måndag 20 augusti 2018

The Proletarian Moment

17–18 augusti träffades ett dussintal forskare från olika länder och discipliner vid "Zentrum für interdisziplinäre Forschung" i Bielefeld i Tyskland för att under rubriken "The Proletarian Moment: Interdisciplinary Approaches, Comparative Perspectives" diskutera proletär konst och litteratur från olika delar av världen.
Theodore Hughes från Columbia University i New York pratade om den koreanska organisationen KAPF (Korea Artista Proleta Federatio). Den var väldigt livaktig under den japanska ockupationen. Efter delningen av Korea förbjöds den emellertid i Sydkorea, vilket ledde till att många av dess medlemmar flyttade till Nordkorea. Men där kom regimen på 1950-talet att inta en negativ inställning till organisationen. 1987 upphävdes emellertid censuren av KAPF-litteraturen i Sydkorea, vilket ledde till att den kom att ådra sig stort intresse där, framför allt i vänsterintellektuella kretsar.
John Lear, som är verksam vid University of Puget Sound pratade om Diego Rivera's muralmålningar och den mexikanska arbetarrörelsen, samt om organisationen LEAR, som organiserade proletära författare och konstnärer. Klaus-Michael Bogdal, som är professor i tysk litteraturvetenskap i Bielfeld, påpekade att i DRR (och kanske andra kommunistiska länder) kunde den mexikanska revolutionära konsten fungera som ett alternativ till den officiellt påbjudna estetiken. Det är någonting som kan vara värt att följa upp.
Image result for diego rivera
Muralmålning av Diego Rivera
Just konflikter kring vilken estetik som skulle tillåtas i de kommunistiska länderna diskuterades även av Natalia Murray, som är verksam vid The Courtauld Institute of Art. Hon analyserade framför allt motsättningarna mellan det sovjetiska folkkommissariatet för utbildning (Narkompros) och organisationen Proletkult under åren efter oktoberrevolutionen. Kommunistpartiet ville använda konsten för att "utbilda" massorna. Därför kom man efter hand att inta en kritisk hållning till futurister och andra avantgardister (som arbetare och bönder ofta hade svårt att förstå). Murray understryker dock att konstpolitiken var mycket komplex och att den präglades av många olika motsättningar. Samma sak framgår av Katerina Clarks analys av diskussionerna Sovjetunionen om den proletära litteraturen i Working-Class Literature(s). Där understryks det exempelvis att det också fanns sovjetiska kommunister som ansåg att partiet kunde lära sig något av litteratur skriven av arbetare... Enligt min uppfattning är det viktigt att undersöka detta noggrant. Allt för ofta påstås det nämligen att det fanns en enda syn på konst och kultur i Sovjetunionen och att denna skulle vara en logisk konsekvens av det politiska och ekonomiska systemet.
Barnaby Haran från Univerity of Hull presenterade en amerikansk sammanslutning av proletära fotografer. Sabine Hake – professor i Tysk kulturhistoria vid University of Texas, Austin – påpekade att denna organisation verkar ha haft en ganska snäv bas i form av judiska immigranter i New York. Kanske finns det alltså anledning att – åtminstone i USA – tala om olika proletära kulturrörelser inom olika befolkningsgrupper och på olika platser.
Hanna Kosstrin, som forskar om dans vid Ohio State University, höll ett föredrag om Anna Solokows proletära dansestetik och Klaus Michael Bogdal höll en föreläsning om hur arbetarlitteraturen utvecklats från att ha varit ett försök att skriva fram en egen identitet, till att allt mer bli en litteratur som går i dialog med andras föreställningar om arbetaren. Själv pratade jag om vikten av att historisera fenomenet arbetarlitteratur och att göra internationella jämförelser.
Image result for anna Sokolow
Anna Solokow
Nick Hubble från Brunel University presenterade några brittiska gruvarbetarromaner. Mest pratade han om Harold Heslops Last Cage Down från 1935. Hans viktigaste tes var att denna roman, liksom andra brittiska proletärromaner från 1930-talet kan användas för att underminera de nostalgiska föreställningar om arbetarklassen som idag exploateras av olika reaktionära politiska krafter.
Hubble diskuterade också proletärromanens förhållande till modernismen (vilket han också tar upp i boken The Proletarian Answer to the Modernist Question, som kom ut förra året). Samma ämne diskuterades även av Benjamin Kohlmann från Albert-Ludwigs-Universität i Freiburg. Med utgångspunkt i en analys av Eisensteins montageteknik studerade han två brittiska proletärromaner från 1930-talet: John Sommerfields May Day och James Barks Major Operation.
Michaela Menger, som forskar om tysk proletärlitteratur vid universitetet i Mainz, gjorde en analys av serien Der rote 1 Mark-Roman (Den röda en-marksromanen) som gavs ut i början av 1930-talet. Hennes viktigaste iakttagelse var att serien var mycket mer heterogen än vad man vanligen antar. Det skulle vara mycket intressant att undersöka varför dessa romaner – liksom så mycket annan arbetarlitteratur – omges av så starka fördomar...
Image result for rote 1 mark roman
En av de röda en-marksromanerna
Konferensens sista föredrag hölls av Sabine Hake, som diskuterade relationer mellan kommunistiska och nazistiska talkörer. Förutom att det var intressant att lära sig mer om konstformer som inte brukar ges särskilt mycket uppmärksamhet var det också spännande att få ta del av Hakes analys av hur "proletären" inte bara varit en viktig figur i den socialistiska tankevärlden.
Sammantaget tycker jag att "The Proletarian Moment: Interdisciplinary Approaches, Comparative Perspectives" var en oerhört intressant konferens. Att möta forskare från andra discipliner och att höra om proletär konst och kultur från andra delar av världen har hjälpt mig att bättre förstå såväl vad som utmärker den svenska arbetarlitteraturen som vad proletär kultur varit, är och kan vara. Arrangörerna planerar en fortsättning och jag håller tummarna för att de lyckas.



tisdag 14 augusti 2018

Bokmässan: Arbete i litteraturen

Vid årets bokmässa i Göteborg – närmare bestämt 11.00-11.30 fredag 28 september – kommer jag att delta i ett samtal i ABFs monter (B09:19) under rubriken "Arbete i litteraturen". De jag ska prata med är Sara Beischer (som bland annat skrivit den fina romanen Jag ska egentligen inte jobba här) och Erika Petersson (som gett ut den enligt mig alldeles utmärkta boken Drottningen i kassan), och vi kommer bland annat att diskutera hur arbete skildras i samtidslitteraturen och vad det innebär för arbetande människor att deras erfarenheter skildras litterärt.

måndag 13 augusti 2018

Konferensrapport

I förra veckan höll IASS (International Association for Scandinavian Studies) konferens i Köpenhamn. Temat var "Scandinavian Exceptionalism" (mer information om konferensen hittar man här).
Jag var ordförande för en session som handlade om arbetarlitteratur. Den blev mycket lyckad. Det var många som kom och lyssnade och diskussionerna blev intressanta.
Mitt paper handlade om hur svensk och nordisk arbetarlitteratur ofta betraktas som någonting exceptionellt och hur det har både för- och nackdelar. I Norden - och särskilt i Sverige – har arbetarlitteraturen varit en starkare litterär strömning än i många andra länder. Denna exceptionalitet bör man uppmärksamma, exempelvis eftersom den synliggör att den marginalisering som ofta varit arbetarförattarnas lott i andra länder inte är naturgiven. Dock kan ett allt för starkt fokus på det exceptionella dölja att den nordiska arbetarlitteraturen faktiskt i många avseenden är sammanflätad med arbetarlitteraturer i andra länder.
Bibi Jonsson höll ett föredrag om kvinnliga arbetarförfattare, där hon bland annat visade att de ofta låter enskilda livsöden representera kollektiva erfarenheter. Christine Hamm analyserade tre romaner om social deklassering: Kristian Lundbergs Yarden, Kyrre Andreassens Svendsens catering och Kristian Bang Foss Døden kører Audi. En av hennes mest intressanta slutsatser var att de romanfigurer som rörde sig nedåt i klassamhället upplevde social isolering i den nya miljön – något som för övrigt är ett motiv även i Hans Falladas Kleiner Mann - was nun? (Hur ska det gå för Pinnebergs?). Beata Agrell presenterade ett paper som behandlade hur Martin Koch i sina romaner formulerade ett slags socialistisk fosterlandskärlek, och Per-Olof Mattsson visade att Eyvind Johnson under andra världskriget höll fram "den nordiska modellen" som ett alternativ till såväl nazism och kommunism som kapitalism.
Nästa IASS-konferens hålls i Vilnius 2020. Jag hoppas verkligen att det blir en session om arbetarlitteratur även där.

tisdag 31 juli 2018

Majgull Axelsson och folkhemmet

För några år sedan gav jag en kurs om folkhemmet och litteraturen.
Vi började med att fundera över vad det egentligen innebär att föreställa sig samhället som just ett folkhem. Bland annat läste vi Per-Albin Hanssons folkhemstal, där det goda samhället beskrivs som en familj. Det väcker många frågor, exempelvis om vem som ska inta de olika roller som brukar finnas i just en familj (föräldrar och barn, exempelvis) och om hur man ska förhålla sig till dem som inte är familjemedlemmar...
Därefter analyserade vi hur denna föreställning diskuterades i verk av bland andra Folke Fridell, P. C. Jersild, samt Maj Sjöwall och Per Wahlöö.
Av någon anledning läste vi dock inte några böcker av Majgull Axelsson. Men det borde vi naturligtvis ha gjort. Ett viktigt tema i dem är nämligen just hur de som inte ansågs vara fullvärdiga medlemmar i folkhemsfamiljen behandlats.
I Jag heter inte Miriam från 2014 skildrar hon till exempel de romer som på "rasmässig" grund inte sågs ansågs tillhöra den folkhemska gemenskapen (och som fortfarande utsätts för diskriminering). Och i sin senaste roman, Ditt liv och mitt, som kom ut förra året men som jag inte hunnit läsa förrän nu, berättar hon om en annan undanskuffad grupp i det svenska välfärdssamhället: de förståndshandikappade.
Under kursen om folkhemmet och litteraturen diskuterade vi ofta hur kritik av folkhemmet från vänster ibland kunna användas av dess fiender. Exempelvis har liberaler (inklusive nyliberaler) uttryckt sig uppskattande om hur socialistiska författare som Fridell och Jersild kritiserat välfärdsstaten.
Även Axelssons kritik av folkhemmet kan nog uppskattas av några av dem som vill avveckla välfärdsstaten. Ditt liv och mitt inleds exempelvis med ett citat av två av folkhemmets främsta arkitekter – Alva och Gunnar Myrdal – som beskriver de förståndshandikappade i väldigt otäcka ordalag.
Men det som Axelssons romaner visar är inte att folkhemmet egentligen skulle ha byggt på en fascistisk människosyn, utan att att det inte levde upp till de stora orden i högtidstalen. Det hon kritiserar är inte välfärden, utan att denna inte omfattade alla.
Därmed påminner hon om många arbetarförfattare (själv är hon inte så förtjust i att räknas till den skaran), som exempelvis Folke Fridell, Ivar Lo-Johansson och Susanna Alakoski. För, tvärt emot vad många av de som inte läst så mycket arbetarlitteratur brukar tro så har arbetarförfattarna sällan hyllat det socialdemokratiska folkhemmet. Istället har de kritiserat det, med syftet att utveckla det.

måndag 23 juli 2018

Artikel om klasskildringen i Mats Källblads Hundra år i samma klass

Jag har skrivit en artikel om klasskildringen i Mats Källblads serieroman Hundra år i samma klass, som publicerats i tidskriften Journal of Graphic Novels and Comics och kan läsas gratis på nätet (klicka här för att komma till artikeln).

Henrik Johansson, Raya


Jag har recenserat Henrik Johanssons roman Raya i Clarté, och nu kan man läsa recensionen på tidskriftens hemsida.

onsdag 18 juli 2018

Tillbaka till Reims

Didier Eribons essä Tillbaka till Reims har rönt stor uppmärksamhet i flera länder. Denna uppmärksamhet har främst kretsat kring bokens relevans för förståelsen av varför många arbetarväljare i Frankrike röstar på fascisterna. Men om det säger han faktiskt inte särskilt mycket, utöver att dessa arbetare alltid varit rasister, men att det tidigare inte spelat någon roll för hur de röstat, samt att rasismen ger underlägsna människor en möjlighet att känna sig överlägsna.
Betydligt intressantare är att Eribons essä tar sin utgångspunkt i insikten att han alltid försökt förstå sin plats i världen med utgångspunkt i sin homosexualitet medan han konsekvent bortsett från det faktum att han växt upp i arbetarklassen.
Denna insikt – att frågor om klass ofta skyms av frågor om sexualitet, men också om exempelvis etnicitet och kön – har  uppmärksammats av en rad författare. Som exempel kan man nämna Walter Benn Michaels, som i The Trouble with Diversity (2006) argumenterar för att frågor om identetsskillnader trängt undan frågor om klassexploatering från den politiska dagordningen. Snarlika tankar har också tagits upp av Nancy Fracer, exempelvis i Justice Interruptus (1997). Själv har jag diskuterat frågan bland annat i Den föreställda mångkulturen (2010).
Eribon argumenterar för att människor inte spontant är medvetna om sin position i klassamhället. "Det skulle ju kräva att man vore förmögen att se sig själv utifrån, att man kunde blicka ned på sitt eget och andras liv liksom ovanifrån", skriver han. Syftet med Tillbaka till Reims är just att skildra klassamhället, och därmed att möjliggöra medvetande om det. Men detta möjliggörs alltså, enligt Eribon, av att han avlägsnat sig från sin ursprungsmiljö.
Denna tanke är värd att begrunda när man funderar på litteraturens relation till klassamhället och på arbetarlitteraturen. Många har ju påpekat att arbetarförfattaren ofta är någon som just avlägsnat sig från arbetarklassen. Och ofta har detta beskrivits som ett problem. Men för Eribon verkar distansen snarare vara arbetarlitteraturens förutsätting.
Eribon för också ett resonemang om relationen mellan teori och erfarenhet som är mycket intressant:
[A]ll sociologi och filosofi som avser att kretsa kring ’aktörernas perspektiv’ och den ’mening som dessa ger sina handlingar’ löper risken att reduceras till en ren avskrift av de sociala aktörernas bedrägliga förhållande till sina egna praktiker och sina egna begär, och att alltså bara ytterligare cementera tillvaron i dess nuvarande skick – en ideologi för att rättfärdiga den etablerade ordningen. Enbart genom att frångå de kunskapsteoretiska förutsättningarna för individernas spontana självförståelse kan man rekonstruera systemet i dess helhet och beskriva de mekanismer genom vilka den sociala ordningen reproduceras […]. En teoris kraft och själva existensberättigande ligger just i det faktum att den inte nöjer sig med att bara registrera de yttranden som ’aktörerna’ fäller om sina ’handlingar’, utan iställer försöker få individerna och grupperna att se och tänka annorlunda på sig själva och sina handlingar, för att på så sätt kanske rent av förändra vad de gör och vad de är.
En del forskning om arbetarlitteratur ser denna som uttryck för arbetares erfarenheter. Jag har argumenterat för att detta är ganska problematiskt (till exempel i John Lennons och min artikel om arbetarlitteratur i Sverige och USA). Eribons resonemang tycks ge stöd åt min argumentation, samtidigt som det får mig att vilja fundera vidare...


lördag 14 juli 2018

Recension av A History of American Working-Class Literature

Min kollega John Lennon och jag har skrivit en recension av Nicholas Coles och Paul Lauters (red.) antologi A History of American Working-Class Literature som publicerats i tidskriften Journal of Working-Class Studies. Den som vill veta vad vi tyckte kan läsa recensionen här.

fredag 13 juli 2018

Skänk en slant!

Sedan en tid tillbaka har jag hjälpt tidskriften Clarté att ragga kulturmaterial.
Hittills har jag bland annat skakat fram prosadikter av Cecilia Perssondikter av Freke Räihä, en novell av Henrik Johansson, en tecknad serie av Mats Källblad och dikter av Anamarija Todorov (de sistnämnda kommer att dyka upp på nätet i sinom tid). I pipelinen ligger sångtexter av Kristian von Svensson och ett kollage av Erika Petersson.
Bidragen väljs ut på grundval av konstnärlig styrka, men får gärna vara politiska, i ordets vidaste bemärkelse.
Normalt får man inte betalt för att skriva i Clarté, men kulturmaterialet arvoderas faktiskt.
Det möjliggörs av Clartés kulturfond. Och den bör man naturligtvis bidra till, antingen via plusgiro 251780-3 eller Swish 1236203517 (glöm inte att märka betalningen "kulturfonden").

onsdag 11 juli 2018

Litteraturen och klasserna

Arbetarlitteratur är (bland annat) litteratur i vilken arbetarklassen skrivs fram. Genom att beskriva sig och beskrivas som en klass kan arbetare bli just det.
Det finns de som tycker att litteraturen inte ska syssla med sådant. Men det har den alltid gjort.
Redan Georg Stiernhielm – "den svenska skaldekonstens fader" –  skrev faktiskt texter som syftade till klassformering. Hans episka dikt "Hercules" är exempelvis ett slags instruktion till hur den svenska adeln ska bete sig.
Och det stora temat i den europeiska litteraturen under 1700-talet och 1800-talet är ingenting annat än borgerlighetens frammarsch och aristokratins reträtt. Som exempel kan man nämna Balzacs romaner.
För övrigt har det varit ett viktigt ämne i litteraturen även på 1900-talet. Ett bra exempel på det hittar man i Thomas Manns långnovell "Tristan" från 1901 som många, inklusive undertecknad, anser vara en av alla tiders mest imponerande litterära skapelser.
Ett annat exempel är Tomasi di Lampedusas Leoparden som jag just läst för tredje gången. Den kom ut 1958 och skildrar en adelsfamiljs undergång under perioden då det moderna Italien skapas. (Den har även filmatiserats, med Burt Lancaster i huvudrollen, och för två år sedan kom den ut i en mycket fin svensk nyöversättning.)
Lampedusa var en stor beundrare av Stendahl, men hans roman leder också tankarna till Mann och Balzac. Precis som de skriver nämligen Lampedusa ett slags elegi över en aristokrati som trängs undan av en vulgär men effektiv borgerlighet.
Kopplingen mellan litteratur och klassformering är så uppenbar att man i litteraturhistorien i allmänhet talar om exempelvis "den borgerliga romanen" och "det borgerliga dramat". Vad gäller samtidslitteraturen brukar många kritiker dock undvika sådana termer. Litteratur och klass har inte med varandra att göra, menar man, och hävdar att romaner är romaner och dramer dramer.
Undantaget är arbetarlitteraturen. För även om man då och då hör folk som tycker att man borde göra sig av med termen och bara prata om litteratur, utan klassbestämning, så har den blivit ett erkänt litterärt begrepp. Och med tanke på hur starka kopplingarna mellan litteraturen och klasserna alltid varit så är väl frågan om man inte, istället för att dumpa termen arbetarlitteratur, istället oftare borde använda termer som "borgerlig litteratur", "aristokratisk litteratur" etc.

torsdag 28 juni 2018

Ferrantes Neapelsvit och arbetarlitteraturen

Elena Ferrantes Neapelsvit (Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet) älskas av läsare världen över. Många kritiker har också varit väldigt positiva. Därför har det redan sags hur mycket som helst om böckerna. Något som man dock fortfarande kan diskutera är om de ska betraktas som arbetarlitteratur.
Nu himlar säkert några av er med ögonen. Varför ska man diskutera det – räcker det inte att konstatera att böckerna är bra (om man nu tycker det)? Men jag anser faktiskt att frågan kan vara värd att ta på allvar.
En anledning till det är att många har en ganska snäv syn på vad arbetarlitteratur är. Tankarna går helt enkelt snabbt till de svenska 30-talisternas – Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson med flera – verk och rör sig sedan inte vidare. Genom att pröva beteckningen arbetarlitteratur på samtida italienska romaner kan man utmana denna tanketröghet.
En annan anledning är att Ferrante i romanerna tar upp en rad frågeställningar som länge varit viktiga i diskussionerna om arbetarlitteraturen. Detta sker inte minst i den avslutande delen i serien: Det förlorade barnet.
Där skildras hur huvudpersonen, författaren Elena, flyttar tillbaka till det arbetarkvarter där hon växt upp, för att kunna skriva om denna miljö. Därmed beskrivs ett predikament som är typiskt för arbetarförfattaren: viljan att skriva om och ur en miljö som man, bland annat genom att man blir författare, avlägsnar sig ifrån.
I samma roman berättas också om hur Elenas romaner läses som dokumentära skildringar. Också detta är någonting som många arbetarförfattare kan känna igen sig i. Ett belysande exempel hittar man i Elsi Hyttinens och Kati Launis uppsats om finsk arbetarlitteratur i antologin Workning-Class Literature(s) (som är fritt tillgänglig här). Där beskrivs hur kritiker betraktade Pirkko Saisios roman Livets gång som en helt självbiografisk text. Och liknande saker har hänt många andra arbetarförfattare.
Oavsett om man tycker att det är meningsfullt att betrakta Ferrantes romaner som arbetarlitteratur är det alltså uppenbart att de tar upp frågor som är relevanta för oss som intresserar sig för sådan litteratur.

tisdag 5 juni 2018

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar


Nyligen gav Föreningen Arbearskrivare ut sin elfte antologi: Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar (red. Henrik Johansson och Anna Jörgensdotter). Nättidskriften Opulens bad mig att skriva en recension. Det var ett rent nöje, för antologin är den bästa hittills. Den som vill ta del av mina tankar kan klicka här.

måndag 4 juni 2018

Femhundravallen sprängd

Boken Working-Class Literature(s): Historical and International Perspectives, som jag redigerat tillsammans med John Lennon, och också bidragit med ett kapitel till, kan laddas ner gratis från förlagets hemsida. Och det gör folk. Faktum är att den nu laddats ner mer än 500 gånger. Det är inte illa för en akademisk bok. Hur många fysiska exemplar som sålts vet jag inte, men med tanke på att vi lyckats hålla nere priset rejält hoppas jag att ingen som vill köpa den tvingas avstå av ekonomiska skäl. (Akademiska böcker kan kosta över 1000 koronor - vår bok kostar 173 kronor på Adlibris, och så litet som 12 dollar på Amazon.) Det här känns bra. Som forskare vill man ju att ens resultat ska spridas.

tisdag 22 maj 2018

Föreläsning om arbetarlitteratur och klass

17 maj höll jag en populärvetenskaplig föreläsning på Malmö universitet, med utgångspunkt i min rapport "Arbetarlitteraturen och klassamhället". Nu kan den ses på nätet.


fredag 18 maj 2018

Kommunistiska manifestet som tecknad serie

Under de senaste åren har jag ägnat en hel del forskarmöda åt tecknade serier som presenterar socialistiska idéer (för en mycket kort presentation av fenomenet, se blogginlägget "Vänsterpolitiska serier"). Bland annat har jag skrivit en vetenskaplig artikel om Kate Evans tecknade Rosa Luxemburg-biografi Röda Rosa. Jag har också lagt ner en massa arbete på en större analys av en manga-version av Marx Kapitalet som jag hoppas kunna färdigställa i höst.
På grund av detta intresse var det självklart att jag skulle kasta mig över den brittiske tecknaren Martin Rowsons serieversion av Kommunistiska manifestet, som publicerats i samband med tvåhundraårsminnet av Marx födelse.
Att presentera Marx idéer i tecknad form är inte lätt. Ofta blir den visuella framställningen förenklande.
Hos Rowson tillför dock teckningarna någonting. Eftersom Kommunistiska manifestet är en kort skrift har Rowson nämligen kunnat återge nästan hela texten (och de delar han utlämnat borde Marx redaktör faktiskt ha strukit redan på 1800-talet). Därmed blir hans teckningar illustrationer till, snarare än ersättningar för, Marx framställning.
Dessa illustrationer lyfter bland annat fram att Marx beskrivning av klassamhällenas historia är en berättelse om våld och att hans argumentation är präglad av polemik mot liberala honnörsord som frihet och individualism.
Dessutom använder sig Rowson av en steampunk-estetik som förankrar manifestet både i det industrialismens 1800-tal då det skrevs och den framtidsvärld i vilken det existerar idag (steampunk-estetiken bygger ju på anakronismer som kopplar samman dåtid och nutid).
Resultatet blir att Marx (och Engels) text framstår i ny belysning. Och det är ett gott resultat. Att man lätt blir uppslukad av Rowsons detaljrika teckningar och har svårt att lägga ifrån sig boken är en ren bonus.




















torsdag 17 maj 2018

Aleksander Motturi, Broder

I romanen Broder skriver Aleksander Motturi om "klasskillnader som växer fram inuti en familj". Närmare bestämt skriver han om två bröder: en som går ner sig i kriminalitet och missbruk, en annan som svingar sig upp i kultureliten.
Dessutom diskuterar han, i dialog med andra författare och tänkare, (o)möjligheterna att berätta denna historia.
Tematiskt påminner Broder alltså om flera andra klasskildringar från de senaste åren, exempelvis Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige och Mathias Rosenlunds Svallgränden 5.
Men, medan Alakoski diskuterar berättandet av den egna historien resonerar Motturi mer allmänt om svårigheterna med att levandegöra minnen och erfarenheter i litteraturen. Därmed skapas ett glapp mellan berättelsen och metaberättelsen, mellan historien om brodern och de estetisk-filosofiska resonemangen.
Trots detta kan man dock inte säga annat än att Broder är en såväl gripande som intelligent roman.

onsdag 16 maj 2018

Poddsändning om arbetarlitteratur i olika länder

Mattias Torstensson fortsätter att producera lysande podsändningar om arbetarlitteratur. Den senaste är ett samtal med mig om antologin Working-Class Literature(s): Historical and International Perspectives. För att lyssna, klicka här. Lyssna gärna på de tidigare sändningarna också, och ladda gärna ned boken (den är gratis).

tisdag 24 april 2018

Seminarium om arbetarlitteraturen och klassamhället

3 maj ordnar Clarté, ABF, Katalys och Föreningen arbetarskrivare ett seminarium i Malmö om min rapport om arbetarlitteraturen och klassamhället.

