lördag 9 juli 2016

Tatort Münster - populärkultur med klass

Klass är ett stort tema i populärkulturen. Tänk bara på relationen mellan Kalle Anka och Farbror
Thiel och Boerne.
Joakim eller på det faktum att såväl Homer Simpson som Peter Griffin (pappan i Family Guy) är arbetare. 
I Tyskland finns det sedan 1970 en serie TV-deckare som heter Tatort, och som omväxlande utspelar sig i olika städer. Den som anses vara bäst är Tatort Münster. Eftersom jag ofta befinner mig i just Münster händer det att jag tittar på den...
Tatort Münster har två huvudpersoner: polisen Thiel och rättsläkaren Professor Boerne. Thiel kommer från Hamburg och har arbetarklassbakgrund, Boerne hör till den münsteranska överklassen. 
Denna skillnad tematiseras ständigt – oftast med humoristiska syften. Men i ett avsnitt – "Satisfaktion", det tolfte i serien – är den helt central. I samband med undersökningen av ett mord som har förgeningar in i en konservativ studentförening grips Thiel nämligen av klasshat, och han riktar det inte bara mot de misstänkta, utan även mot Boerne. Att kollegorna till slut försonas hör väl till genren. Att klasskillnader inte bara skildras som putslustiga är dock inte så vanligt.

fredag 8 juli 2016

Fängelselitteratur och arbetarlitteratur

På senare tid har jag funderat mycket på om vi inte brukar definiera fenomenet arebtarlitteratur väldigt snävt och om det inte skulle kunna vara möjligt att bredda den arbetarlitterära traditionen. I artikeln "Defining working-class literature(s)", som jag skrivit tillsamman med John Lennon, hävdar jag exempelvis att vi i Sverige ofta fokuserat på kanoninserad skönlitteratur och därför kanske inte undersökt om exempelvis amatörskrivande eller populärlitteratur skulle kunna betraktas som arbetarlitteratur. I ett föredrag som jag höll vid arebtarlitteraturkonferensen i Göteborg förra året – och som kommer att publiceras i en bok i höst – argumenterar jag bland annat för att även tecknade serier borde kunna få plats i den arbetarlitterära traditionen.
Idag upptäckte jag att även andra sysselsätter sig med funderingar av detta slag. Den amerikanske litteraturvetaren Joe Lockard har nämligen nyligen hållit ett föredrag med titeln "Why Prison Literature is Crucial to US Working-Class Literature" där han helt enkelt hävdar att "fängelselitteraturen" utgör ett viktigt inslag i den amerikanska arbetarlitteraturen, eftersom en stor del av arbetarklassen faktiskt sitter i fängelse. Tesen låter kanske litet udda, men är helt klart intressant.


onsdag 29 juni 2016

Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Kristina Sandbergs roman Att föda ett barn – som kom ut 2010 och utgör första delen i en trilogi om hemmafrun Maj –  har likhter med Ivar Lo-Johanssons Bara en mor. Båda skildrar kvinnor som blir med barn och därför låses in i äktenskap hindrar dem att bli dem de kunnat bli. Dessutom handlar båda romanerna om klass. I Bara en mor gifter huvudpersonen, Rya-Rya, ned sig. Hon var förlovad med en torpare, men får gifta sig med en statare. Och hon dör som en utsliten statarhustru. I Att föda ett barn går klassresan uppåt. Mannen är direktör. Men det gör inte saken lättare. För Maj är inte bara för ung för att bli mor och maka, hon känner sig också bortkommen i den sociala miljö hon via äktenskapet träder in i. Såhär tänker hon exempelvis om sin makes svaghet:
Ska hon vara riktigt uppriktig kan hon ibland tänka att nerver är ett påhitt av finare sortens folk för att de ska kunna lata sig i godan ro. Ja, hon förstår i alla fall inte vad nerver är för något. Man kan känna sig utsjasad, slut. Och för all del jäktad, spänd, saker kan vara gruvsamma. Är det nerverna kanske? Nej, nerver tycks vara mycket mer i det blå. Inte ha kontakt med något verkligt. Ja, det är väl på det viset att nerver går före allt. Har man bara åt nerverna kan man visst får göra lite som man vill.
Stilistiskt är skillnaderna stora mellan romanerna. Medan Lo-Johanssons berättande är tämligen traditionellt realistiskt präglas Sandbergs av intrikata växlingar mellan olika perspektiv. Resultatet är dock snarlikt: berättelser vars tragik det är svårt att värja sig mot.