Hårdrock och klass

Under de senaste åren har jag till och från arbetat på ett mycket litet projekt om hårdrock. En av de saker jag intresserat mig för är förhållandet mellan europeisk/nordamerikansk hårdrock och hårdrock i tredje världen. Om det har jag bl.a. skrivit i uppsatsen "Metal Mania i Gaborone" och i en text som publicerats på hårdrocksforskaren Keith Kahn-Harris blogg.
En annan fråga jag sysslat med är vilken roll klass spelar inom hårdrocken. Min första idé var att jag skulle jämföra modern hårdrock med äldre arbetarlyrik. Fast det blev litet väl besvärligt, så jag valde att behandla ämnena var för sig, fast från ungefär samma utgångspunkter.
Min analys av den äldre arbetarlitteraturen har publicerats i artiklen "Prometheusmotivet hos Viktor Rydberg och i den tidiga arbetarlitteraturen" i Samlaren. Min tes är att den rikliga förekomsten av figurer som Prometheus och Lucifer i kamplyriken från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet är uttryck för ett försök att formulera en proletär författaridenitet genom att förkasta borgerliga ideal och istället bejaka borgerlighetens fördomar om arebtarklassen.
Min artikel om klass och hårdrock fick titeln "No Class? Class and Class Politics in British Heavy Metal" och har just publicerats i antologin Heavy Metal Music in Britain. I bokens inledning sammanfattar redaktören Gerd Bayer min argumentation på följande sätt:
"Magnus Nilsson analyses Motörhead’s lyrics as an attempt to handle a dominant discourse about the working class within the framework of a ‘heavy metal sub-culture’, and to investigate the political implications of this attempt. Song statements such as ‘We are Motörhead’ can be seen as an attempt to change class value in the public sphere. But, as Nilsson shows, such songs have to be seen as an investment in a capital that, regardless of its value in a larger public sphere, already has a relatively high value in the heavy metal sub-culture where signs connoting working-class identity are used to create a strong sense of collective identity. However, this construction of identity is seldom politicized in Motörhead songs. What is constructed instead is a ‘cultural otherness’ that has almost no links whatsoever to questions concerning oppression, material injustice and so on. Even in songs that explicitly deal with class issues, the argument is limited to questions of identity. What is at stake is social class, but this is articulated as bearing a mark of cultural distinction."
Jag hävdar alltså att hårdrocksgrupper som Motörhead gör ungefär samma sak som de tidiga arbetarförfattarna - de skapar en arbetarklassidenitet genom att bejaka borgerliga fördomar om "den hemska arbetarklassen". Detta innebär naturligtvis inte att hårdrock skulle vara arbetarlitteratur. Men det visar att det finns betydande beröringspunkter mellan arbetarlitteratur och andra kulturyttringar som är värda att undersöka.