Idén är enkel: jag samtalar med Henrik Johansson om rapporten, och sedan bjuds publiken in att delta i samtalet.

Tid: 3 maj, 18:30–20:00
Plats: ABF-Huset i Malmö, Lilla salen
Adress: Spånehusvägen 47, Malmö

För mer info, gå till Facebook.

torsdag 19 april 2018

I mitt huvud...


Under 2018 ordnar Malmö universitet en föreläsningsserie under rubriken "I huvudet på en professor". Idén är att man ska få lyssna till en kortare föreläsning under after work-liknande former. 17 maj är det jag som föreläser på ämnet "Arbetaren - kan skönlitteraturen uppgradera bilden av arbetarklassen.

Plats: Malmö universitet, Restaurang Niagaras café, Nordenskiöldsgatan 1 (andra våningen).
Tid: 17.00–18.00. Dörrarna öppnas 16:30
Öl, vin och andra förfriskningar, samt tilltugg, finns till försäljning.

För mer information, klicka här.

torsdag 5 april 2018

Serier och Marxism. Exemplet Red Rosa

Vad händer med marxistisk teori när den presenteras i nya medier och konstformer? Det är en fråga som jag funderat mycket på under de senaste månaderna. Trots allt är det ju nog vanligare att folk kommer i kontakt med marxismen via exempelvis skönlitteratur och låttexter än genom att läsa Marx i original. Och därför är det viktigt att försöka förstå vad som händer med det marxistiska tänkandet när det uttrycks på nya sätt.
Idag publicerades en artikel som jag skrivit och som handlar om just detta. Den har titeln "Socialist Thought and Comics Form: Narrative and Rhetorical Strategies in Kate Evans' Red Rosa" och kan läsas i Scandinavian Journal of Comic Art.
Red Rosa är en Rosa Luxemburg-biografi i serieform, ac den kanadensisk-brittiska aktivisten och serietecknaren Kate Evans. Den har  getts ut i svensk översättning som Röda Rosa av Tankekraft förlag.

Sabine Hake, "The Proletarian Dream"

I The Proletarian Dream: Socialism, Culture, and Emotion in Germany, 1863–1933, undersöker Sabine Hake i 17 relativt korta fallstudier olika försök att bygga upp känslobaserade proletära gemenskaper. 
Bland annat analyserar hon socialistisk körsång, kändiskulten kring den socialdemokratiske politikern Ferdinand Lassalle, arbetarbiografier från början av 1900-talet och John Heartfields politiska fotomontage. 
Hakes fokus på känslor är innovativt och får många av hennes studieobjekt att framträda i nytt ljus. Dessutom innebär det faktum att dessa studieobjekt är så många att hon ger läsaren en överblick över stora delar av den socialistiska och proletära kulturen i Tyskland under perioden fram till nazisternas maktövertagande.
Själv har jag fått upp ögonen för många olika saker som jag säkerligen kommer få anledning att återvända till i min egen forskning. Bland annat har jag fått tips om var man kan hitta tysk arbetarlitteratur som behandlar Prometheusmotivet och gjorts uppmärksam på intressanta exempel på socialistisk kritik av begreppet arbetarlitteratur.
Hake håller som bäst på med att skriva en uppföljare som ska behandla den proletära drömmen efter andra världskriget. Den ser jag fram mot att få ta del av.

onsdag 4 april 2018

Proletarian Aesthetics at the Crossroads - paper presenterat vid ACLA 2018

Vid ACLA-konferensen i Los Angeles 2018 deltog jag i seminariet "Proletarian Aesthetics". Mitt paper hade titeln "Proletarian Aesthetics at the Crossroads". Det bygger på tidigare och pågående forskning och försöker ge argument för att arbetarlitteraturforskningen måste bli bättre på att göra internationella jämförelser, eftersom sådana visar på såväl det lokalt specifika i denna litteratur som det som är mer internationellt. För att läsa pappret, klicka här.

tisdag 3 april 2018

Proletär estetik - rapport från en konferens

Jag har just kommit hem från Los Angeles, där jag deltagit i en stor konferens som anordnades av ACLA (American Comparative Literature Association) vid UCLA (University of California, Los Angeles).
Eftersom jag tillbringade en termin där 2009 var det kul att få återse UCLA och Westwood (området i Los Angeles där UCLA ligger). Dessutom var den seminarieserie i vilken jag deltog mycket intressant. Den hade titeln "Proletarian Aesthetics" och organiserades av Hunter Bivens och Anna Björk Einarsdottir, som båda är verksamma vid University of California (Santa Cruz respektive Davis). För att se det fullständiga programmet, klicka här.
Det mest intressanta var att vi fick tillfälle att diskutera likheter och skillnader mellan proletärlitteratur från exempelvis USA, Tyskland, England, Sovjetunionen, Kina och Korea. Dessa diskussioner visade att vi ofta är ganska inlåsta i våra nationella kontexter, och att det är ett stort problem. Samtidigt blev det uppenbart att man inte kan förstå proletärlitteratur som något abstrakt internationellt fenomen, utan att man alltid måste vara uppmärksam på lokala förhållanden.
Det var också intressant att få boktips från jordens alla hörn. Bland annat blev jag sugen på att läsa den koreanska författaren Kang Kyoung-ae, som är respekterad i både Nord- och Sydkorea. Dessvärre verkar dock bara några få av hennes verk ha övertas till språk som jag behärskar...
Jag presenterade ett paper med titeln "Proletarian Aesthetics at the Crossroads" och som inom kort kommer att publiceras på nätet.

