söndag 10 februari 2019

Måns Wadensjö. Monopolet

Måns Wadensjös roman Monopolet handlar om en ung kvinna, Alice, som jobbar i en Systembolaget-butik. Och faktum är att den nästintill enbart beskriver hennes erfarenheter av just sitt arbete. Det innebär att Monopolet kan betraktas som en tämligen extrem arbetsskildring. Samtidigt skiljer den sig dock på flera sätt från andra samtida arbetsskildringar.
För det första: även om Wadensjö ger detaljerade beskrivningar av Alices arbete är detta inte (enbart) intressant i egen rätt. Systembolaget är ju inte vilken arbetsplats som helst, utan också en central institution i det svenska samhället, och Monopolet utgör i minst lika hög grad en filosofisk/politisk reflektion över denna institution som en beskrivning av det konkreta arbete som utförs där.
För det andra: till skillnad från de flesta samtida arbetsskildringar handlar Monopolet i stort sett inte alls om klass. Romanen tar exempelvis inte upp frågor om huruvida de som arbetar på Systembolaget har bättre eller sämre arbetsvillkor än andra, om de tjänar mer eller mindre, eller om de åtnjuter högre eller lägre status än människor med andra yrken. (Den som är intresserad av sådant bör snarare läsa Emil Boss Acceleration eller Erika Peterssons Drottningen i kassan.)
Medan det senare kan upplevas som litet märkligt – varför skriva en hel bok om arbete utan att placera in det i något socialt sammanhang? – är det förra intressant. Systembolaget är verkligen en viktig institution som aktualiserar viktiga politiska och filosofiska frågor. Dessutom är de flesta av oss välbekanta med Systembolagets butiker. Och detta gör – i kombination med Wadensjös stilistiska elegans – att man lätt dras in i romanen.
Jag är ganska förtjust i flera av Wadensjös romaner. Det gäller inte minst debutromanen Förlossningen. Monopolet är också en mycket bra bok, men jag förstår trots allt inte riktigt varför Wadensjö övergett det sociala perspektiv som faktiskt utgjorde en av grundbultarna i Förlossningen.

tisdag 5 februari 2019

Jan Kristoffer Dale, Arbeidsnever

Jag har länge tänkt läsa Jan Kristoffer Dales novellsamling Arbeidsnever. När jag nu äntligen kommit mig för att göra det kan jag inte annat än instämma i alla kritikers och prisjuryers lovord.
Novellen är en svår genre att bemästra. Person- och miljöskildring måste fixas med små medel och kompositionen måste ofta vara mycket stramare än i exempelvis en roman.
För Dale verkar det emellertid vara hur lätt som helst att skriva riktigt bra noveller. Trots att han skildrar andra människor än de som brukar bebo samtidslitteraturen, nämligen de lägre skikten av landsbygdens arbetarklass, lyckas han blåsa liv i dem på nolltid. Och, i varje novell i Arbeidsnever visar han hur detaljer kan beteckna stora skeenden: en svärfar och en svärson hjälper varandra att ljuga och inser plötsligt - liksom läsaren - att de är balanserar på avgrundens rand; en misslyckad helgutflykt får några barndomsvänner att inse att de ohjälpligt glidit från varandra; en kvinna sänker rösten när hon pratar i telefon och en man inser att hon älskar en annan...
Men, naturligtvis är det inte den tekniska skickligheten sm gör Arbeidsnever till stor konst, utan vad Dale använder sin skicklighet till att säga. Det talas ofta om alla människors lika värde. Dale gör oss med eftertryck uppmärksamma på att alla människor inte alls tillerkänns samma värde – att många faktiskt tvingas leva ganska hårda liv, även i en välfärdsstat som Norge, och att de dessutom föraktas för detta.

söndag 27 januari 2019

Om arbetarlitteratur i P1

I dagens "Godmorgon världen" i P1 kunde man höra ett långt och mycket ambitiöst inslag om svensk arbetarlitteratur av Sara Olsson som bland annat intervjuar Emil Boss, Daria Bogdanska och mig. För att lyssna, klicka här.