tisdag 9 augusti 2016

Mathias Rosenlund, Svallgränden 5

Mathias Rosenlunds självbiografiska debutroman, Kopparbergsvägen 20 (2013) är en av de bästa klasskildringar som publicerats på senare år. Uppföljaren, Svallgränden 5, går inte heller av för hackor.
Att romanerna har adresser som titlar är en blinkning till Henrik Tikkanen, som i tre romaner med sådana titlar skildrade den finlandssvenska överklassen. Rosenlunds adresser finns på andra platser än Tikkanens och hans romaner skildrar en annan klass: arbetarklassen.
I förhållande till debutromanen är Svallgränden 5 striktare komponerad. I en första del skildras huvudpersonens kamp för att tillägna sig en bildning som uppfattas som förbehållen andra klasser än den han tillhör, samt hur denna bildning förändrar honom, men också alienerar honom från den miljö han kommer ifrån. I en andra, kortare del, skildras hur hans bror går under i alkoholism och psykisk sjukdom.
Likheterna med 1930-talets arbetarlitterära bildningsromaner är stora. I exempelvis Ivar Lo-Johanssons Godnatt jord framställs ju just bildningen som en möjlig väg ut ur en förkvävande proletär miljö, samtidigt som uppbrottet skildras som smärtsamt. Dessutom kontrasteras huvudpersonens frigörelse med en skildring av någon som inte lyckas slå sig fri, utan som går under.
Att denna tematik fortfarande är aktuell är deprimerande. Att den åter skildras i litteraturen är dock bra - synliggörande är första steget mot förändring.

torsdag 4 augusti 2016

Cecilia Persson, Självmotsägelser

När jag kom hem från sommarsemestern låg Cecilia Perssons nya diktbok, Självmotsägelser, och väntade i brevlådan, och jag kastade mig nästan genast över den. Perssons Att bära sin egen kropp - en rapport från 2013 är nämligen en av mina favoritböcker och på senare år har jag föjt hennes skrivande ganska noggrant. (Jag har också skrivit om det, bland annat i en artikel i tidskriften Samlaren.)
Den nya boken var ingen besvikelse. Självmotsägelser förenar på ett spännande och engagerande sätt intellektuella resonemang om filosofi, psykologi etc. med såväl en personlig och självbiografisk tematik som ett intresse för samtidens sociala och politiska frågor.
Bland annat tematiserar Persson det förvärvsarbete hon utför parallellt med sitt skrivande och beskriver exempelvis hur detta uppvisar tecken på den förslumning som på senare år dessvärre gjort sig allt mer påmind på den svenska arbetsmarknaden. Såhär kan det exempelvis låta:
Att vara rädd för att bli arbetslös och stå utan pengar skapar rädslor som perverterar arbetsmiljöer.
Eller såhär:
En socialchef anmälde sig själv för tjänstefel. Hen skrev ner en lista på brott mot socialtjänstlagen och eftersom hen är chef är hen inte så lätt att avskeda.
Om jag skriver ner samma lista får det andra konsekvenser med omedelbar verkan.
Svenska poeter har sällan kunnat försörja sig uteslutande på sitt skrivande. Dock har de inte alltid tematiserat sitt förvärvsarbetande när de diktat. Persson och andra (exempelvis Marie Norin) visar dock att det kan vara estetiskt och intellektuellt produktivt att inte upprätthålla några strikta rågångar mellan dikt och arbete.


lördag 9 juli 2016

Tatort Münster - populärkultur med klass

Klass är ett stort tema i populärkulturen. Tänk bara på relationen mellan Kalle Anka och Farbror
Thiel och Boerne.
Joakim eller på det faktum att såväl Homer Simpson som Peter Griffin (pappan i Family Guy) är arbetare. 
I Tyskland finns det sedan 1970 en serie TV-deckare som heter Tatort, och som omväxlande utspelar sig i olika städer. Den som anses vara bäst är Tatort Münster. Eftersom jag ofta befinner mig i just Münster händer det att jag tittar på den...
Tatort Münster har två huvudpersoner: polisen Thiel och rättsläkaren Professor Boerne. Thiel kommer från Hamburg och har arbetarklassbakgrund, Boerne hör till den münsteranska överklassen. 
Denna skillnad tematiseras ständigt – oftast med humoristiska syften. Men i ett avsnitt – "Satisfaktion", det tolfte i serien – är den helt central. I samband med undersökningen av ett mord som har förgeningar in i en konservativ studentförening grips Thiel nämligen av klasshat, och han riktar det inte bara mot de misstänkta, utan även mot Boerne. Att kollegorna till slut försonas hör väl till genren. Att klasskillnader inte bara skildras som putslustiga är dock inte så vanligt.