lördag 24 mars 2018

Marxistisk litteraturforskning

I min forskning lutar jag mig mot Marx. Men vad betyder det egentligen? Jo, att jag anser att det som Marx kallar merarbete spelar en fundamental roll i samhällslivet och även påverkar litteraturen.
Merarbete är det arbete människor utför för att kunna göra mer än bara överleva, exempelvis läsa romaner eller äta hummer.
Enligt Marx har frukterna av merarbetet alltid varit orättvist fördelade. Inte alla har ätit lika många humrar, eller haft samma möjligheter att ägna sig åt litteraturläsning. Det är det han menar när han säger att alla samhällen varit klassamhällen.
Dock har inte alla klassamhällen hanterat merarbetet på samma sätt. I ett feodalt samhälle kan bönder exempelvis tvingas att arbeta ett visst antal dagar varje år på en adelsmans ägor. Dessa bönder utför då nödvändigt arbete när de arbetar för sig själva och merarbete när de tvångsarbetar åt någon annan. Och enligt Marx kan man säga samma sak om arbetare som är anställda av kapitalister för att producera var eller tjänster. Utöver att jobba ihop till den egna lönen skapar de ju också en vinst åt den som anställt dem. Men de skapar denna vinst under andra förhållanden. Till skillnad från bönder under feodalismen kan de exempelvis säga upp sig. Arbetarklassen har också lyckats tillkämpa sig en rad rättigheter exempelvis gällande arbetsdagens längd.
Enligt Marx utgör denna skillnad mellan hur merarbetet organiseras nyckeln till förståelsen av en lång rad skillnader mellan olika samhällssystem. För att kapitalismen ska fungera krävs exempelvis att folk är "fria" att låta sig anställas av kapitalister, och det förutsätter i sin tur andra lagar och värderingar än de som råder i ett feodalt samhälle, där folk inte alls tillerkänns någon sådan frihet.
En marxistisk litteraturforskare försöker studera litteraturens relation till organiseringen av merarbetet (eller, vilket är samma sak, till relationerna mellan klasserna). Men det kan man göra på många olika sätt. Några marxister uppfattar litteraturen som ett slags produkt av de ekonomiska förhållandena. Andra – och till dem hör jag – är mer intresserade av hur litteraturen växelverkar med klassamhället, hur den kan förstärka, men också utmana, de föreställningar som möjliggör ojämlik fördelning av merarbetets frukter. Ytterligare andra studerar själva litteraturproduktionen, som naturligtvis ser ut på olika sätt i olika (klass-) samhällen. I kapitalistiska länder har exempelvis litteraturen ofta varuform, medan den under antiken ofta var integrerad i religiösa institutioner. Och sådant påverkar naturligtvis såväl dess form som dess innehåll och dess funktioner.

måndag 19 mars 2018

Radioinslag om serier och klass


I helgen var jag på konferensen Comics & Society i Åbo, där jag tillsammans med konstvetaren Fred Andersson presenterade pågående forskning om vad som händer med marxistisk teori när den presenteras i seriemediet och hur försök att presentera marxistisk teori i detta medium kan leda till utvecklandet av nya estetiska strategier. Under konferensens sista dag intervjuades Fred, jag och sociologen Ralf Kauranen – som forskar om flyktinginvandring och serier – av en svenskspråkig radiostation. Fred och jag passade på att prata litet om det som vi kallar arbetarserier och om förhållandet mellan serier och klass i allmänhet. För att höra vad vi hade att säga, klicka här.

fredag 16 mars 2018

Föreningen arbetarskrivares stipendium till Helena Gillinger

Jag sitter, tillsammans med författarna Maria Hamberg och Pelle Olsson, i juryn som bestämmer vem som får Föreningen arbetarskrivares stipendium, som delas ut årligen till en författare som ännu inte debuterat.
I år gick stipendiet till Helena Gillinger, för en novell om en badutflykt i Köpenhamn. Detta har uppmärksammats på flera håll, bland annat i Kommunalarbetaren och Arbetet.
Stort grattis till Helena, men också till oss i juryn som fick läsa ett stort antal mycket bra texter. Det verkar som att arbetarskrivandet har en ljus framtid.

tisdag 13 mars 2018

Om arbetarlitteraturkursen i tidskriften Klass

I senaste numret av tidskriften Klass intervjuas Mimmi Sandberg som läst arbetarlitteraturkursen vid Malmö universitet. Det är självklart kul för mig att kursen uppmärksammas, men ännu roligare är det att Mimi är nöjd. Faktum är att jag blev riktigt rörd när jag läste intervjun... För att se vad det var som  rörde mig, klicka här.

söndag 11 mars 2018

Om kultursidorna i Arbetet

Jag anser att det är viktigt att arbetarrörelsen tillhandahåller en fungerande infrastruktur för arbetarlitteraturen. Historiskt har kultursidorna i fackförbundspressen varit en viktig del av denna. Där har arbetarlitteraturen blivit föremål för kritisk diskussion på ett sätt som inte varit möjligt i dagspressen eller de litterära tidskrifterna.
Tidigare har bland annat Lantarbetarens och Skogsindustriarbetarens kultursidor betytt mycket för arbetarförfattarna och på senare år har kultursidorna i exempelvis Mål & Medel varit viktiga. Allra viktigast är dock kulturmaterialet i LOs tidning Arbetet (före detta LO-Tidningen).
Därför drar jag efter andan varje gång det är dags för förändringar där. Förändringar kan ju i och för sig vara till det bättre, men de riskerar ju också att leda till försämringar. Och den dominerande tendensen inom svensk arbetarrörelse under de senaste decennierna har tyvärr varit att det kvalificerade kulturmaterialet getts mindre och mindre utrymme.
Just ska man tillsätta en ny kulturredaktör på Arbetet, och det brukar vara någonting som går bra. När jag började skriva i Arbetet för cirka 20 år sedan redigerades kultursidorna av Tomas Lappalainen. Han efterträddes senare av John Swedenmark och på senare tid har Jonna Sima varit kulturredaktör. Alla har gjort ett utmärkt jobb vad gäller att uppmärksamma arbetarlitteraturen. Jag hoppas och tror att denna tradition kan få en fortsättning, inte minst eftersom den person som fram till i somras vikarierade som kultursidesredaktör – Charlotta Kåks Röshammar – gjorde ett minst lika bra jobb som sina föregångare.

lördag 10 mars 2018

Debattavslutning i GP

Debatten i Göteborgs-Posten om min rapport "Arbetarlitteraturen och klassamhället" har nu avslutats. Mitt slutinlägg, liksom de övriga debattinläggen, hittar man här. Jag tycker att debatten snuddade vid intressanta ämnen, men att den inte riktigt hade med min rapport att göra (eller att den, paradoxalt nog, fokuserade för mycket på rapporten – en diskussion av relationen mellan arbetarlitteratur och klassanalys med fokus på arbetsskildringar ger ju med nödvändighet en begränsad bild av såväl arbetarlitteraturen som arbetarlitteraturforskningen).

