur ofta betraktas som någonting exceptionellt och hur det har både för- och nackdelar. I Norden - och särskilt i Sverige – har arbetarlitteraturen varit en starkare litterär strömning än i många andra länder. Denna exceptionalitet bör man uppmärksamma, exempelvis eftersom den synliggör att den marginalisering som ofta varit arbetarförattarnas lott i andra länder inte är naturgiven. Dock kan ett allt för starkt fokus på det exceptionella dölja att den nordiska arbetarlitteraturen faktiskt i många avseenden är sammanflätad med arbetarlitteraturer i andra länder.
Bibi Jonsson höll ett föredrag om kvinnliga arbetarförfattare, där hon bland annat visade att de ofta låter enskilda livsöden representera kollektiva erfarenheter. Christine Hamm analyserade tre romaner om social deklassering: Kristian Lundbergs Yarden, Kyrre Andreassens Svendsens catering och Kristian Bang Foss Døden kører Audi. En av hennes mest intressanta slutsatser var att de romanfigurer som rörde sig nedåt i klassamhället upplevde social isolering i den nya miljön – något som för övrigt är ett motiv även i Hans Falladas Kleiner Mann - was nun? (Hur ska det gå för Pinnebergs?). Beata Agrell presenterade ett paper som behandlade hur Martin Koch i sina romaner formulerade ett slags socialistisk fosterlandskärlek, och Per-Olof Mattsson visade att Eyvind Johnson under andra världskriget höll fram "den nordiska modellen" som ett alternativ till såväl nazism och kommunism som kapitalism.
Nästa IASS-konferens hålls i Vilnius 2020. Jag hoppas verkligen att det blir en session om arbetarlitteratur även där.

tisdag 31 juli 2018

Majgull Axelsson och folkhemmet

För några år sedan gav jag en kurs om folkhemmet och litteraturen.
Vi började med att fundera över vad det egentligen innebär att föreställa sig samhället som just ett folkhem. Bland annat läste vi Per-Albin Hanssons folkhemstal, där det goda samhället beskrivs som en familj. Det väcker många frågor, exempelvis om vem som ska inta de olika roller som brukar finnas i just en familj (föräldrar och barn, exempelvis) och om hur man ska förhålla sig till dem som inte är familjemedlemmar...
Därefter analyserade vi hur denna föreställning diskuterades i verk av bland andra Folke Fridell, P. C. Jersild, samt Maj Sjöwall och Per Wahlöö.
Av någon anledning läste vi dock inte några böcker av Majgull Axelsson. Men det borde vi naturligtvis ha gjort. Ett viktigt tema i dem är nämligen just hur de som inte ansågs vara fullvärdiga medlemmar i folkhemsfamiljen behandlats.
I Jag heter inte Miriam från 2014 skildrar hon till exempel de romer som på "rasmässig" grund inte sågs ansågs tillhöra den folkhemska gemenskapen (och som fortfarande utsätts för diskriminering). Och i sin senaste roman, Ditt liv och mitt, som kom ut förra året men som jag inte hunnit läsa förrän nu, berättar hon om en annan undanskuffad grupp i det svenska välfärdssamhället: de förståndshandikappade.
Under kursen om folkhemmet och litteraturen diskuterade vi ofta hur kritik av folkhemmet från vänster ibland kunna användas av dess fiender. Exempelvis har liberaler (inklusive nyliberaler) uttryckt sig uppskattande om hur socialistiska författare som Fridell och Jersild kritiserat välfärdsstaten.
Även Axelssons kritik av folkhemmet kan nog uppskattas av några av dem som vill avveckla välfärdsstaten. Ditt liv och mitt inleds exempelvis med ett citat av två av folkhemmets främsta arkitekter – Alva och Gunnar Myrdal – som beskriver de förståndshandikappade i väldigt otäcka ordalag.
Men det som Axelssons romaner visar är inte att folkhemmet egentligen skulle ha byggt på en fascistisk människosyn, utan att att det inte levde upp till de stora orden i högtidstalen. Det hon kritiserar är inte välfärden, utan att denna inte omfattade alla.
Därmed påminner hon om många arbetarförfattare (själv är hon inte så förtjust i att räknas till den skaran), som exempelvis Folke Fridell, Ivar Lo-Johansson och Susanna Alakoski. För, tvärt emot vad många av de som inte läst så mycket arbetarlitteratur brukar tro så har arbetarförfattarna sällan hyllat det socialdemokratiska folkhemmet. Istället har de kritiserat det, med syftet att utveckla det.