Nordisk arbetarlitteratur
Konferens 9–10 december 2010
Arrangörer: Bibi Jonsson, Magnus Nilsson, Birthe Sjöberg, Jimmy Vulovic
Program
torsdag 9 december
kl 10–12
Arbetarlitteratur i dag
Att göra skillnad: klass, kön och etnicitet i några av det nya seklets svenska uppväxtskildringar
Åsa Arping
Vilka klassbegrepp är giltiga i ett föränderligt samhälle? Hur manifesteras klass i en tid när skillnaderna finns kvar, men syns på andra sätt än förr? Mitt paper tar sin utgångspunkt i några av de uppväxtskildringar i 1960-talets arbetarmiljö som blivit så brett lästa under senare år: Torbjörn Flygts Underdog (2001), Susanna Alakoskis Svinalängorna (2006) och Åsa Linderborgs Mig äger ingen (2007). Det här är verk som skildrar ett samhälle präglat av klasskillnad, men det jag framför allt vill diskutera, ur ett intersektionellt perspektiv, är hur de i sitt autenticitetsskapande också exploaterar skillnader, och därigenom skriver in sig både i en litterär tradition och i en essentialistiskt färgad arbetaridentitet. (Intressant att jämföra med ovanstående nämnda verk är för övrigt Kristian Lundbergs Yarden (2009), som beskriver något så ovanligt som en klassresa nedåt.)
Med tanke på hur yngre författare (Khemiri, Bakhtiari m.fl.) dekonstruerat identiteten som ”invandrare”, kan det vara på sin plats att fråga sig om samma vändning är på väg i svensk arbetarskildring. Väntar ett perspektivskifte?
Barnet i nordisk arbejderlitteratur – nu og før
Anker Gemzøe
Oplægget vil forsøge at karakterisere barneskildringers betydning og udformning i nordisk arbejderlitteratur – ud fra en hypotese om, at der i nordisk arbejderlitteratur er en særligt stærk tradition for at sætte fokus på barndom og opvækst. Udgangspunktet tages i analyseskitser af den norske forfatter Per Pettersons første bøger, novellesamlingen Aske i munnen, sand i skoa (1987) og romanen Ekkoland (1989). Der vil blive perspektiveret til en samtidig kontekst med henvisning til danske forfattere som Bent Vinn Nielsen (især Labyrintbyen) og Morten Ramsland (især Sumobrødre). Bagud positionerer jeg Per Petterson i forhold til Martin Andersen Nexø og Aksel Sandemose, som han begge har nævnt som vigtige forudsætninger for sit forfatterskab.
Arbetarlitteraturen och de kulturella förändringarna i gymnasieskolans svenskundervisning – en aktuell läromedelsanalys av några frekvent använda litteraturantologier.
Gun Malmgren
Sedan jag skrev min doktorsavhandling Gymnasiekulturer (1992) har det skett stora kulturella förändringar i både samhället och skolan. Gymnasiekulturer bygger på material insamlat under andra halvan av 80-talet och studien tar sin utgångspunkt i resultaten från forskningsprojektet Segregation och svensk skola som jag under en period arbetade med vid sociologiska institutionen i Lund. Segregationsprojektets slutrapport fick den talande titeln Olika för olika och visade att den orättvisa kulturella reproduktionsprocessen fortskred som tidigare trots det politiskt uttalade målet att skapa ”en skola för alla”.
I diskussionen om skolan och de kulturella förändringarna diskuteras sällan arbetarlitteraturens försvagade och godtyckliga ställning i skolans svenskundervisning. Vad, hur, när och varför läses den och hur legitimeras urvalet? I mitt bidrag till konferensen vill jag problematisera och ställa frågor som rör arbetarlitteraturens nuvarande ställning och funktion i gymnasiets svenskundervisning genom att presentera resultaten från en pilotundersökning av några aktuella och frekvent använda läromedel i svenska för gymnasieskolan.
Min undersökning knyter an till den läromedelsforskning som visat att läromedel är centrala i den kultur- och värdeförmedling skolan ger. Läromedel är konservativa i den bemärkelsen att de har en innehållslig eftersläpning samtidigt som ny forskning ger vid handen att läroböcker i vissa avseenden kan ge prov på en sensitivitet vad gäller politiska förändringar i omvärlden. Min undersökning belyser läroböckernas innehållsliga och ideologiska variationer under en relativt kort tidsperiod de senaste tio åren cirka 2000–2010.
Kort paus
Säg som det är!
Om kön, klass och välfärdsstat i Lo Kauppis Bergsprängardottern som exploderade (2004)
Tiina Rosenberg
En av 2000-talets mest effektiva iscensättningar på temat kön, klass och nedmonteringen av den socialdemokratiska välfärdsstaten var Lo Kauppis monolog Bergsprängardottern som exploderade (2004) där hon naket, kraftfullt och oförbehållsamt berättade om sitt liv och sin klassbakgrund som alkoholistbarn. De senaste decenniernas kamp mellan två ekonomiska system, den socialdemokratiska och den nyliberala gestaltades genom Kauppis kropp. Hon gav publiken såväl socialreportage och energi att gå vidare. ”Det kändes som jag hade gått hela teaterutbildningen för att kunna berätta det här”, berättar Kauppi. Och många ville höra hennes historia.
I mitt anförande reflekterar jag över klassperspektivets återkomst till den feministiska scenkonsten under 2000-talet. Denna förändring handlar om den politiska högersväng som för närvarande präglar svensk och europeisk politik. Den försvagade socialdemokratin har fått stora konsekvenser för samhällsstrukturen i stort. Den feministiska scenkonsten har på olika sätt gestaltat och diskuterat nedmonteringen av den socialdemokratiska välfärdsstaten under 00-talet. Det har skett med både nya och gamla frågeställningar om vad det innebär att vara människa, men framför allt vad social rättvisa betyder.
Arbetarlitteraturen i seminarierummet – läsning och samtal om kulturell identitet
Anna Williams
Att undervisa om arbetarlitteratur är en process som idag i hög grad väcker frågor om kulturell identitet – frågor som berör såväl litteraturen som den akademiska miljön och ämnets självuppfattning. Åtskilliga tankevägar aktualiseras i processen: Bourdieus habitusbegrepp, Martha C. Nussbaums teorier om känslans etiska betydelse i skönlitteraturen, Beverly Skeggs respektabilitetsbegrepp som Åsa Arping tar upp i sitt föredrag. Utifrån en helhetssyn som involverar samtliga aktörer i seminarierummet är det intressant att diskutera den arbetarlitterära kanon, arbetarlitteraturens ställning i undervisningen, studenternas relation till genren, definitionsfrågor med mera. Detta bidrag blir därför en kort inledning till fredagens paneldiskussion om arbetarlitteraturen i undervisningen.
Lunch 12.15–13.15
Klass, etnicitet och genus i arbetarlitteraturen
Genus och sexualitet i Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd
Bibi Jonsson
Jag kommer att ta min utgångspunkt i Beverly Skeggs studie Att bli respektabel. Konstruktioner av klass och kön från 1997. I denna framhåller hon att respektabilitet är ett av de mest utmärkande tecknen på klasstillhörighet. Mot slutet av artonhundratalet hade arbetarklassen enligt henne blivit en mätbar och organiserbar grupp, vilken indelades i kategorierna grova och respektabla. Att inte vara respektabel innebar att ha lågt socialt värde och svag legitimitet inom gruppen. Kvinnorna utgjorde observationspunkt: deras beteende tolkades i förhållande till deras roller som fruar och mödrar. Tolkningen grundades på hur ansvarsfulla de var, hur väl de tog hand om sina barn och skötte övervakningen av männen samt inte minst hur de behärskade sin sexualitet. Inte sällan framställdes arbetarklasskvinnornas sexualitet som ”avvikande”. I sin studie Med Lenin på byrån (2008) behandlar Andrés Brink Pinto normer kring klass, genus och sexualitet i den svenska kommunistiska rörelsen under tjugo- och trettiotalet. Han menar att de beskrivningar av en naturgiven sexualitet som introducerades var ett sätt att argumentera för att även kvinnors sexualitet skulle tas på allvar.
Pjotr Kropotkins föreställning om en så kallad kommunistisk drift inspirerade av allt att döma Moa Martinson. Min fråga är hur en sådan drift gestaltas i hennes roman Kvinnor och äppelträd från 1933, vilken har ansetts vara den första i svensk litteratur som fokuserar de arbetande kvinnornas sexualitet. Är det den politiskt korrekta driften som kommer till uttryck i porträtten av Sally, Ellen och Glada flickan, och hur förhåller sig den i så fall till teorierna om den?
Klass i folkhemsepokens arbetarlitteratur
Magnus Nilsson
Syftet med detta paper är dubbelt. För det första vill jag försöka kasta litet ljus over en (litteratur-) historisk fråga, nämligen den om hur svensk arbetarlitteratur under folkhemsepoken förhöll sig till föreställningen att folkhemsbygget satt punkt för konflikten mellan arbete och kapital. För det andra vill jag pröva om den antiessentialistiska och dialektiska Marxism som utvecklats av Stephen Resnick och Richard Wolff kan användas som teoretisk utgångspunkt för analys av svensk arbetarlitteratur.
Resnick och Wolff använder klass – definierat som ”the process of production, appropriation and distribution of surplus labor” – som “entry point” för analysen av den överdeterminerade sociala totaliteten. Den fråga de framför allt försöker besvara är den följande: ”How do the non-class aspects of the social totality function so as to overdetermine its class aspects, and what dynamic is constituted by the mutual overdetermination of both class and non-class aspects?”
Jag menar att denna fråga är en utmärkt utgångspunkt för studiet av litteratur i allmänhet och svensk arbetarlitteratur i synnerhet. Därför kommer jag att inleda mitt paper med en kortfattad översikt över de möjliga litteraturvetenskapliga implikationerna av Resnicks och Wolffs teorier. Därefter kommer jag att analysera av några arbetarlitterära texter från folkhemsepoken, med fokus på hur dessa står i ett överdeterminerat förhållande till andra processer inom den sociala totaliteten – särskilt den ekonomiska processen klass, den politiska processen klasskamp och de kulturella processer som ger fenomenet klass betydelse.
Med Lenin på byrån
Andrés Brink Pinto
Den svenska kommunistiska rörelsen såg sig som en rörelse för arbetarklassen, något som återspeglas tydligt i rörelsens propaganda. I de veckotidningar partiet och ungdomsförbundet gav ut markerade man ständigt att det som förenade partimedlemmarna var deras gemensamma erfarenhet av klassamhället och deras glödande kommunistiska övertygelse. Ett sätt att slå fast detta var genom noveller som ofta utspelade sig i en verklighet som låg nära den tänkta läsarens. I de skönlitterära beskrivningarna av hur en medlem ur arbetarklassen skulle agera är det dock tydligt att det subjekt som skildrades återupprepade en rad normer som inte direkt handlade om klass. De berättelser som publicerades i den kommunistiska veckopressen skildrade istället ett arbetarklassubjekt som i högsta grad besatt ett genus och en sexualitet – och vars status som god medlem i arbetarklassen till stor del bestämdes av i vilken utsträckning hon eller han förmådde uppfylla de kommunistiska normerna kring genus och sexualitet. De kategorier som historikern ofta vill studera var för sig flyter i den kommunistiska veckopressens noveller samman och är centrala för varandras förståelse.
Veckotidningsnovellen var en viktig del av de flesta veckotidningars repertoar under mellankrigstiden. Läsarna förväntade sig noveller med romantiskt och/eller äventyrligt innehåll som en del i att bli underhållna av lättare läsning. Det finns alltså fog för att anta att den kommunistiska veckopressen inkluderade noveller för att svara mot läsarnas förväntningar av vad en veckotidning skulle innehålla samtidigt som de inte försatte en möjlighet att slå fast en uppsättning normer kring klass. För att läsaren skulle kunna ta till sig det illa dolda politiska budskapet krävdes dock en förpackning som var begriplig. En inte allt för vågad slutsats är att det i de romantiska och/eller äventyrliga sättningarna rymdes en uppsättning normer kring exempelvis genus och sexualitet som i jämförelse med normerna kring klass var mindre politiskt motiverade och i större utsträckning speglade normer som förekom bland arbetarklassen i stort. Samtidigt går det självfallet inte att enbart se skildringar av normer kring klass, genus och sexualitet som en spegelbild av det dåtida samhället, texterna bidrog också till att (åter)skapa en uppsättning klassnormer som var både könade och (hetero)sexualiserade.
I någon mening går det att utifrån veckotidningsnovellerna skildra ett diskursivt utrymme för subjektivering där gränserna för och möjliggörandet av ett heterosexuellt arbetarklassubjekt framträder. I avhandlingen Med Lenin på byrån söker jag detta diskursiva utrymme genom att undersöka hur normer för klass genus och sexualitet återupprepades för att skapa inkludering och utstötande såväl som för att ge en förmodat begriplig bakgrund till politiskt sedelärande berättelser.
Kaffe 14.30–15.00
Arbetarlitteraturen och religionen
Proletärförfattaren, klassmedvetandet, religionen och demokratiseringen av Parnassen
Beata Agrell
Jag tänker utifrån litteraturhistorieskrivningen, källorna och litteraturen diskutera författarrollen och proletär självförståelse i den tidiga svenska arbetarprosan omkring 1910.
Men varför detta ämne och denna tid? Jo, därför att denna den första generationens arbetardiktare på ett så exemplariskt vis belyser författarrollens förändringar i ett ovanligt dynamiskt skede i svensk historia. Detta är tiden för – till exempel – unionsupplösningen, rösträttsfrågan, storstrejken, bondetåget, första världskriget, ryska revolutionen, de många folkrörelserna – och inte minst arbetarrörelsens politiska genombrott. Det är också tiden för de många förlagen, tidningarna, billigserierna – fler än någonsin både tidigare och senare. Och det är inte minst tiden för den så kallade »demokratiseringen av parnassen» – den långa process som kanske ännu pågår?
Mest beforskade och kända arbetarförfattare från denna tid är Martin Koch och Gustaf Hedenvind Eriksson – »de två grindstolparna» i svensk arbetarlitteratur, som Ivar Lo-Johansson kallade dem. Ändå är de förstås inte alls lika uppmärksammade som Lo-Johansson själv och hans kolleger inom den andra generationen arbetardiktare. Men det är varken dem eller ’grindstolparna’ i den första generationen jag skall uppehålla mig vid här. Jag vill i stället uppmärksamma tre andra författare ut den första generationen: kolaren och skogsarbetaren Dan Andersson, sömmerskan och trikåstickerskan Maria Sandel och sågverksarbetaren Karl Östman. Genom att de förblev manuella arbetare hela sitt liv som författare är de exemplariska för den komplexa författarroll jag vill belysa, där klassmedvetande och religiöst arv ingår en ohelig (?) allians.
Tro och övertygelse hos Fabian Månsson och Ivar Lo-Johansson.
Bo Claesson
Mitt intresse kretsar kring hur samverkan mellan religion, arbetarlitteratur och politik grundläggs under tidigt 1900-tal och kommer att fylla viktiga funktioner för arbetarrörelsens identitet. Särskilt inriktar jag mig på att försöka förstå om och hur kristna livstolkningar hos Fabian Månssons Rättfärdiggörelsen genom tron tillför och införlivar något som blir bestående i svensk arbetarlitteratur, och därigenom också i svensk arbetarrörelse. Öppnar gestaltningar av ”religiös erfarenhet” på ett speciellt sätt texterna för läsarnas egna erfarenheter? Det kan hos läsarna t.ex. vara fråga om erfarenheter och känslor av utsatthet, hopp, befrielse och försoning vilka möter en vidgande, menings- och kraftgivande tolkning i den litterära texten. Jag finner det också av intresse att se om och hur Ivar Lo-Johansson framför allt i texter som novellsamlingarna Jordproletärerna och Statarna, samt romanen God natt jord, uttrycker ovan nämnda erfarenheter och känslor. Använder sig Lo-Johansson av något slags gestaltande som redan kan ses hos Fabian Månson?
I min framställning arbetar jag med frågor kring hur existens och livsmening bärande framträder i gestaltningar hos Månsson och Lo-Johansson. Samtidigt finner jag det av intresse att reflektera över hur detta kan tänkas ge texterna en dynamik, av tro och övertygelse, verksam för arbetarrörelsen, dess handlingskraft, identitet och roll som formare av samhället. Rubriken kunde också varit: Svensk arbetarlitteratur som livstydande, meningssökande och handlingsskapande.
Kamraten från Nasaret – kyrka och religion i statarromanen
Birthe Sjöberg
För de flesta statare var Luthers Lilla katekes en välkänd bok. Många kunde citera från katekesen. Den var en av de viktigaste böckerna i fostran av folket, och inlärningen av texterna kontrollerades vid husförhör. År 1878 kom den senaste bearbetningen av Luthers katekes, den så kallade långkatekesen. Denna användes i undervisningen i skolan och vid konfirmationen. Först när folkskolans undervisningsplan infördes 1919 avskaffades katekesen som läromedel.
Luthers Lilla katekes har funnits i psalmboken fram till 1980-talet och därmed varit tillgänglig för alla kyrkobesökare. En intressant utläggning av katekesen, med Luthers egna ord, finns i en utgåva från 1932. Det är den jag valt att utgå från när jag försöker lägga en grund för förståelsen av statarförfattarnas syn på kyrka och religion. Jag är medveten om att Luthercitaten inte fanns i psalmböckerna men förmodligen har de studerats av prästerna inför husförhören och predikningarna. Prästerna kunde sin Martin Luther.
I studien av hur kyrka och religion behandlas i statarromanerna koncentrerar jag mig på Moa Martinsons Mor gifter sig (1936) och Jan Fridegårds statartrilogi, Lyktgubbarna (1955), Flyttfåglarna (1956) och Arvtagarna (1957). Samtliga är självbiografiska romaner. Böckerna får representera ett kvinnligt och ett manligt perspektiv på kyrka och religion. Både likheter och skillnader kommer att diskuteras. Syftet är att se om det finns tillräckligt många gemensamma drag för att kunna tala om en gemensam uppfattning.
Synen på kyrka och religion är ibland svårgripbar i statarromanerna. Vid en första anblick tycks det finnas en motsägelse i åsikterna som bryter igenom i texterna. Respekterade och älskade personer är varmt troende, samtidigt som kyrkan och den kristna tron angrips. Det är svårt att förklara kritiken av religionen utifrån författarnas politiska sympatier. Visserligen sympatiserade Jan Fridegård (1897–1968) och Moa Martinson (1890–1964) med den revolutionära socialistiska rörelsen och skulle kunna ha tänkas ha anammat Karl Marx uppfattning att ”religionen är folkets opium”. Men i statarromanerna är kritiken inte så enkel. Den tycks inte bara bygga på en marxistisk retorik utan även på en inhemsk kyrkokritisk tradition.
Kort paus 16.15
Arbetarlitteraturens gränser
Martin Andersen Nexø och den svenska arbetarlitteraturen
Per-Olof Mattsson
Den danske författaren Martin Andersen Nexø har spelat en viktig roll som förebild i den svenska arbetarlitteraturen. Han kan räknas in i den exklusiva skara som alltid framhålls som betydande inspiratörer – Zola, Upton Sinclair, Jack London, Gorkij m.fl. Lars Furuland skriver följande i Svensk arbetarlitteratur om Nexøs betydelse: ”En förebild av särskilt stor betydelse i Norden och Europa var dansken Martin Andersen Nexö” (s. 29).
Med utgångspunkt i Nexøs viktigaste verk – Pelle Erobreren, Ditte Menneskebarn, Morten hin Røde och memoarerna (Et lille Kræ, Under aaben Himmel, For Lud och koldt Vand, Vejs Ende), där de tre första hänger intimt samman – ska jag försöka belysa författarens roll som förebild och i viss mån trätobroder när det gäller politiska frågor.
Jag kommer framför allt att behandla Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund. Den förre översatte både Pelle Erobreren och minnesböckerna 1945–46 (den först nämnda under pseudonymen Håkan Bergstedt) och recenserade och skrev på andra sätt ett flertal gånger om Nexös författarskap under 1920- och 1930-talet. I romanen Krilons resa förekommer dessutom en kort diskussion om Nexøs politiska uppfattningar kontra författarskapet.
En framträdande plats intar givetvis brevväxlingen mellan Johnson och Värnlund, som Birgit Munkhammar arbetar med att redigera. Med hennes hjälp kan jag lokalisera punkter i brevväxlingen som berör Nexø. Dessutom finns en viss korrespondens mellan Nexø och Johnson, Värnlund och sannolikt fler svenska arbetarförfattare. Nexøs arkiv finns i Berlin och jag hoppas kunna få fram det materialet.
När Nexø befann sig i Sverige under andra världskriget sammanställdes en hyllningsbok (Mot ljuset, 1944) med Josef Kjellgren som redaktör. Johnson medverkade i boken medan Värnlund skrev en försenad artikel om ”Möte med Pelle Erövraren”. Kjellgren tillhörde samma kretsar som Värnlund och Johnson och hade dessutom politiska uppfattningar som låg betydligt närmare Nexøs egna än de två andra.
Målet är att kunna säga något om vilken roll Andersen Nexø spelat för några av den svenska arbetarlitteraturens främsta namn under mellankrigstiden. En av utgångspunkterna är att dessa författare upplever en viss motsättning mellan det litterära och det politiska hos Nexø – speciellt gäller detta Johnson. Den frågan är givetvis också aktuell när det gäller deras bedömning av Nexøs främsta verk.
De frågor jag ställer mig rör inte huruvida Nexø spelade en viktig roll för de nämnda svenska författarna; den frågan är redan besvarad. Det som intresserar mig är hur dessa författare på sina olika sätt hanterar det stundtals överväldigande inflytandet från Nexø.
Nexøs band till Sverige understryks också av det faktum att Nexøs mest berömda roman, Pelle Erobreren, har två huvudpersoner, Pelle och hans far Lasse, vilka är svenskar som kommit till Bornholm för att undfly ännu sämre villkor på det svenska fastlandet.
Gunnar Ekelöfs samfundskritik
Neal Ashley Conrad
Digtere bliver taget til indtægt for alle mulige opfattelser. Således også Ekelöf. Hvordan så han selv på det svenske samfund i sin samtid? Hvor lå hans sym-/antipatier? Hvilke forfattere havde han veneration for og hvilke ikke? Det er disse spørgsmål, jeg vil forsøge at besvare i mit oplæg.
Författarens funktioner. Gestaltningen av det litterära arbetet i Motståndets estetik av Peter Weiss
Lars Gustaf Andersson
Peter Weiss (1916-1982) är ett av de centrala namnen i den tyskspråkiga efterkrigslitteraturen, inte minst med den monumentala romanen Die Ästhetik des Widerstands som utkom i tre band 1975, 1978 och 1981. Med dokumentär bakgrund beskriver romanen några unga tyska socialisters väg från slutet av 1937 till krigsslutet. Romanen porträtterar det antinazistiska motståndet i Tyskland och i exil, det senare framför allt i Sverige. Den namnlöse jagberättaren delar många biografiska fakta med författaren Weiss, samtidigt som den kosmopolitiske konstnären med högborgerlig bakgrund stöpts om till industriarbetare och autodidakt. Detta har av Weiss och andra karakteriserats som ett slags “önskebiografi”; så här hade hans eget liv kunnat gestalta sig om han själv hade varit arbetare. De biografiska förutsättningarna har rannsakats noga av forskningen; på svensk botten finns en lättillgänglig översikt av Magnus Bergh, Mörkrets litteratur (1999) som sammanfattar detta spår.
Jag vill komplettera denna biografiska bild med några reflexioner över hur det konkreta författararbetet gestaltas och problematiseras i romanen. Den namnlöse jagberättaren utvecklas under romanens gång till att få mycket tydliga författarambitioner, och särskilt tredje bandet av romanen innehåller flera diskussioner om författandets natur, inte minst som en konkretisering av den suggestiva men problematiska termen “motståndets estetik”.
När varorna tog över
Per Erik Ljung
Några reflexioner med anknytning till det stora DVD-material som Alexander Kluge har ställt samman i ”Nachrichten aus der ideologischen Antike. Marx – Eisenstein – Das Kapital”. Jag kommer försöksvis att påminna om begrepp som ”bruksvärde”, ”bytesvärde”, ”cirkulationssfären”, ”varufetischism”, ”produktionsestetik”, ”montage”, ”auraförlust” och ställa några frågor om deras relevans och användbarhet idag.
Förfriskningar direkt efter sista föredraget
Middag klockan 19.30
Fredagen 10 december
kl 9.00–12.30
Arbetarlitteraturen och arbetarrörelsen
Kommunistisk kultur i Danmark 1918–1960
Morten Thing
Kommunismen opstår i Danmark som andre steder som en venstrekritik af Socialdemokratiet. Allerede ved dannelsen af Socialistisk Arbejderparti i 1918 bryder Martin Andersen Nexø ud af Socialdemokratiet og går over i SAP, og han følger siden med over i DKP. Selvom Nexø ikke er arbejder, men har sin rod i landbrugssamfundet, så er han karakteristisk for det, som bliver den kulturelle profil ved DKP. Nexø er i 1918 én af landets kendteste digtere.
I mellemkrigstiden tiltrækker DKP en ikke ubetydelig del intellektuelle, blandt dem en række af litterære talenter, som udvikler sig som Nexø til at tilhøre den absolutte litterære elite. Det drejer sig om Hans Kirk, som allerede med sin roman Fiskerne fra 1928 markerede sig som en digter i særklasse. Det drejer sig om Otto Gelsted, en moderne lyriker og kritiker. Og det drejer sig om Hans Scherfig, der også var maler, men led af en øjensygdom og derfor måtte lægge maleriet på hylden nogle år. Her skrev han bl.a. romanen Det forsømte forår i 1940. Fiskerne og Det forsømte forår var til slutningen af århundredet de to mest solgte romaner på dansk.
Der fandtes også mindre betydelige forfattere, som skrev sig ind i arbejderlitteraturtraditionen, og som var medlemmer af DKP, fx Charles Haugbøll, men de stod fuldstændig i skyggen af de fire store. DKP var rent medlemsmæssigt et decideret arbejderparti, som ligesom andre kommunistpartier husede en kraftig mistillid til intellektuelle. Ikke desto mindre er partiet karakteriseret ved gennem næsten hele sin historie (bortset fra 1942-45) at være uden politisk gennemslagkraft (nok med en stor fagforeningsmæssig tyngde), men med en skarp kulturel profil.
Årsagen til dette paradoks finder man kun delvis i DKP selv, men i høj grad i den danske tradition for intellektuel radikalisme fra Georg Brandes og fremefter. Kulturradikalismen og modernismen er i høj grad nøglen til en del af paradokset.
Ungsocialisterna och fiktionen
Emma Hillborn
När man läser nummer av det socialistiska ungdomsförbundets tidning Brand från 1900-talets början, slås man av mängden bidrag med skönlitterär utformning. Istället för att i egenskap av ett politiskt förbunds huvudorgan enbart innehålla nyhetsartiklar eller argumenterande politiska texter, fylldes tidningens spalter med fiktiva framställningar i skilda former. Ungsocialisterna som kring sekelskiftet 1900 verkade inom – och senare utanför – det socialdemokratiska partiet, framstår följaktligen som en grupp som särskilt starkt satsade på litteraturen och använde den även i ett politiskt sammanhang.
Inom de fiktiva genrerna kunde de starka och innerliga känslorna effektfullt åskådliggöras, samtidigt som olika karaktärer och deras handlingar kunde sättas i centrum. I detta avseende passade skönlitteraturens speciella förutsättningar uppseendeväckande väl ihop med den ungsocialistiska gemenskapen, vilken ofta betonade känslomässiga aspekter av politiska och existentiella ställningstaganden, såsom den sentimentalt motiverade vapenvägran eller det kraftfulla hatet.
Sammansmältningen mellan skönlitteraturen och det politiska budskapet var således centralt för den ungsocialistiska gruppen. Skönlitteraturens förmåga att förmedla effektfulla symboler och laddade dramatiska berättelser utnyttjades flitigt i verksamheten. I enlighet med detta blir inte bara de politiska budskapen utan kanske i högre grad fiktionaliseringen av dessa budskap intressant att studera med utgångspunkt i ungsocialistiska noveller och dikter.
Kaffe kl 10–10.30
Kampen om barnen: nordiskt perspektiv på kommunistisk barnpress
Jimmy Vulovic
Våren 1919 formerades den tredje internationalen. Organisationen riktade udden mot både den kapitalistiska världsordningen och reformismen inom den globala arbetarrörelsen. Målet var kommunistisk världsrevolution. Ett delmål för att nå dit var att öka det kommunistiska agitationsarbetet i länder där revolution ännu inte hade skett. De nordiska länderna är exempel på det. Inom ramen för internationalen formulerades 21 villkor. Partier och andra sammanslutningar som ville tillhöra den måste acceptera villkoren. I Den Kapitalistiska Världen och Kommunistiska Internationalen – Manifest och teser från III Kommunistiska internationalens II kongress (1920) kan man läsa att det första villkoret riktar intresset mot pressen:
All propaganda och agitation måste ha en verklig kommunistisk prägel och motsvara den III Internationalens beslut och program. Alla partitidningarna skola redigeras av säkra kommunister, som bevisat sin hängivenhet för proletariatets sak. (s. 105)
Direktivet gällde även kommunistisk barnpress. Jag ska i mitt anförande tala om estetik och propaganda i revolutionär kommunistisk press riktad till barn mellan 9 och 14 år. De tidskrifter som jag utgår ifrån hämtar jag i 1920-talets Danmark, Norge och Sverige. I Danmark gav organisationen Unga pionjärer ut Pioneren och Trompeten. I Norge gav kommunistiska ungdomsförbundet ut Barnebladet. I Sverige gav det kommunistiska ungdomsförbundet ut Den unge kamraten. En jämförelse av form och innehåll visar på en rad gemensamma förutsättningar för den nordiska kommunistiska barnpressen under mellankrigstiden.
Våld utan mening. Ryska arbetarkvinnors livsberättelser
Karin Sarsenov
I Ryssland finns sedan sovjettiden en tradition att låta ”vanligt folk” berätta om sina liv för att på så sätt få fram viktiga moraliska och/eller politiska budskap. Här är Maxim Gorkij en viktig förebild: hans egen historia som självlärd författare från enkla förhållanden gav stor legitimitet åt alla som saknade formell bildning och vars bakgrund påminde om Gorkijs. När Sovjetunionen upplöstes fick denna tradition inspiration från den anglo-amerikanska oral history-disciplinen. En rad projekt genomfördes där berättelser från folkdjupen samlades in i syfte att ge en mer fullständig bild av landets historia än vad arkiven kunde bidra med. 1998 blev en sådan berättelse nominerad till det ryska Booker-priset, Alexandra Tjistiakovas Är det inte för mycket för en kvinna?. Jag kommer att diskutera Tjistiakovas text i förhållande till begreppet ”arbetarlitteratur” i en rysk kontext och jämför sedan med den nordiska arbetarlitteraturens förutsättningar. Jag visar också vad som händer när det politiska språk som tidigare varit det enda legitima sättet att uttrycka sig och som utgjort grundpelaren i livsberättelsen plötsligt förlorar sin mening.
Arbetarlitteraturen och folkhemmet
Kurt Salomonson sedd i offentligheternas spegel
Carl-Erik Johansson
Kurt Salomonsons kortvariga och intensiva författande med sju romaner som resultat mellan åren 1955 och 1962 satte avtryck på olika sätt hos ett brett spektrum av skribenter inom vitt skilda delar av samhället. Romanerna, utöver att de bröt mot dåtidens förhärskande litterära strömningar, framkallade också ett både motsägelsefullt och animerat mottagande med politiska undertoner. Den sociologiska karaktären hos flera av romanerna gjorde att de var svåra att avfärda som fiktion utan verklighets- och sanningsvärde. Folkhemsprojektets idealiserade image krossades delvis i Salomonsons romaner. Fiktionen blev sannare än verkligheten.
Jag kommer i min framställning att ge en bild av huvuddragen i detta skeende, som också fick en fortsättning efter att författaren i det närmaste hade tystnat, men där vänstervågen med radikalisering av samhällsdebatten medförde att Kurt Salomonson lästes i nytt ljus och med ny innebörd. Jag vill också väcka frågan var i det litterära fältet Kurt Salomonson hör hemma.
Kurt Salomonson och arbetarlitteraturens gränser
Anders Öhman
Kurt Salomonsons författarskap räknas otvivelaktigt till ett av de mer centrala i efterkrigstidens arbetarlitteratur. I romanen Grottorna från 1956 skildrade han också hur det stora gruvbolaget riskerade sina arbetares liv genom att ignorera och dölja att de drabbats av silikos. Det som är mest utmärkande för Salomonsons författarskap är att det inte bara är bolaget och kapitalägarna som utgör målet för hans kritik. Även fackföreningen och dess företrädare kritiseras för att de svikit arbetarna, bl.a. genom att enbart inrikta sig på materiella frågor såsom högre lön, längre fritid och inte bry sig om hur arbetet organiseras.
Jag menar emellertid att hans kritik går längre än så. Det centrala temat i hans författarskap är frågan om den skapande människan, oavsett var hon arbetar. Skapandet är det enda sättet för personerna i Salomonsons romaner att bryta den alienation och det förtingligande som annars karakteriserar förhållandena i det kapitalistiska samhället. De människor som inte tar, eller tillåts ta, ansvar för sin situation, blir inte bara främmande för sig själva utan genomsyras av de hierarkiska maktrelationerna. Kravet på det skapande arbetet fungerar som ett slags ”ideal fordring” av Ibsens snitt, genom vars prisma Salomonson kan gestalta de perverterade förhållanden av över- och underordning som det samtida samhället präglas av.
I detta föredrag kommer jag främst att uppehålla mig kring Salomonsons roman Deras vrede från 1957. Det är kanske hans minst kända roman och en av få romaner i hans produktion som inte utspelar sig i traditionell arbetarmiljö. Den har två huvudpersoner, en redaktör och en grävmaskinist, och i romanen blir temat om skapande och alienation särskilt tydligt. Man kan säga att romanen på sätt och vis utmanar arbetarlitteraturens gränser.
Lunch kl 12.15–13.00
Arbetarlitteraturens former och innehåll
Solidaritet eller identifikation. Om retorisk utgångspunkt i arbetarlitteratur
Anna Forssberg-Malm
En påtaglig skillnad föreligger bland autodidakterna på 30-talet, som jag berört i tidigare forskning. Vissa av arbetarförfattarnas texter, Lo-Johanssons, Eyvind Johnsons, uppvisar en tydlig solidaritet med stoffet, det vill säga med gruppen de skildrar, medan andra texter, bland annat av Aksel Sandemose och Moa Martinson uppvisar berättarens tydliga identifikation med stoffet och gruppen som texten handlar om. Utifrån dessa begrepp, sålunda, titeln: ”Solidaritet eller identifikation. Om retorisk utgångspunkt i arbetarlitteratur”. Med denna distinktion som söktråd fokuseras några av trettiotalets texter, men resonemangen förs sedan vidare i belysning av Alakoskis Svinalängorna och Kristian Lundbergs Yarden.
En betydande skillnad mellan solidaritet och identifikation i berättarinstans och i hållning till stoffet ger också stora skillnader i läsarens ”plats” i läsakten. Dessa skillnader kan diskuteras etiskt; hur långt ”in på huden” släpper berättaren stoffet – och hur långt ”in på huden” släpps läsaren?
Främst tar resonemangen utgångspunkt i fenomenologiskt baserade teorier om läsning som Iser m fl. Men retoriska gester belyses också, och vissa narratologiska verktyg hjälper också att beskriva förhållande mellan berättarinstans och stoff. Frågan om kongenialitet mellan textens formaspekter och dels den distans/närhet till, dels det förhållande till stoffet, till gruppen som skildras och till läsaren, diskuteras.
Lilian Munk Rösings läsningar av ”Litteraturens vrede stemmer” (TFL-artikel) som utgår från en lacansk-zizecsk tradition har inspirerat delar av föredraget, liksom Arpings läsningar av Alakoski, och Lundberg.
Kollektivromanen – exemplet Traktorn
Johan Landgren
Som genre är kollektivromanen en synnerligen slipprig ål. Det är antagligen anledningen till att den enklaste definitionen har ansetts god nog: Att kollektivromanen är en roman om en mer eller mindre sammansvetsad grupp individer som befinner sig på en specifik plats vid en specifik tidpunkt. För att förstå det kollektiva i Traktorn är det dock en alltför reducerad formel.
Det är en tes som stöds av det faktum att Ivar Lo-Johansson lade stor energi på att propagera för ett sådant kollektivt romanprojektet. För honom var kollektivromanen något mer än en enkelt applicerbar formel. Det är dock ett ”mer” som fallit bort från begreppet genom åren, vilket gjort det flexibelt, och alltför intetsägande. Min undersökning har riktat in sig på att återskapa detta ”mer”. Snarare än att anpassa Traktorn till facket kollektivroman, har jag använt genren som ett av flera raster för att vidga förståelsen av Traktorn. Det är en läsning som jag anser inte bara öppnar upp romanen, utan också kollektivromanen som genre.
För en sådan läsning har de teoretiska perspektiven visat sig vara av extra stor vikt. I vår tid är idén om kollektivet hopplöst passé. Det mesta av vår konst, vårt språk och våra teorier är genomströmmat av ett annat paradigm: Individens. Denna individcentrering är mer eller mindre framträdande i samtliga tidigare analyser av romanen. Trots att det kollektiva erkänts har fokus sedan skiftat till att hamna på de enskilda karaktärerna. En sådan läsning har jag, så långt det är möjligt, försökt att undvika.
Genom att det individuella paradigmet medvetet ersatts av ett kollektivt, har romanen öppnat sig på ett flertal intressanta plan, såväl innehållsligt som formellt. I navet av en sådan läsning står romanens fysiska traktor. Under dess skinande hölje, bilden av det moderna, den nya tiden, döljer sig ett invecklat maskineri; kuggar och pistonger i rörelse. Det är traktorn som symbol för kollektivet.
Det rena subjektet: Arbetaren i Bertolt Brechts teater
Rikard Schönström
I föredraget diskuteras arbetarens roll i Bertolt Brechts författarskap med särskild tonvikt på de så kallade ”lärostyckena” från slutet av tjugotalet och början av trettiotalet. En grundläggande tanke är att arbetaren här, liksom eventuellt i en del svenska författarskap från samma tid, utgör en sinnebild för det moderna subjektet och dess artificiella eller konstruerade identitet.
Kaffe 14.15–14.45
Panelsamtal
Arbetarlitteraturen i undervisningen
Moderator: Anna Williams
Flera lärosäten har på senare tid givit kurser i arbetarlitteratur inom grundutbildningen i litteraturvetenskap eller besläktade ämnen. Kurserna är ett led i en tradition som sedan 1970-talet velat lyfta fram den svenska arbetarlitteraturen, vilken inte alltid stått högst upp på prioriteringslistan vid sammanställningen av universitetets litteraturlistor.
Kurserna väcker ofta intressanta frågor – både från lärarhåll och från studenter – som kan vara värdefulla att diskutera för dem som undervisar liknande kurser eller finner det angeläget att dryfta urval, kanon, pedagogik med mera. Hur resonerar vi när vi väljer ut kurslitteraturen? Vilken "kanon" framträder och varför just denna? Den klassiska diskussionen om hur vi definierar arbetarlitteratur, vilken varit aktuell i forskningen på senare tid, kan också bli föremål för genomlysning ur ett praktiskt/pedagogiskt perspektiv. Gun Malmgrens förslag att ta upp arbetarlitteraturens förhållande till skola och undervisning passar också väl in i diskussionen.
Dessutom uppstår frågan om vad som lockar studenter till en kurs om arbetarlitteratur. Vad är det som intresserar dem? Vilka texter finner de relevanta? Har det att göra med deras egna erfarenheter? Är det angeläget? Vidare kan ventileras problemet med vad som finns tillgängligt i tryck, åtgärder för att förbättra utbudet av kurslitteratur o.s.v.
En paneldiskussion/workshop kan även handla om den litterära traditionens utseende, om hur dagens arbetarlitteratur förhåller sig till sina föregångare.
Avslutning och summering kl 15.30–16.00
Beata Agrell talar under rubriken "Proletärförfattaren, klassmedvetandet, religionen och demokratiseringen av Parnassen".
Åsa Arping. Hennes föredrag handlade om klass, kön och etnicitet hos bl.a. Åsa Linderborg, Torbjörn Flygt, Susanna Alakoski och Kristian Lundberg.
Emma Hillborn, som pratade om ungsocialisterna och litteraturen.
Jimmy Vulovic diskuterar med Johan Landgren. 
