Hans Kirk (1898–1962) är en av mina favoritförfattare och när jag är i Köpenhamn brukar jag passa på att leta efter hans böcker på antikvariat. Mitt senaste förvärv är
Daglejerne (Daglönarna) från 1936. Där skildrar Kirk industrialismens ankomst till en by på den danska landsbygden och några daglönares förvandling till industriproletärer.
Daglejerne är en skickligt sammansatt roman. Kirk är bättre än de flesta på att skildra kollektiv och historiska processer utan att slarva med "det litterära". Inte minst gillar jag hans humor. Kirk är också en god satiriker med ett skarpt öga för mänskliga svagheter. Båda sakerna kommer till uttryck i följande passage om en missionär som pratar med en handelsman om dennes dotter:
"Vi maa bede for hende," sagde karlsen. "Vi maa alle sammen gaa i Forbøn. Vi ved ju hvilken Styrke der ligger i i Bønnen. Og du maa tale til hende med faderlig Myndighet og faa hende till att forstaa, at det er hendes evige Frelse og Salighed, der staar paa Spil ... hvad koster saadan et Par Støvler?"
Karlsen havde faaet Øje paa en halv Snes Støvlepar, der laa Hulter til Bulter i et Hjørne af Rummet.
Växlingen från frågan om den eviga saligheten till priset på stövlar skapar en komisk effekt, som i sin tur leder till en satirisk poäng: även predikanter har materiella intressen. Men Kirk är ingen elak författare och även om Karlsen här framstår som löjlig kommer han senare att utvecklas till en av romanens intressantaste personer.
Och faktum är att även om nästan alla i romanen är "typer" snarare än individer så lyckas Kirk för det mesta – ofta med mycket små medel – att göra dem intressanta. En av mina favoriter är en gammal gumma som genom hela boken ligger och väntar på att få dö, men som vägrar att acceptera prästens vackra tal om att hon med tillförsikt kan möta sin skapare eftersom hon levt ett gudfruktigt liv:
"A har været tugtig hele mit Liv," sagde Louise efter en Pavse. "Men a har altid ønsket at være utugtig, a har bare aldrig turdet. Men De skal ikke sidde her ved min Sæng og lyve. Det er en bitte skidt Tillværelse, hvor vi ikke faar Lov til, hvad vi vil efter vor Natur, og a kan se paa Dem, at De ved det selv."
Även den präst som här får svar på tal visar sig för övrigt senare vara mer än en hycklare. Dock är psykologiskt djup inte någon särskilt viktig ingrediens i Daglejerne. Faktum är att romanen i detta avseende har större likheter med 1830-talets än med 1930-talets nordiska litteratur. Men det innebär inte alls att den skulle vara någon estetisk anakronism. Inte minst samhälls- och kollektivskildringen måste nämligen betraktas som resultat av ett lyckat försök att uppdatera den traditionella realistiska (borgerliga) romanen för radikala syften.
Politiskt är romanen radikal. Kirk var kommunist och det dolde han inte när han skrev. Men det politiska är aldrig särskilt påträngande, utan "inflätat" i berättelsen. Vid några tillfällen talar Kirk dock klarspråk. Som exempel kan man nämna avslutningen, som skildrar en fest i samband med att den cementfabrik som representerar industrialismens ankomst byggts färdigt. I sitt tal betonar fabriksägaren att maskinerna kommer att skapa välstånd, men att de aldrig får stanna:
Daglejerne havde hørt taler før i Dag, og de vidste, at enhver snakker for sit. Men Ordene gav dem en mærkelig Følelse af, at de betød noget. Han snakkede saa meget om, at de ikke maatte sætte Maskinen i Staa. De kunde altsaa sætte den i Staa!
