Svinalängorna som film - en kommentar

Min artikel om filmatiseringen av Svinlängorna i Aftonbladet i fredags har väckt en hel del uppmärksamhet, och jag har fått många kommentarer. Bland annat är det många som ifrågasätter min tes om att det skulle vara svårare att skildra klass på film än i litteraturen. Känner jag inte till filmskapare som Mike Leigh, Bo Widerberg och Ken Loach? undrar man.

Jo, jag känner till dessa filmskapare. Och jag menar även att exempelvis Jan Troell är duktig på att göra filmer med tydligt klassperpektiv.

Vad jag skrev i artikeln (som kan läsas i fulltext här) var att "frågor om klass aldrig varit lika viktiga inom filmen som inom litteraturen". Och detta försökte jag förklara genom att hänvisa till att

filmens infrastruktur är mer komplex än litteraturens och att arbetarklassen och arbetarrörelsen därför haft svårare att göra inbrytningar där. Redan under 1800-talet kunde svenska arbetare skapa litteratur och sprida denna genom exempelvis arbetarpressen eller via arbetarrörelsens förlag. Att skapa film krävde dock redan tidigt tämligen stora resurser, och i dag är det näst intill omöjligt att hävda sig i filmbranschen om man inte sitter på stora mängder kapital.

Jag har alltså aldrig hävdat att det inte finns klasskildrande film. Däremot menar jag att det är svårare att skildra klass på film än i litteraturen, och att detta hänger samman med att filmens infrastruktur inte möjliggjort etablerandet av någon tradition liknande den som arebtarlitteraturen utgör inom litteraturen.

Den arbetarlitterära traditionen utgör helt enkelt en användbar resurs för författare med klasskildrande ambitioner. Och därför finns det större utrymme för klasskildringar i litterturen än inom filmen. Det innebär inte att det skulle saknas klasskildrande filmer, bara att detta tema inte är lika viktigt i filmen som inom litteraturen.