söndag 30 januari 2011

Tysk arbetarlitteratur 3, WLA


Under 60-talet uppstod det motsättningar inom Gruppe 61. En del av medlemmarna ansåg att man borde försöka hjälpa arbetare att skriva om sina erfarenheter. När majoriteten ställde sig kritisk till detta lämnade Josef Büscher 1966 gruppen för att istället starta en "skrivarverkstad" för arbetare i Gelsenkirchen. Samtidigt krävde en del yngre medlemmar att Gruppe 61 skulle få en tydligare politisk profil och att man borde samarbeta närmare med fackföreningarna. Flera gruppmedlemmar menade också att det var dags att överge den traditionella skönlitteraturen (som ansågs olämplig för att beskriva industriarbetarklassens erfarenheter) för att istället utveckla dokumentära former för arbetarskildringen. Den sista åsikten företräddes inte minst av Günter Wallraff och Erika Runge, som båda ägnade sig åt just dokumentärt skrivande.
1970 ledde dessa motsättningar till att en ny grupp bildades: "Werkkreis Literatur der Arbeitswelt (ungefär, "Arbetsgruppen för arbetsvärldens litteratur", i fortsättningen förkortat till WLA). Grundare var Erasmus Schöfer och Peter Schütt. De föreslog först att WLA skulle kuna vara en grupp inom Gruppe 61, men så blev det inte.
WLAs mål var att göra arbetarklassen till ett politiskt subjekt. Och för att uppnå detta ville man skapa en egen offentlighet för arbetarklassen och dess litteratur. Den huvudsakliga aktiviteten inom gruppen blev därför att organisera skrivarverkstäder där arbetare, akademiker och författare en eller några gånger i månaden träffades för att diskutera hur man kan skildra det moderna industriarbetet och det moderna klassamhället.
Inledningsvis försökte man bygga upp egna distributionskanaler för sprida arbetarlitteratur till arbetarklassen (bla genom fackföreningspressen) men efter ett tag övergick man till att samarbeta med etablerade förlag. Bland annat inledde man ett samarbete med Fischer-Verlag, som publicerade en bok i månaden med texter från WLA. De första tio böckerna i denna serie gavs ut i sammanlagt 150.000 exemplar. I början av 80-talet hade den sammanlagda upplagan nått en miljon exemplar och fram till 1985 gavs drygt femtio titlar ut i serien.
En viktig förebild för WLA var den proletär-revolutionära litteraturen från mellankrigstiden, och särskilt försöken att låta "arbetarkorrespondenter" skriva om sin erfarenheter från industrin. Dock tog man avstånd från den kommunistiska ideologi som varit bärande inom den proletär-revolutionära litteraturen.
Inledningsvis prioriterades reportaget som genre inom WLA, men efter ett tag började man också ge ut romaner. 1974 publicerade man exempelvis romaner av Herbert Somplatzki (som senare blev en relativt framgångsrik författare) och Josef Ippers.
Som mest hade WLA närmare 500 hundra medlemmar och 80 skrivarverkstäder. Idag ligger medlemsantalet dock under 100.
WLA har en hemsida (som också finns på engelska).

lördag 29 januari 2011

Om Jenny Wrangborg i Clarté

I senaste numret av Clarté har jag skrivit en artikel om Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken. Clarté finns på många bibliotek, och den som vill beställa ett exemplar av senaste numret (kostar 40 kronor) kan klicka här. Så småningom kommer min text att bli tillgänglig på nätet, och då lägger jag naturligtvis upp en länk här på bloggen.

fredag 28 januari 2011

Tysk arbetarlitteratur 2, Gruppe 61

Ett av de viktigaste naven i den västtyska arbetarlitteraturen var "Die Dortmunder Gruppe 61". Som framgår av namnet bildades gruppen 1961 i Dortmund (den lades ned i början av 70-talet).
En viktig bakgrund till att Gruppe 61 bildades var krisen i den västtyska gruvindustrin. Denna innebar nämligen en knäck för föreställningen att Västtyskland efter kriget blivit en välfärdsstat där klasskillnader inte spelade någon roll. Krisen satte helt enkelt frågor om klass på dagordningen.
Det mål som Grupp 61 satte upp var att skapa en litteratur som undersökte den samtida industriarbetarverkligheten medelst en ny social realism och dokumentarism.
Gruppen hade 28 medlemmar. Av dessa var fyra professionella författare, medan 20 var industri- eller gruvarbetare, eller lägre tjänstemän. Gruppe 61 anknöt medvetet till mellankrigstidens "Arbeiterdichtung", men ville också utveckla denna i enlighet med en ny tids krav. Efter några år började man dock förespråka en "ny industridiktning", vilket framför allt innebar att man prioriterade ned de politiska ambitioner man tidigare haft.
Två av gruppens mest kända medlemar var Günter Wallraff och Max von der Grün, som jag avser att presentera närmare inom kort. Dessutom kommer jag nog att skriva mer om Gruppe 61. Eftersom det är 50 år sedan gruppen bildades kommer det nämligen att publiceras en hel del ny forskning i år. Och den är säkert värd uppmärksamhet.

torsdag 27 januari 2011

Solsidan som klasskildring

I Aftonbladet debatteras klasskildringen i TV-programmet Solsidan. Först skrev vänsterpartisten Uje Brandelius under rubriken "Mickan och Fredde är de nya moderaterna" att det som man skämtar om i Solsidan faktiskt är en ganska skrämmande klassverklighet. Sen fick han "svar på tal" av Elise Claeson, som i ett inlägg med rubriken "Därför skräms popvänstern av 'Solsidan'" hävdade att det som skildras i serien är en ny skön värld. "Vi är alla på väg till Solsidan", hävdar hon bland annat. Mina sympatier ligger utan tvekan hos Brandelius. Men jag tänker inte lägga mig i debatten, utan nöjer mig med att konstatera att frågor om klass tycks bli ett allt viktigare tema i kulturdebatten, och att det är ett gott tecken.

onsdag 26 januari 2011

Tysk arbetarlitteratur 1, Traditionen

I Tysk litteratur för och av arbetare gör Sture Packelén en indelning av den tyska arbetarlitteraturens historia som är ganska användbar. I det följande utgår jag från denna indelning i ett försök att ge en skissartad översikt över den tyska arbetarlitteraturens historia. Tanken är att denna översikt ska kunna tjäna som bakgrund till kommande blogginlägg om olika former av tysk arbetarlitteratur.
Den tyska arbetarlitteraturens första fas sträcker sig från 1800-talets mitt till början av 1900-talet. Då skapades arbetarlitteratur inom arbetarrörelsens offentligheter, mest i form av agitatorisk populärlitteratur, men även i form av arbetarbiografier. Vissa förbindelser fanns med den tyska naturalismen.
Fas två utgörs av det som kallas "Arbeiterdichtung" - en socialdemokratiskt orienterad arbetarlitteratur, ofta med modernistiska drag, som framför allt producerades under mellankrigstiden. I denna litteratur heroiserades och mystifierades ofta själva arbetet.
Efter arbetarrörelsens splittring samband med revolutionerna i Ryssland och Tyskland växte det också fram en kommunistisk "proletär-revolutionär" arbetarlitteratur, som rymde såväl radikal modernism som socialrealism. Brecht brukar ofta räknas till denna litteraturströmning.
Under 30-talet integrerades den socialdemokratiska "Arbeiterdichtung" i den nazistiska litteraturen, medan den proletär-revolutionära litteraturen gick under tillsammans med den tyska kommunistiska rörelsen.
Efter kriget var man i DDR inte särskilt intresserad av arbetarlitteratur. Istället satsade man på att förvalta och sprida det borgerliga kulturarvet. Men under 50-talet utnämnde man proletariatet till den kulturbärande klassen, och under 60-talet gjordes försök bland östtyska författare att samarbeta med skrivande arbetare.
Även om det - vilket framhålls av Rüdiger Safranski i Studien zur Entwicklung der Arbeiterlitetur in der Bundesrepublik - inte rådde något arbetarlitterärt vacuum i BRD efter kriget var intresset för denna litteratur svalt. Eftersom man förbjöd kommunistpartiet på 50-talet fanns det ingen bas för utveckling av den proletär-revolutionära litteraturen, och eftersom den socialdemokratiska arbetarlitterturen associerades med nazismen var det ganska få som brydde sig om den.
Men 1961 fick den västtyska arbetarlitteraturen ett uppsving genom bildandet av "Gruppe 61" (som jag kommer att skriva mer om framöver). Till gruppens mest kända medlemmar hörde Max von der Grün och Günter Wallraff.
Den sista fasen i den tyska arbetarrörelsens historia utgörs enligt Packalén av så kallad Gastarbeiterliteraur (ungefär "invandrarlitteratur"). Men den som idag letar efter tysk arbetarlitteratur bör nog rikta blickarna mot teatern. För där är arbetslivet och klassamhället sedan flera åt viktiga temata.

torsdag 20 januari 2011

Stieg Larsson och den samhällskritiska deckaren

Jag har länge hört till den lilla skara läskunniga människor som ännu inte tagit sig igenom Stieg Larssons Milleniumtrilogi. Men nu har jag åtminstone börjat, genom att läsa den första delen i serien: Män som hatar kvinnor. Och eftersom jag tidigare bloggat om Sjöwall/Wahlöös och Mankells samhällskritiska deckare kan det kanske vara på sin plats med några kommentarer om hur Larsson använder kriminalromanen för att yttrycka vänsterpolitiska åsikter.
Att Larsson skriver i den tradition av samhällskritisk kriminallitteratur där Sjöwall/Wahlöö och Mankell hittills utgjort de viktigaste namnen är uppenbart. Men samtidigt låterLarsson denna tradition smälta samman med pusseldeckaren, inte minst i skildringen av hur Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander löser gåtan med hur Harriet Vanger kunnat försvinna spårlöst från en isloerad ö. Också Sjöwall och Wahlöö närmade sig ibland pusseldeckaren, men Larsson går längre. Hans likheter med den svenska pusseldeckarens gamle mästare Stieg Trenter är alltså fler än stavningen av förnamnet.
När det kommer till samhällskritiken är likheterna mellan å den ena sidan Larsson och å den andra sidan Sjöwall, Wahlöö och Mankel stora. Liksom Mankell skildrar Larsson hur folkhemmet kollapsat och hur kapitalisterna tar makten över samhällsutvecklingen. Och liksom Sjöwall och Wahlöö visar han hur folkhemmet snarare varit en ideologisk föreställning än en social realitet. Dessutom formulerar han, liksom sina föregångare, framför allt sin samhällskritik i moraliska termer.
Att dagens Sverige präglas av rövarkapitalism klargörs framför allt i skildringen av Mikael Blomkvists kamp mot storföretagaren Wennerström. Denne framställs som en renodlad gangster, och så tycks Blomkvist betrakta alla kapitalister: "Efter mångåriga studier i ämnet var Mikael övertygad om att det inte existerade en enda bankdirektör eller känd företagsledare som inte också var en fähund" (67).
Ibland kontrasteras samtidens fähundar mot en äldre epoks kapitalister. Henrik Vanger, som är den som ger Mikael i uppdrag att undersöka Harriet Vangers försvinnande, beskrivs exempelvis som "en hederlig gammaldags patriark", som en del av "[r]yggraden i folkhemmets industri" (75).
Men denna kontrast undermineras snart av Larsson. Även familjen Vanger har nämligen - bokstavligt talat - lik i garderoben. Och på många sätt visar Larsson även att såväl folkhemmet som den post-kapitalistiska samtiden präglas av exempelvis kvinnoförtryck och övergrepp mot sådana som inte anses passa in. Bland annat skildrar han hur "zigenare" och homosexuella på 60-talet omedelbart blev föremål för polisens intresse så snart ett brott begåtts (356). Och i skildringen av hur Salander ställs under "förvalting" klargörs att "outsiders" fortfarande inte tillerkänns människovärde (se s. 225-226).
Men i slutändan diskuteras dessa förhållanden nästan enbart i moraliska termer. Vissa män hatar kvinnor. Alla kapitalister är giriga gangsters. Någon diskussion om de samhällsstrukturer som möjligen kan ligga till grund för alla de orättvisor Larsson tar upp förs däremot inte i romanen.

