måndag 5 november 2018

Om smak, klass och arbetarlitteratur

Image result for lo-johansson kungsgatan
I förra veckan var jag i Paris där jag medverkade i en workshop och en doktorandkurs om klass och smak. Bland annat höll jag en föreläsning med titeln "Taste and Class in 1930s Swedish Working-Class Literature (and Beyond)". Där försökte jag visa hur svensk arbetarlitteratur i allmänhet och Ivar Lo-Johanssons roman Kungsgatan i synnerhet kan användas för att problematisera en del sociologiska teorier om smak och klass. Framför allt gör de det svårt att placera in klassers smak på en skala som går från elitistisk finkultur till folklig/kommersiell populärkultur. Arbetarförfattare som Ivar Lo-Johansson hör ju hemma såväl på den parnassen som i vanligt folks bokhyllor och i sina verk diskuterar de ofta frågor om klass och smak på intresseväckande sätt. Vid workshopen medverkade flera sociologer, och jag tycker att vi fick till ett väldigt givande samtal. Nu ska jag försöka hitta tid att förvandla föreläsningen till en artikel. Dessutom ska vi som träffades i Paris försöka sätta samman en ansökan om forskningsmedel. Förhoppningsvis kommer det att finnas mer att rapportera framöver...

söndag 4 november 2018

Sorry to Bother You

Efter en ganska intensiv arbetsperiod, som bland annat inbegrep en föreläsning om klass, smak och arbetarlitteratur i Paris (mer om det kommer senare) gick jag igår på bio och såg en tämligen märklig film: Sorry to Bother You. En sak som gör den märklig är att den utan att hymla beskriver kapitalismen som ett cyniskt system för exploatering och argumenterar för att arbetare bör göra motstånd. Det brukar inte Hollywoodfilmer göra. Andra saker som gör den märklig har mer med dess form att göra. Till exempel blandas övertydligheter med subtiliteter, och direkt politisk agitation med absurd humor. Dessutom är kompositionen så skum att filmen känns mycket längre än den är. Efter att ha sovit på saken har jag dock kommit fram till att jag gillar filmen. Och det jag gillar är just dess kombination av politik och underhållning. Visserligen finns det andra konstverk som lyckats förena dessa komponenter på ett mer övertygande sätt. Som exempel kan man nämna Brechts pjäser. Men, om man har dem som måttstock kommer man alltid att bli besviken när man går på bio. Dessutom kommer nog Sorry to Bother You att nå ut till en massa människor som inte för allt i livet skulle sätta sig i en teatersalong och kolla på tysk dramatik från 1900-talet... Och det kan ju också vara en kvalitet.

söndag 14 oktober 2018

Sara Beischer, Jag ska egentligen inte prata om det här


Jag ska egentligen inte prata om det här är en (relativt) fristående fortsättning på Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här från 2013.
Debuten handlade om hur nittonåriga Moa gradvis upptäckte att hennes jobb på ett äldreboende faktiskt var en viktigare del av hennes liv än hon trott. I den nya romanen är Moa några år äldre. Dessutom har hon skrivit en bok om sina arbetserfarenheter som till hennes stora förvåning ges ut av ett förlag.
Moa blir alltså, hastigt och lustigt, författare. Arbetarförfattare, till och med. Men det är inte någon beteckning hon själv använder, utan en etikett som kritikerna klistrar på henne.
Själv har Moa aldrig tänkt på sig själv som arbetare. Men hennes känslor av utanförskap i den litterära världen gör det efter hand uppenbart att hon är just det. Jag ska egentligen inte prata om det här är alltså en roman om ett framväxande klassmedvetande.
Dessutom handlar romanen om arbetarlitteraturens ställning och möjliga funktioner i dagens samhälle.
Beischers båda romaner påminner en hel del om Folke Fridells Död mans hand (1946) och Greppet hårdnar (1948). I den senare av dem har nämligen huvudpersonen – textilarbetaren Bohm – blivit författare till den förra, det vill säga arbetarförfattare.
Samtidigt är skillnaderna stora. För, medan Fridell skildrar hur den nybakade arbetarförfattaren Bohm hudflängs av kritiken beskriver Beischer hur Moa hyllas i pressen, och dessutom ges en politisk plattform just i egenskap av att var arbetarförfattare.
Detta är intressant för oss som forskar om arbetarlitteratur. Men även de som ger blanka fanken i frågan om vad arbetarlitteratur är för någonting kommer antagligen att gilla Beischers senaste alster. Jag ska egentligen inte jobba här är nämligen en alldeles utmärkt roman.