Rydberg och arbetarrörelsen

Viktor Rydberg var en av de mest lästa författarna bland många av socialdemokratins pionjärer och han var också en viktig inspirationskälla för många av de tidiga arbetarförfattarna. Men i början av 1890-talet riktade Hjalmar Branting ett våldsamt angrepp mot Rydberg i en serie artiklar i Social-Demokraten.

Om detta har jag skrivit i artikeln "Radikalen och offentligheterna" i boken Kulturhjälten: Viktor Rydbergs humanism, som just kommit ut på förlaget Atlantis under redaktion av Birgitta Svensson och Birthe Sjöberg.

Brantings angrepp på Rydberg har ofta tolkats som en följd av att Rydberg satt i en tryckfrihetsjury som dömde Branting till fängelse för hädelse, men jag menar att det har betydligt mer komplexa orsaker. Framför allt anser jag att det måste förstås mot bakgrund av det behov som den tidiga arbetarrörelsen hade att avgränsa sig från liberalismen i samband med att man byggde upp en egen kulturell offentlighet. Rydberg hade social patos, men han stod på ett grundläggande plan främmande inför socialismen. Därför var Branting tvungen att distansera sig från honom.

Några decennier senare hade socialdemokratin dock blivit ett statsbärande parti. Då kunde Ernst Wigforss i sina memoarer rehabilitera Rydberg.