tisdag 18 januari 2011

Mankell och samhällskritiken

I sina deckare om Kurt Wallande formulerar Henning Mankell en kritik av det Sverige som växer fram efter Folkhemmets avveckling. Den roman där denna kritik kommer till tydligast uttryck är förmodligen Mannen som log från 1994.
Redan i inledningskapitlet - som skildrar en advokat på hemväg från skurken i romanen, kapitalisten Alfred Harderberg - kommer de viktigaste aspekterna av Mankells samhällskritik till uttryck.
En av dessa aspekter är svårigheterna att förstå det nya, post-folkhemska samhället. Advokaten kör genom dimma och kan knappt se vägen framför sig. Och även kapitalisten Hardenberg och hans hejdukar är svåra att få korn på. Hardenbergs medhjälpare håller sig hela tiden i bakgrunden och visar aldrig sina ansikten. Och Hardenberg själv bär en mask i form av ett ständigt leende.
En annan aspekt är att Hardenberg, som leder ett världsomspänande affärsimperium, skildras som någonting "främmande " (jag har tyvärr just nu bara tillgång till en tysk utgåva av romanen, så alla citat är ungefärliga). Första gången advokaten - som förresten heter Torstensson - träffar Hardenberg slås han av att han inte passar samman varken med det rådande vintervädret, eller med småstaden Ystad. Och att Torstensson upplever Hardenberg som främmande beror på att han själv hör till en annan epok, epoken innan kapitalister som Hardenberg tog över. Folkhemsepoken, helt enkelt.
Den nya tiden - Hardenbergs tid, den posthemska kapitalismens tid - kopplas av Torstensson samman med kriminalitet och omoral. Torstensson har nämligen upptäckt att Hardenberg är en bedragare.
Problemet med kapitalister som Hardenberg är alltså att de är ohederliga. Och problemet med kapitalismen är att den är amoralisk. Denna tanke kommer också till uttryck i romanens motto, som är ett citat av de Tocqueville: "Det är inte de stora männens omoral vi måste frukta, utan det faktum att det ofta är denna omoral som gör dem till just stora män". Även om det här antyds att makten vilar på ett system som belönar amoraliskt handlande är det trots allt moralen och inte systemet som hamnar i centrum. Och därmed framstår Mankells samhällskritik som moralisk, snarare än politisk.

måndag 17 januari 2011

Litteraturen, filmen, musiken och kritiken av kapitalismen

Av en slump råkade jag igår se en snutt av talk-showen "Anne Will" på ARD (en av de stora tyska public service-kanalerna). Kvällens ämne var "kapitalism och socialism" och de som deltog i diskussionen var bland andra politkerna Oscar Lafontaine (vänstern) och Reiner Brüderle (liberalerna), samt forskaren Chrisoph Butterwegge (expert på fattigdom och nyliberalism). Men vid deras sida fanns även filmregissören Aelrun Goette. Kanske kan man tycka att en filmregissör är en något udda fågel i sammanhanget, men om man tänker efter är det alldeles utmärkt att ARD släppte in en kulturskapare i diskussionen. För var diskuteras egentligen de stora samhällsfrågorna mer ingående än i filmen, litteraturen och musiken? Jämför exempelvis den kritik av kapitalismen som den svenska arbetarrörelsen lyckats formuler under senare år med den som förs fram av rapparen Timbuktu, filmaren Roy Andersson eller av författare som Jenny Wrangborg, Johan Jönsson och Kristian Lundberg...
Att tyska politiker över huvud taget pratar om kapitalism och socialism, och att ämnet debatteras på TV, beror framför allt på att det tyska vänsterpartiet "die Linke" lyckats sätta dessa frågor på dagordningen. Så är det inte i Sverige. Men det innebär ju att vi som tycker att ämnet är viktigt har ännu större anledning att intressera oss för de författare, filmare och musiker som faktiskt försöker förstå, beskriva och diskutera de grundläggande frågorna om hur samhället fungerar och hur det skulle kunna fungera!
Den som vill titta på "Anne Will" eller veta mer om de medverkande kan klicka här.

lördag 15 januari 2011

Buddenbrooks - Kärlek och klass

Thomas Manns roman Buddenbrooks handlar i hög utsträckning om klass. Framför allt skildrar författaren hur livet medlemmarna i familjen Buddenbrook tvingas leva sina liv inom synnerligen trånga ramar - ramar som sätts av den klassposition de desperat försöker försvara. Allra tydligast kommer detta till uttryck i skildringen av hur familjen hindrar Tony Buddenbrock från att gifta sig med den unge man hon blivit kär i, eftersom han inte är fin nog, och hur detta leder till att hennes liv blir en enda lång lidandehistoria. Men Mann skildrar också hur Tonys bror, senator Thomas Buddenbrook, måste göra en liknande uppoffring. Han är förälskad i en ung dam som arbetar i en blomsterhandel, men väljer att gifta sig ståndsmässigt med en kvinna som för med sig en stor hemgift. Medan Tony tvingas att undertrycka sina känslor och att gifta sig inom sin klass, väljer hennes bror alltså att följa klasskonventionerna istället för att lyssna till sitt hjärta. Och därmed blir berättelsen om Thomas mer tragisk än historien om Tony. För även om Thomas äktenskap skildras som betydligt mer lyckat än systerns (hon genomgår två skilsmässor, vilket inte sågs med blida ögon inom borgerligheten på 1800-talet) påminns läsaren ständigt om det "val" han gjort. Den blomsteraffär där Thomas ungdomskärlek arbetar ligger nämligen mitt emot det hus han låter bygga åt sin familj. Och när han dör (till följd av tandvärk!) är det hon som får binda alla de kransar som stadens borgare beställer för att demonstrera att de är "lojala och solida". När hon bundit kransarna ber hon så ödmjukt om att få se den döde. När hon för första gången på 20 år åter får komma nära sin hemliga ungdomskärlek står hon alltså vid ett lik... Även om jag inte anser mig vara särskilt sentimentalt lagd måste jag erkänna att jag tycker att denna scen är gripande. Dessutom är den en utmärkt påminnelse om att klass inte är något som bara har med ekonomi och politik att göra, utan att fenomenet också är sammanflätat med det som ofta betraktas som rent "mänskliga" frågor.

fredag 14 januari 2011

Klass och arbete i poesin

Det råder knappast brist på poesi i den arbetarlitterära traditionen. Men under efterkrigstiden har prosans dominans ökat. (Redan under 1880-talet förlorade poesin sin ställning som "folklig" genre, inom arebtarlitterturen skedde denna förändring senare.) Och i takt med denna ökade prosadominans har det växt fram en bild av arbetarlitteraturen som en samling (ofta tjocka och självbiografiska) romaner. Och denna bild har i sin tur gjort det allt svårare att inordna nyare poesi i den arbetarlitterära traditionen. Men poesin trycker på. Precis som inom samtidsprosan kan man i den samtida svenska poesin märka ett tilltagande intresse för att undersöka och skildra det moderna arbetslivet och det moderna klassamhället. (Om detta skriver Jenny Tunedal på Aftonbladets kultursida, med anledning av en diktsamling av debutanten Emil Boss). Och i en tid när det finns så gott om poeter som skriver om klass och arbete - exempelvis Jenny Wrangborg och Johans Jönsson - är det hög tid att sudda ut den mentala gräns som ofta dras mellan arbetarlitterturen och poesin. Det arbetarlitterära uppsving vi upplevt under senare år är också ett uppsving för arbetarpoesin!

torsdag 13 januari 2011

Arbetarlitteratur som kulturarv och tradition

För två år sedan skrev jag här på bloggen om "Arbetarlitteraturen och kulturarvet". Texten publicerades senare i Ivar Lo-Sällskapets tidskrift, som originellt nog heter Ivar Lo. Sedan dess har jag funderat vidare på ämnet och skrivit en uppsats med titeln "Swedish working-class literature and the class politics of heritage" som kommer att publiceras i boken Heritage, Labour and the Working Classes. Boken, som ges ut av Routledge och redigeras av Laurajane Smith, Paul Schackel och Gary Campbell, beräknas utkomma 30 juni i år och förutom mitt bidrag innehåller den bland annat en text av Tim Strangleman om arbetarklassbiografier som kulturarv som jag tycker verkar spännande. För att läsa mer om boken på förlagets hemsida, klicka här.
Min artikel om arbetarlitteratur som kulturarv är den första texten om svensk arbetarlitteratur som jag skrivit på engelska och det ska bli kul att se om den kan intressera en icke svensktalande publik. För övrigt har jag även en annan engelskspråkig artikel på gång. Den handlar om klasskildringar i svensk arbetarlitteratur från folkhemsepoken och om hur man med hjälp av icke-essentialistisk och dialektisk marxism kan förstå förhållandet mellan litteratur, klass och klasskamp. Och för att sprida budskapet om hur intressant svensk arbetarlitteratur är till en ännu större publik planerar jag också att skriva en populärvetenskaplig artikel på tyska.
Men naturligtvis skriver jag också på svenska. Efter att i veckan äntligen ha blivit klar med en text om ras och kön i afrikansk hårdrock (!) som jag pysslat med i evigheter, har jag idag börjat jobba på en svenskspråkig artikel som i viss utsträckning bygger vidare på mina resonemang om arbetarlitteraturen och kulturarvet. Ämnet för artikeln är nämligen arbetarlitteraturen som tradition. Den som har följt mina skriverier under den senaste tiden kan nog till viss del ana hur jag kommer att behandla detta ämne. För faktum är att jag tror att jag i denna artikel kan få möjlighet att knyta ihop en hel del av de nya insikter om arbetarlitteratur som jag tycker mig ha fått under de senaste åren...

måndag 10 januari 2011

Klass och individualism i Sjöwall och Wahlöös deckare

Jag är inte särskilt förtjust i deckare. Men av olika anledningar tycker jag om att läsa Maj Sjöwalls och Per Wahlöös kriminalromaner i serien "Roman om ett brott".
Dessa romaner är i allra högsta grad samhällskritiska. Ofta uttrycks samhällskritiken genom att det brott som poliserna undersöker sätts in en social kontext, vilket gör att fokus förskjuts från själva brottet till de sociala förhållanden som skapar kriminalitet. Dessutom ifrågasätter Sjöwall och Wahlöö invanda uppfattningar om "rätt och fel" genom att skildra brottslingar med sympati och brottsoffer som skurkar. Därigenom visar det att lagen inte är uttryck för någon abstrakt moral, utan för klassmakt.
Polis, polis, potatismos (1970) handlar om mordet på en kapitalist. "Orsaken" till att han mördas är att hans verksamhet leder till olycka för "vanligt folk" (mördaren har blivit arbetslös när kapitalisten lagt ned en fabrik och dessutom har han blivit vräkt från en lägenhet som kapitalisten ägde). Detta förhållande föranleder författarna att ta parti för mördaren, mot kapitalisten.
Logiken i Polis, polis, potatismos kretsar kring frågor om klass. Såhär säger exempelvis Martin Beck i slutet av romanen:

- Du måste komma ihåg att Svensson [mördaren] under en lång tid har drabbats av
motgångar. När han väl började inse att det inte var ödet som ville honom illa
utan en person eller snarare en samhällsgrupp som skadade honom så måste han ha
blivit fixerad i sitt hat. (s. 196)

Men även om Sjöwall och Wahlöö här explicit pekar ut klass som romanens grundtema vill jag hävda att de i grund och botten ger uttryck för ett individualistiskt perspektiv. För även om den mördade kapitalisten framställs som representant för en "samhällsgrupp" så lägger författarna fokus på hans moral - på det faktum att han är en ohederlig, girig och hänsynslös typ. Och därigenom skapar de förståelse för mördaren.
Det innebär att Sjöwall och Wahlöö hamnar farligt nära den förståelse för terrorism som vissa delar av vänstern gång på gång hemfaller åt.
Men terrorism är motsatsen till klasspolitik. Den legitimeras av uppfattningen att företrädare för en viss klass är "onda" (och det kan bara individer vara) och dessutom bygger den på tanken att den förtryckta klassen som helhet är oförmögen att kämpa för sina intressen och att det därför krävs att "upplysta individer" (terroristerna) agerar som klassens (självutnämnda) politiska företrädare.
Terrorism bygger alltså på individualism. Och när man fokuserar på individer ser man inte klasserna.

torsdag 6 januari 2011

Tysk arbetarliteratur

Eftersom jag är gästlärare i Tyskland läser jag ganska mycket tysk litteratur för tillfället. Och nu har det blivit dags att ta en titt på den tyska arbetarlitteraturen. Som tur är har jag en bekant som kan en hel del om denna litteratur och som gett mig några lästips. Dessutom finns det ett arbetarlitteraturarkiv i Dortmund som nog är värt ett besök.
Så den som följer denna blogg kan alltså under våren se fram mot att få ta del av rapporter om tysk arbetarlitteratur. Och om man vill förbereda sig litet kan jag rekommendera Sture Packaléns skrift Tysk litteratur för och av arbetare.