söndag 14 oktober 2018

Sara Beischer, Jag ska egentligen inte prata om det här


Jag ska egentligen inte prata om det här är en (relativt) fristående fortsättning på Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här från 2013.
Debuten handlade om hur nittonåriga Moa gradvis upptäckte att hennes jobb på ett äldreboende faktiskt var en viktigare del av hennes liv än hon trott. I den nya romanen är Moa några år äldre. Dessutom har hon skrivit en bok om sina arbetserfarenheter som till hennes stora förvåning ges ut av ett förlag.
Moa blir alltså, hastigt och lustigt, författare. Arbetarförfattare, till och med. Men det är inte någon beteckning hon själv använder, utan en etikett som kritikerna klistrar på henne.
Själv har Moa aldrig tänkt på sig själv som arbetare. Men hennes känslor av utanförskap i den litterära världen gör det efter hand uppenbart att hon är just det. Jag ska egentligen inte prata om det här är alltså en roman om ett framväxande klassmedvetande.
Dessutom handlar romanen om arbetarlitteraturens ställning och möjliga funktioner i dagens samhälle.
Beischers båda romaner påminner en hel del om Folke Fridells Död mans hand (1946) och Greppet hårdnar (1948). I den senare av dem har nämligen huvudpersonen – textilarbetaren Bohm – blivit författare till den förra, det vill säga arbetarförfattare.
Samtidigt är skillnaderna stora. För, medan Fridell skildrar hur den nybakade arbetarförfattaren Bohm hudflängs av kritiken beskriver Beischer hur Moa hyllas i pressen, och dessutom ges en politisk plattform just i egenskap av att var arbetarförfattare.
Detta är intressant för oss som forskar om arbetarlitteratur. Men även de som ger blanka fanken i frågan om vad arbetarlitteratur är för någonting kommer antagligen att gilla Beischers senaste alster. Jag ska egentligen inte jobba här är nämligen en alldeles utmärkt roman.

tisdag 9 oktober 2018

Alexandra Pascalidou, Mammorna

I  intervjuboken Mammorna försöker Alexandra Pascalidou ge röst åt människor som sällan får komma till tals: mammor i miljonprogramsförorterna.
Några av dem är mammor till brottslingar, andra till offer. Några bor kring Stockholm, andra i Rosengård i Malmö eller i något annat av de bostadsområden som i media blivit symboler för ett segregerat Sverige där våldet breder ut sig. Några har ganska nyligen kommit hit från andra delar av världen, andra är födda här. Alla har de något intressant att berätta. Och alla deras berättelser uttrycker andra perspektiv än de som brukar komma till utryck i offentligheten.
Att tala för dem som saknar tillgång till offentligheten har ofta varit arbetarförfattarnas mål. Några av de första av dem uppfattade sig rent av som språkrör för arbetarklassen.
Image result for pascalidou mammornaDetta har ofta problematiserats av litteraturvetare. Att tala å andras vägnar är svårt, har man påpekat. Och på senare tid har det blivit allt vanligare att man beskrivit själva viljan att företräda andra än sig själv som någonting som gränsar till ett övergrepp.
Jag har många teoretiska invändningar mot denna ultra-individualism. Men man kan också se praktiskt på saken och konstatera att många författare faktiskt ansträngt sig för att presentera andra människors historier på ett så respektfullt och sanningsenligt sätt som möjligt, och att många människor känt sig väl företrädda av författare som försökt berätta om deras. Jag tror säkert att Pascalidou och de mammor hon intervjuat hör till dessa kategorier.
Samtidigt finns det ett annat problem, nämligen att de författare som gör sig till språkrör för andra ibland inte lyckas etablera tillräcklig distans till dem vars historier de berättar. Detta har framhållits av den franske sociologien Didier Eribon, i boken Tillbaka till Reims: 
[A]ll sociologi och filosofi som avser att kretsa kring "aktörernas perspektiv" och den "mening som dessa ger sina handlingar" löper risken att reduceras till en ren avskrift av de sociala aktörernas bedrägliga förhållande till sina egna praktiker och sina egna begär, och att alltså bara ytterligare cementera tillvaron i dess nuvarande skick – en ideologi för att rättfärdiga den etablerade ordningen. Enbart genom att frångå de kunskapsteoretiska förutsättningarna för individernas spontana självförståelse kan man rekonstruera systemet i dess helhet och beskriva de mekanismer genom vilka den sociala ordningen reproduceras […]. En teoris kraft och själva existensberättigande ligger just i det faktum att den inte nöjer sig med att bara registrera de yttranden som "aktörerna" fäller om sina "handlingar", utan istället försöker få individerna och grupperna att se och tänka annorlunda på sig själva och sina handlingar, för att på så sätt kanske rent av förändra vad de gör och vad de är.
Detta problem kommer Pascalidou runt genom att i för- och efterord sätta in mammornas berättelser i ett större sammanhang. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara (oavsett vad vissa av mina kollegor säger).
Ett av de intressantaste inslagen i Pascalidous kontextualisering av intervjuerna är att hon ofta betonar att de orättvisor de handlar om har en tydlig klassdimension. Utan att på något sätt förneka att rasism och diskriminering är stora problem understryker hon exempelvis att miljonprogramsförorterna huvudsakligen befolkas av arbetare. Och utöver att vara tänkvärt innebär detta naturligtvis att det är svårt att läsa Mammorna som någonting annat än arbetarlitteratur...

lördag 6 oktober 2018

Om Sjödin i Sandviken

Idag har jag hållit föredrag om Stig Sjödin och den arbetarlitterära traditionen i hans hemstad, Sandviken. Jag var inbjuden av Stig Sjödin-sällskapet som firade etthundraettårsminnet av Sjödins födelse med diktuppläsning, föredrag, utdelandet av ungdomsupplagan av Stig Sjödin-priset ("det stora priset" delas ut i morgon i Stockholm till Vibeke Olsson) och musik av Anton Swedlunds Indianer...

Skådespelare från Folkteatern i Gävle läste dikter av Stig Sjödin
Molly Åberg fick Stig Sjödins ungdomspris
Innan jag höll föredraget – som kommer att publiceras i Stig Sjödin-sällskapets årsbok – deltog jag i en poesivandring i Sandviken, där man satt upp ett antal skyltar med dikter av Sjödin. Vandringen leddes av Bernt-Olov Andersson. Han brukar betraktas som lärjunge till Sjödin och titeln på den självbiografiska bok han kommer att ge ut om några dagar – Den osynliga nåden – skvallrar om att han fortfarande skriver i hans tradition. I en av sina mest kända dikter skriver Sjödin nämligen om "den osynliga nåden / att få slita ut sig".


Bernt-Olov Andersson läser en dikt av Sjödin framför den
stora ånghammare som blivit symbol för bruksorten Sandviken.