torsdag 23 november 2017

Anamarija Todorov, Fröken Forever

Fröken Forever skildrar Anamarija Todorov mänskliga relationer med utgångspunkt i omsorgsarbete på en förskola. Relationen mellan pedagog och barn är naturligtvis central, men även de mellan personal och föräldrar och mellan kollegor uppmärksammas. Dessutom beskrivs klassrelationen mellan dem som arbetar i omsorgen och deras chefer (samt, i något fall, de kapitalister som tjänar pengar på omsorgsarbetet).
Den arbetarklassverklighet som Todorov skildrar utmärks bland annat av en dålig arbetsmiljö som leder till förslitningsskador, stress på grund av underbemanning, dålig lön och osäkra arbetsvillkor. Men den inbegriper också upplevelser av att ses ner på, eller inte ses alls, som i dikten nedan, som leder tankarna till såväl Stig Sjödin som Jenny Wrangborg:

Det är inte ovanan att tala i mobilen
varenda gång du stiger in,
inte heller att du knappt hälsar,
aldrig ler.
Det är inte blicken
du kastar ner från din takvåning
eller näsan
som skvallrar om att du betraktar oss
som biträden i en inrättning
som förtjänar reklamation.
Det är att du inte litar på oss.

"Alla vet hur man tar hand om barn", heter det i en av dikterna, "och alla undrar vad vi som tar hand / om barn i förskolan gör". Todorov beskriver – i dikter laddade med stark poetisk kraft – vad de gör, och under vilka villkor de gör det. Och därigenom omformar hon deras relation till oss andra.




torsdag 16 november 2017

Hva er arbeiderlitteratur? Ny forskningsantologi

Härom dagen utkom antologin Hva er arbeiderlitteratur? Begrepsbruk, kartlegging og forskningstradisjon (red. Christine Hamm, Ingrid Nestås Mathisen & Anemari Neple). Det är den fjärde antologin som getts ut av ett nordiskt nätverk för arbetarlitteraturforskare sedan 2010.
Att närverket nu funnits ett tag innebär att vi hunnit en bit i våra diskussioner. Därför har vi nu mäktat med att – från olika utgångspunkter, men ändå dialog med varandra – ställa den centrala frågan om vad arbetarlitteratur egentligen är.
Nedan följer kommentarer till några av antologibidragen:
I ett matigt och synnerligen välskrivet förord diskuterar Ingrid Nestås Mathisen en lång rad av de idéer som först fram i de enskilda bidragen. En av hennes viktigaste slutsatser är att begreppsdiskussionen är relevant eftersom den aktualiserar grundläggande litteraturvetenskapliga frågeställningar om litteraturens förhållande till (resten av) samhället. Dessutom öppnar hon ett fönster mot samtidslitteraturen utanför Norden, genom att jämföra diskussionerna i Norge om Eduard Louis roman Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule med dem som fördes hundra år tidigare om Kristofer Uppdals Trolldom i lufta (1912).
Beata Agrell argumenterar för att arbetarlitteraturforskningen borde förskjuta intresset från arbetarlitteraturen (en särskild sorts litteratur) till arbetarlitterariteten, som hon förstår som funktionen att synliggöra samhällets klasskaraktär. (Jag anser personligen att idén är mycket intressant. Dock tror jag att vi mäktar med att forska om såväl arbetarlitteratur som arbetarlitteraritet.)
Christer Ekholm testar om begreppet ”mindre litteratur” kan appliceras på arbetarlitteraturen. Det kan det. Framför allt kan det användas för att synliggöra det som jag brukar kalla arbetarförfattarens taleposition (se exempelvis s. 152–156 i boken Arbetarlitteratur). Det visar Ekholm inte minst i sin analys av några rader hos Leon Larsson (som också är ett av mina huvudexempel i Arbetarlitteratur).
Mitt eget bidrag till antologin heter "Var är "entrén till de egentliga arbetarförfattarnas rike"? En analys av sisyfosarbetet att avgränsa den svenska arbetarlitterära traditionen". Titeln sammanfattar väl vad texten handlar om.
Hva er arbeiderlitteratur? är enligt min uppfattning det hittills bästa antologin om nordisk arbetarlitteratur och arbetarlitteraturforskning och jag rekommenderar den varmt till alla som intresserar sig för ämnet. Dock vet jag i nuläget inte var man kan köpa den... 

fredag 10 november 2017

A History of American Working-Class Literature

A History of American Working-Class Literature (redigerad av Nicholas Coles och Paul Lauter och utgiven i år på Cambridge University Press) innehåller såväl översikter över genrer och perioder i den amerikanska arbetarlitteraturen som mer specialiserade analyser. Till den förra kategorin hör exempelvis Richard Flacks uppsats om arbetarsånger, Amy Bradys text om arbetarteater, Cary Nelsons artikel om arbetarlyrik och Joseph Entins bidrag om samtida arbetarlitteratur och dess tematisering av migration och globalisering. Dessa översikter är intressanta och innehåller många tips på intressant litteratur (själv har jag just bett biblioteket att införskaffa fyra romaner och en diktsamling...). Men det är ändå några av de litet snävare texterna som intresserat mig mest. I uppsatsen "Genre and Form in Working-Class Life Writing, from Haymarket to the New Deal" gör exempelvis Michael Collins en intressant distinktion mellan ett 'etnografiskt' och ett 'performativt' betraktelsesätt på arbetarlitteratur; enligt det förra uttrycker arbetarförfattarna en arbetarklasskultur, enligt det senare skapar de med litterära medel självreflexiva och -medvetna bilder av arbetarklassen. Distinktionen påminner om den som John Lennon och jag diskuterar i artikeln "Defining Working-Class Literature(s)". Dessutom har Collins resonemang stora likheter med några av de tankar som framförs i en annan mycket intressant text i antologin, nämligen Lawrence Hanleys "Proletarian Literature: Fiction and the Predicaments of Class Culture". Hanley hävdar där att eftersom litteratur i grunden är ett borgerligt fenomen så kan arbetarförfattarna inte på något oproblematiskt sätt skildra arbetarklassen, utan tvingas ständigt att rannsaka de egna uttrycksmedlen. Jag har själv varit inne på liknande tankegångar, inte minst i boken Arbetarlitteratur (men också i Literature and Class). Men när jag läser Hanleys artikel blir det uppenbart att det också är mycket som skiljer oss åt. Och dessa skillnader har en hel del att göra med det faktum att vi befinner oss på var sin sida om Atlanten och studerar arbetarlitteraturer från två olika länder. I Sverige, där arbetarlitteraturen erkänts som en central strömning i den nationella litteraturen, kan man helt enkelt inte lika enkelt som i USA påstå att litteraturen som sådan skulle vara borgerlig. Detta visar att komparation (jämförelser) är viktiga i arbetarlitteraturforskingen. Och det är ett bra argument för att man ska läsa A History of American Working-Class Literature.