Jag har just kommit hem från en tågsemester i västra Tyskland. Jag besökte bland annat Trier och gick (så klart) på muséet i Karl Marx födelsehus. Där visas just nu en mycket intressant utställning om litteraturen i DDR.
En sak som lyfts fram är att litteraturen där tillmättes stor betydelse. Regeringen ansåg att den hade politisk sprängkraft och censurerade den – samtidigt som man ansträngde sig för att föra ut "god" litteratur till folket. Därför blev läsning en politiskt laddad fråga.
En sak jag inte kände till var att man i DDR brände böcker. Men det gjorde man. Utställningen visar en bild på elever på en grundskola i Östberlin som på barnens dag brände "sogenannte Smutz- und Schundlitteratur aus dem Westen" (ung. så kallad smuts- och skräplitteratur från Väst). Med tanke på att DDR profilerade sig som en anti-fascistisk stat är detta häpnadsväckande. Bokbålet i Berlin 1933 är ju en välkänd symbol för det nazistiska barbariet.
 |
| Bokbål i Östberlin 1955. |
Utställningen tar också upp försöken att skapa en arbetarlitteratur i DDR. Vid två konferenser i Bitterfeld 1959 och 1964 uppmanades arbetare att skriva om sina arbetslivserfarenheter. En som hörsammade uppmaningen var Werner Bräuning. Ett utdrag ur hans roman Der Rummelplatz (ung. nöjesfältet) publicerades i en litteraturtidskrift, men hans skildring av östtyska gruvarbetare överensstämde inte med den officiella bilden och 1965 fördömdes han av kommunistpartiets centralkommitté, vilket innebar slutet på hans författarkarriär. Först 2007 kom (den aldrig fullbordade) romanen ut.
 |
