2005 publicerade The New York Times en lång serie reportage och artiklar om klass, som man numera kan läsa på tidningens hemsida. Men serien gavs också ut i en bok med titeln Class Matters.
Denna bok innehåller mängder av intressanta uppgifter om betydelsen av klass i dagens USA. Exempelvis får man veta att klassresor blir allt ovanligare, att amerikanernas hälsa och livslängd avgörs av deras klasstillhörighet och att de rika ständigt blir allt rikare, medan de fattiga halkar efter.
Man får också inblick i en lång rad fängslande livsöden. Och dessutom serveras man en hel del del tämligen kuriösa uppgifter, som att det i USA finns terapigrupper för makar med olika klassbakgrund, eller att det på Nantucket rasar ett slags grannfejd mellan å ena sidan de väldigt, väldigt rika som bott länge på ön och å den andra sidan de väldigt, väldigt, väldigt rika som flyttat dit på senare tid.
En av de intressantaste texterna i boken är skriven av Charles McGrath, en av redaktörerna på New York Times, och handlar om klass och populärkultur. Enligt McGrath osynliggörs klass genomgående i dagens amerikanska populärkultur. Men han påpekar också att så inte alltid varit fallet. Tvärt om så var den äldre populärkulturen närmast besatt av just klassfrågor.
Som exempel tar McGrath mellankrigstidens amerikanska spelfilm, som ofta handlade om klassklyftor. Framför allt skildrades gång på gång hur folk blev kära över klassgränserna. Rika män föll oupphörligen för fattiga flickor, som tackade för biljetten till en ekonomiskt drägligare tillvaro genom att göra sina stela överklasspartners litet mer mänskliga. Och lika ofta föll rika kvinnor för män ur arbetarklassen, som tackade för sig genom att leverera mycket bättre sex än vad de stela männen i överklassen mäktade med.
Någon klasskampsskildring var det alltså sällan tal om. Men till skillnad från dagens populärkultur trollade mellankrigstidens film åtminstone inte bort de människor som måste arbeta för att överleva och som inte har råd att hänga på café med kompisarna hela dagarna.
Att detta är ett problem visas i en annan artikel i Class Matters, nämligen i Jennifer Steihauers reportage ”When the Joneses Wear Jeans”. Enligt Steinhauer har amerikaner alltid tävlat med varandra om status genom att köpa dyra prylar. Men medan man förr tävlade med grannarna, har man nu allt mer börjat jämföra sig med det man ser på TV.
Därmed blir populärkulturens osynliggörande av arbetarklassen ett slag våld. För hur mår man om man varje kväll upptäcker att man har lägre status än ”alla andra”? Mer arbetarskildring på TV vore alltså att betrakta som en folkhälsoåtgärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar