måndag 6 september 2010

Plutarchos som klasskildrare

När Karl Marx i Kommunistiska manifestet ska illustrera sitt slagord om att all hittillsvarande historia är historien om klasskamp börjar han med att peka på förhållanden i antikens Rom. "I det gamla Rom", skriver Marx, "har vi patricier, riddare, plebejer [och] slavar".
Att Marx börjar just där är ingen slump. Den historia han talar om är ju (som Engels senare underströk) den nedskrivna historien. Och denna började, för otaliga generationer av bildade européer, just under antiken och just i Rom eller Grekland.
En av de historiker som präglat senare tiders bild av antiken är Plutarchos. Han har bland annat försett Shakespeare med material till flera historiska dramer och sett till att en lång rad antika sentenser fått status av bevingade ord.
Nyligen kom fem av Plutarchos biografier ut i ny svensk översättning av Ingemar Lagerström. Dessa biografier är läsvärda av många anledningar: de är roliga, språkligt briljanta, inflytelserika etc. Men de ger också en inblick i de klassförhållanden och -stridigheter som Marx skriver om i Kommunistiska manifestet.
I biografin över Crassus berättas exempelvis utförligt om Spartacusupproret. Och i biografin över Coriolanus ägnas stor uppmärksamhet åt "ståndsstriderna" mellan patricier och plebejer under den romerska republikens två första århundraden. Bland annat behandlas "secessio plebis" - folkets uttåg.
Förhistorien till detta uttåg var en serie oroligheter och uppror med anledning av att rika fordringsägare av senaten tilläts ta till hårda metoder för att driva in skulder från folket. Efter ett tag gick det så långt att plebejerna vägrade att ställa upp som soldater i försvaret mot sabinerna som ryckte fram mot Rom. Och så småningom valde de rent av att marschera iväg till ett heligt berg utanför Rom och förskansa sig där.
Patriciernas motdrag blev att försöka tala de trilskande plebejerna tillrätta. Uppdraget gavs till Menenius Agrippa, som läste upp en fabel om hur människokroppens olika delar gjorde uppror mot magen och beskyllde denna för att leva på de andras arbete. Magens svar blev naturligtvis att han visserligen tog emot näring från de andra, men att denna sedan skickades tillbaka. Efter att Agrippa berättat denna fabel (som Marx i Kapitalet beskriver som "absurd") lugnade sig plebejerna. Men deras uppror ledde ändå till att deras politiska inflytande stärktes. Bland annat fick de rätt att utse fem folktribuner som skulle tillvarata deras intressen mot den aristokratiska senaten.
Plutarchos biografier är alltså inte bara en del av det klassiska kulturarvet. De är också viktiga dokument om den historia som är historien om klasskampen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar