måndag 20 december 2010

Konferensrapport 5

En av de författare som ägnades störst uppmärksamhet under konferensen Nordisk Arbetarlitteratur var Kurt Salomonson. Carl-Eric Johansson, som skriver på en avhandling om mottagandet av Salomonsons romaner från 50- och 60-talet, visade i sin presentation hur många kritiker förnekade att Salomonsons genombrottsroman Grottorna skulle vara verklighetsskildrande, och hur detta sedan blev paradigmatiskt för mottagandet även av författarens senare romaner. Överraskande är detta inte. Salomonson skildrar nämlign folkhemmets baksidor, och att dessa baksidor existerade var det få som ville erkänna. (Om detta har jag skrivit i Clarté tidigare i år. För att läsa, klicka här.)
Även litteraturvetaren Anders Öhman pratade om Salomonson. Han menade att Salomonsons författarskap på många sätt överskrider de ramar som beteckningen "arbetarförfattare" sätter. Jag instämmer i Öhmans analys, men menar samtidigt att just överskridandet av det som anses utmärka arbetarlitteraturen är typiskt för denna litteratur. Arbetarlitteraturen är helt enkelt en tradition som utgörs av en serie traditionsöverskridande texter. Om detta ska jag försöka skriva en artikel så snart som möjligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar