onsdag 25 maj 2016

Arbetarlitteraturkonferens i Bergen

Konferensserien Nordisk arbetarlitteratur rullar vidare. Nästa konferens – den femte i ordningen sedan 2010 – hålls vid Universitetet i Bergen 10–12 november under rubriken "Kartlegging, begrepsbruk, forskningstradisjon". Denna gång är det alltså inte bara arbetarlitteraturen utan även forskningen om densamma som ska diskuteras.
20 forskare kommer att presentera papers. Pasi Metsä från Tammerfors universitet kommer exempelvis att prata om diskussionen om Mathias Rosenlunds Kopparbergsvägen 20 och Svallgränden 5, Sandra Mischliwietz från Westfälische Wilhelms-Universität i Münster kommer att diskutera hur Frances Tuuloskorpis bokserie Folkrörelse på arbetsplatsen utmanar en borgerlig litteraturförståelse och Annemari Neple vid Universitet i Bergen och Åsa Arping från universitetet i Göteborg kommer båda, men var för sig, att resonera om hemmafruns roll i arbetarlitteraturen.
Själv kommer jag att prata om det som sysselsatt mig under de senaste månaderna, nämligen min kartläggning av hur arbetarlitteratur i Sverige betraktas och definierats på olika sätt vid olika tidpunkter.
Förhoppningsvis kommer konferensen också innehålla ett "boksläpp". Kollegorna vid universitetet i Göteborg jobbar nämligen för fullt med att färdigställa en antologi som bygger på det som presenterades vid förra årets konferens. (Tidigare konferenser har resulterat i antologierna Från Nexø till Alakoski och Från Bruket till Yarden.)
Efter sommaren kommer mer information, inklusive ett definitivt program, att skickas ut och då kan man anmäla sig som åhörare.

söndag 22 maj 2016

Ann-Charlotte Alverfors, Vitnäbb

Sedan 1980-talet har det flera gånger efterlysts mer av existentiella frågor i arbetarlitteraturen. Själv har jag dock aldrig tyckt att det rått någon brist. Att arbetarförfattarna skulle blunda för det existentiella är helt enkelt en fördom.
Emellertid kan man fråga sig om arbetarlitteraturens skildringar av just de existentiella frågorna skiljer sig från dem man finner i annan litteratur. Är det exempelvis meningsfullt att anlägga klassperspektiv på döden?
Jag vill hävda att den frågan måste besvaras jakande. Arbetare lever i genomsnitt många år kortare än andra människor. Hur en döende bemöts inom sjukvården påverkas av hans eller hennes klasstillhörighet. Det är just när livet står på spel som exempelvis ekonomiska skillnader blir verkligt påtagliga - att kunna köpa sig en annan behandling än den man får i en nedrustad offentlig sektor är ett större klassprivilegium än att kunna köra omkring i en lyxig bil.
Om detta påminns man när man läser Ann-Charlotte Alverfors roman Vitnäbb. Här berättas, lågmält men oerhört intensivt, historien om hur en författares liv plötsligt rasar samman på grund av ett cancerbesked. Att hon ställs öga mot öga med döden innebär inte att hennes tidigare liv – exempelvis uppväxten i arbetarklassen – plötsligt skulle bli oviktigt. Och hon drabbas inte av sjukdomen i något vakuum, utan i ett realistiskt skildrat klassamhälle som ser ut som det gör på grund av politiska beslut och ekonomiska strukturer.
Vitnäbb kom ut förra året. Jag förstår inte hur jag kunna missa den. Jag är nämligen en stor vän av Alverfors böcker. Och efter att jag äntligen läst den måste jag konstatera att den hör till hennes allra främsta.

tisdag 17 maj 2016

Gustav Hedenvind-Eriksson, Ur en fallen skog. Om "ras" i arbetarlitteraturen

Rudolf Värnlund, Ivar Lo-Johansson och Eyvind
Johnsonpå picknick med "grindstolpen"
Gustav Hedenvind-Eriksson
I den självbiografiska romanen Författaren utnämner Ivar Lo-Johansson Gustav Hedenvind-Eriksson och Martin Koch till arbetarlitteraturens "grindstolpar". (Redan 1952 hade för övrigt Åke Runnquist i boken Arbetarskildrare från Hedenvind till Fridell kallat just Hedenvind-Eriksson och Koch för "arbetardiktens portalgestalter".) Även andra arbetarförfattare betraktade Hedenvind-Eriksson som något av en litterär fadersgestalt, inte minst Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund. När jag nyligen läste hans debutroman – Ur en fallen skog (1910) – funderade jag på vad det var som kan ha fascinerat dem. Kanske var det helt enkelt det faktum att en arbetare utan formell bildning kunde skapa en så säregen litterär stil och så självklart väva samman sin text med världslitteraturen (romanen går i dialog med såväl de nordiska sagorna som Bibeln och den klassiska dramatiken). Just det litterära hantverket framstår hur som helst idag som det intressantaste med Ur en fallen skog. Dock slås man också av att romanen innehåller en del märkliga formuleringar om ras. På ett ställe hittar man exempelvis följande formulering, som tycks tyda på att ordet "ras" egentligen syftar på klass: "Gossen [...] tycktes vara av bättre ras åtminstone vad hull och kläder beträffade". Senare ges dock - till synes helt omotiverat - en beskrivning av en romankaraktär som verkligen grundas i rasistiskt tankegods:
Man skulle ha kunnat tro, att tiden lagt något ont i hennes väg, vilket för av folket antogs förorsakat av för sträng korsning som exempelvis mellan lappar och zigenare, finnar och tattare m. fl. raser.
Ett är väl säkert ändå, att det flöt mycket litet om ens något germanskt blod i Malins ådror.
Att Ivar Lo-Johansson var intresserad av - och höll sig med minst sagt märkliga teorier om - romer är väl bekant. Per-Olof Mattson har också identifierat nationalistiska drag i hans verk. Ämnet "ras i svensk arbetarlitteratur" väntar dock på att bli ordentligt undersökt.