onsdag 7 mars 2018

Om "Arbetarlitteraturen och klassamhället" i tidskriften Klass

I senaste numret av Föreningen arbetarskrivares tidskrift Klass kommenteras min rapport "Arbetarlitteraturen och klassamhället":
När arbetarlitteraturforskaren Magnus Nilssons rapport ”Arbetarlitteraturen och samhället” kom ut brakade flera intressanta diskussioner loss bland arbetarskrivare och andra. I hans rapport finns en rad intressanta iakttagelser kring arbetarlitteraturens uppsving och vad den har för näring att ge till det politiska samtalet.En gång levde arbetarlitteraturen och politiken i symbios när fackföreningsrörelsen var stark hängde litteraturen med. Men idag jobbar de i otakt. Även om ingen kan säga att vi inte är mitt inne i en vital arbetarlitteraturålder bärs den inte fram av någon stark arbetarrörelse eller ens någon självmedveten arbetarklass. Organisationsgraden hos arbetare har väl sällan varit lägre, säger Nilsson.
”Men liksom tidigare kan arbetarförfattarna hjälpa till att stärka arbetarklassen och arbetarrörelsen politiskt genom att bidra till framväxten av klassmedvetande och skapa en plattform för formulerandet av kritik mot de orättvisor som drabbar arbetare i ett kapitalistiskt klassamhälle som Sverige. Inte minst kan arbetarförfattarna hjälpa oss att förstå de förvandlingar som klassamhället just nu genomgår. Och faktum är att arbetarlitteraturen i dag framstår som en av de arenor där förutsättningarna är bäst för att kritisera klassamhället och skapa klassmedvetande.”
Men vem vill kalla sig arbetarförfattare idag? Det samtalet för jag med författaren Anna Ringberg i detta nummer av KLASS. Att hon värjer sig mot den beteckningen är inte unikt. Den oviljan sträcker sig tillbaka till arbetarlitteraturens guldålder på 30-talet. De författarna betonade ofta sin individualitet ”och hade i allmänhet en ganska ambivalent inställning till begreppet arbetarförfattare. I sitt bidrag till antologin Avsikter (1945) – som i efterhand betraktas som ett slags generalmönstring av 1930-talets arbetarförfattare – ställde sig Moa Martinson rent av direkt avvisande till beteckningen. ´ Det är ett ord som borde avskaffas i litteraturen och det är proletärförfattare. Därför att ordet skapar förvirring, gör klasskillnad där ingen sådan finns och därför att ordet inte har något berättigande. Det finns inga proletärförfattare, det finns bara författare´ ”. Men är det verkligen arbetet i sig som utgör den viktigaste ingrediensen i arbetarlitteraturen? Eller är det perspektivet makt-maktlöshet som är det mest väsentliga? Jag tänker att det är just där klasskillnaderna tydliggörs. 
Vad man än väljer att kalla sitt skrivarjag är ändå valet att använda klass som motiv i ett litterärt sammanhang ofta väldigt effektivt. Att få verka som en litterär politisk vilde är ju författarens stora frihet och förutsättning. Samtidigt är arbetarlitteraturen ett ovärderligt redskap när man vill verka för organisering genom arbetarrörelsen och samtidigt sprida budskapet om solidaritet och jämlikhet utanför kretsen av de redan frälsta. Magnus Nilsson anser att arbetarrörelsen bör göra mer för att stärka arbetarlitteraturen. Men jag ställer mig frågan om vi verkligen vill det. Vill vi hålla i någon slags flagga åt LO som man ibland kan tycka bara snackar arbetarrörelse men inte är det i praktiken?
Hela ledaren kan läsas här.

onsdag 28 februari 2018

fredag 16 februari 2018

Debatt i GP om "Arbetarlitteraturen och klassamhället"

Min rapport "Arbetarlitteraturen och klassamhället" har utlöst en liten debatt i Göteborgs-Posten. I tisdags riktade Björk kritik mot mig och rapporten (denna kritik kan man läsa här). Idag har jag svarat Björk. Mitt svar kan man läsa här.

torsdag 15 februari 2018

Om Working-Class Literature(s) i Flamman


Rasmus Landström har recenserat John Lennons och min antologi Working-Class Literature(s): Historical and International Perspectives i Flamman. För att läsa, klicka här.

måndag 12 februari 2018

torsdag 8 februari 2018

Kommentar till "Arbetarlitteraturen och klassamhället" i Arbetaren


Nu har även Arbetaren uppmärksammat rapporten "Arbetarlitteraturen och klassamhället". Kommentaren är insiktsfull och välskriven, men kan bara läsas av prenumeranter. Om du är det, kan du klicka här.

onsdag 7 februari 2018

Om "Arbetarlitteraturen och klassamhället" i Flamman


Min rapport "Arbetarlitteraturen och klassamhället" har börjat uppmärksammas i media. I Flamman föräras den exempelvis en lång och (enligt min uppfattning) mycket klok kommentar. För att läsa, klicka här.

tisdag 6 februari 2018

Seminarierapport

I går var det seminarium på ABF i Stockholm om min rapport "Arbetarlitteraturen och klassamhället". Jag inledde med en presentation av vad jag skrivit och därefter fick jag kommentarer av Jenny Wrangborg och Daniel Swedin (den senare skriver ledare i Aftonbladet). Det hela avslutades med frågestund och med att Jenny läste en dikt. Det kom ganska mycket folk – intresset var rent av så stort att vi fick flytta seminariet till en större sal än den som ursprungligen bokats. Efteråt påpekade Jesper Weithz – som formgett rapporten och som ledde seminariet – att jag mycket väl skulle ha kunnat ta upp hans roman Vintersystrar. Det stämmer. Weithz roman är nämligen (bland annat) en arbetsskildring. Och det poängterade jag i min recension i Arbetet. Men, som det står i rapporten: jag gör inga anspråk på fullständighet... Seminariet filmades och kommer snart att kunna ses på nätet.

Jenny Wrangborg avslutar seminariet med att läsa en dikt.

måndag 5 februari 2018

Arbetarlitteraturen och klassamhället

Idag publicerades den rapport jag skrivit till professor Göran Therborns och det fackliga idéinstitutet Katalys klassanalysprojekt: "Arbetarlitteraturen och klassamhället". Den kan laddas ned gratis från Katalys hemsida. I kväll kommer jag att presentera rapporten vid ett seminarium på ABF i Stockholm. En rapport från presentationen kommer under morgondagen.

fredag 2 februari 2018

Om min forskning i Mål & Medel


I Livsmedelsarbetarförbundets tidskrift Mål & Medel – som ofta skriver bra om arbetarlitteratur – har det publicerats en artikel om mig och min forskning. För att läsa, klicka här.

torsdag 1 februari 2018

Arbetarlitteraturen och det politiska språket

På måndag (5 februari) medverkar jag vid ett seminarium på ABF-huset i Stockholm, som har rubriken "Arbetarlitteraturen och det politiska språket: Om skönlitteraturens centrala roll i arbetarrörelsens utveckling". Ämnet är den rapport som jag skrivit till Göran Therborns och det fackliga idéinstitutet Katalys projekt Klass i Sverige, och som kommer att publiceras på nätet samma dag som seminariet hålls. Förutom undertecknad deltar även poeten Jenny Wrangborg och Daniel Swedin, som är journalist på Aftonbladet.
Mer information hittar man här. (Tänk på att man måste reservera biljetter.)

onsdag 31 januari 2018

måndag 29 januari 2018

Pressrapportering om "Working-Class Literature(s)"

Malmö universitet har skickat ut ett pressmeddelande om den antologi – Working-Class Literature(s): Historical and International Perspectives (för att ladda ner den gratis, klicka här) – som min kollega John Lennon och jag gett ut. Denna har redan gett resultat. Exempelvis har det publicerats en artikel i  Skånska Dagbladet och en på webbplatsen 24 Malmö.

fredag 26 januari 2018

Artikel om arbetarlitteratur och arbetarlitteraturforskning


I dagens Arbetet publiceras en essä av Rasmus Landström om arbetarlitteratur och arbetarlitteraturforskning. Essän, som tar sin utgångspunkt i forskningsantologin Hva er arbeiderlitteratur?, är väldigt kort, men mycket välskriven. Sällan har väl så många intressanta tankar om arbetarlitteratur uttryckts i ett så komprimerat format. För att ta del av texten, klicka här.

torsdag 25 januari 2018

Film om min forskning

Kommunikationsavdelningen har intervjuat mig med anledning av den antologi som min kollega John Lennon och jag gett ut: Working-Class Literature(s): Historical and International Perspectives (klicka här för att ladda ner den gratis, eller beställa ett pappersexemplar).




måndag 15 januari 2018

Kursavslutning

I fredags tog höstterminen 2017 slut, och med den den senaste upplagan av kursen Arbetarlitteratur som ges på kvartsfart på internet. Idag har jag rättat de sista tentorna, tittat på kursvärderingarna och funderat över hur det egentligen gått den här gången.
Mitt allmänna intryck är att det gått ganska bra. Om detta vittnar inte minst tentorna som över lag varit mycket välskrivna och intressanta.
Inför kursstarten lade jag ner en hel del energi på att uppdatera föreläsningarna, och det verkar som att de fungerat bra. En student med ADHD skriver exempelvis att formatet – korta filmer som varvas med text och bilder – passat henne/honom väl.
En annan förändring jag genomförde inför höstterminens kurs var att jag lade upp en del extramaterial på kurshemsidan. Bland annat länkade jag till poddsändningar och vetenskapliga artiklar om arbetarlitteratur. Även detta har uppskattats, och studenter har rent av efterfrågat ännu mer sådant material.
Men även om många saker fungerat bra finns det naturligtvis sådant som kan förbättras. Bland annat vore det bra om studenterna kunde stimuleras att bli mer aktiva vad gäller att kommentera varandras texter. Hur man gör det vet jag dock inte riktigt i nuläget.

tisdag 9 januari 2018

David Väyrynen, Marken

Marken av David Väyrynen
David Väyrynens Marken är ett slags kollage av genrer i vilket bland annat listor, insändare, talade och skrivna dialoger, mer traditionella dikter och till och med en pastisch på Kalevala ingår. Den mark som skrivs fram är Malmfälten i Lappland. Men trots att verkets titel signalerar att det är den geografiska (och kanske geologiska) platsen som står i centrum så är det en helt annan värld som möter läsaren – en värld som främst byggs upp av språk, etik, minnen och utopiska drömmar. 

Det språkliga hamnar i centrum bland annat genom att Väyrynen fångar upp uttryck och melodier med tydligt ursprung i norrländska dialekter, men också genom hans suveräna användning av poetiska verktyg som rytm och meter. Etiken är närvarande bland annat i långa listor med förbud och påbud som påminner både om de regler som överheten satt upp och om den moral som folket själv utvecklat, samtidigt som de innehåller mängder av utopiska idéer om ett rimligare sätt att leva tillsammans. Minnena finns med i form av människors erfarenheter av bland annat urbanisering och modernisering, arbete och klasskamp, traditioner och historia etc. – men också i de olika uttrycksformer som författaren använder sig, vilka ofta bär spår av att ha skapats under helt andra litterära och politiska villkor än de som dominerar idag. Men minnena av det förflutna blir också ofta ryggraden i visioner om ett annat, mer solidariskt och hållbart sätt att leva.
Politiskt är Marken högexplosiv. Den etik som formuleras i verket är fullständigt oförenlig med det moderna klassamhället. Detta gäller inte minst de idéer om arbete och arbetare som Väyrynen ger uttryck för.
Som konstverk är Marken enastående.
Denna kombination av etisk och estetisk kvalitet är ovanlig.

lördag 6 januari 2018

Drottningen i kassan

Erika Petersson.
Rolig ideologikritiker.
"Se den här boken som en tramsig samling texter, ett konstverk, en arbetarskildring eller ett bidrag till Humorsverige. Det är upp till dig." Så står det på en av omslagsflikarna till Erika Peterssons Drottningen i kassan (Galago 2017). Samtliga förslag är rimliga, även om tramset i högsta grad är sammankopplat med allvar. För även om boken är humoristisk har den också ett allvarligare uppsåt: att visa att de som jobbar i kassan förtjänar respekt.
Bokens ursprung är ett twitterkonto, och ibland återges twitterinlägg direkt, sida vid sida med korta serier och collage. Men majoriteten av texterna är längre och krönikeartade. Det handlar alltså om formellt nydanande arbetarlitteratur. Nydanande är också det starkt humoristiska anslaget – det är få samtida arbetarförfattare som skriver såhär underhållande.
Men det är också få som lyckas så bra med att föra ut sitt budskap. Den som läst Drottningen i kassan kommer nämligen aldrig att kunna gå och handla utan att ha Peterssons budskap ringande i öronen: de som jobbar i kassan är människor som utför ett tungt och samhällsnyttigt arbete och förtjänar att behandlas med respekt.
Om man vill uttrycka sig litet högtidligt kan man alltså säga att Petersson får oss att genomskåda det som Marx kallar penningfetischen, och inse att det bakom penningtransaktionerna på marknaden faktiskt finns människor som tillsammans bygger ett samhälle.