Min bok Den föreställda mångkulturen har recenserats i Tidskrift för litteraturvetenskap (2010:2). Recensionen - som författats av Ragnar Haake, doktorand i Umeå - är både välskriven och välvillig. Bland annat kittlas mitt ego av att Haake tycker att jag "grundligt och övertygande" visar att "invandrarförfattare" som Khemiri och Bakhtiari i själva verket "går i kritisk dialog" med såväl diskursen om invandrarlitteraturen som med "föreställningen att begreppet etnicitet är nyckeln till förståelse av dagens Sverige", att han "imponeras av det intellektuella arbetet bakom boken" och att han uttrycker glädje över att "få ta del av en litteraturvetenskaplig studie som på ett så beslutsamt, engagerat och ändå otvunget sätt griper rakt in i en pågående samhällsdebatt".
Eftersom min glädje över beröm alltid är mindre än min irritation över kritik känner jag mig dock föranledd att ge några kommentarer till Haakes invändningar mot min forskning.
Ett litet nålstick som Haake levererar gäller att mina litteraturanalyser skulle präglas av "ett visst tunnelseende". Det är inte första gången jag fått höra detta, så jag har ett färdigt svar på lager. Detta svar är jag villigt erkänner att jag tittar genom en tunnel. Det gör de flesta som specialstuderar någonting från en viss utgångspunkt och med hjälp av vissa teoretiska redskap. Vetenskap kallas det.
Dessutom är jag skeptisk till kravet på att man alltid ska försöka ser saker och ting från flera håll samtidigt. Denna skepsis delar jag för övrigt med huvudpersonen i Folke Fridells roman Greppet hårdnar (1948), som har följande att lära oss: "Livet blir rikare om man bara ser åt ett håll i taget. Särskilt om man ser åt rätt håll" (s. 35).
Haakes tyngst vägande invändning mot min bok gäller den "definitiva gränsdragning" jag påstås göra mellan "klassbegreppet och begrepp som etnicitet och genus". Detta beror på att han läst slarvigt. I min bok pläderar jag för en analytisk distinktion mellan begreppen klass och identitet (samtidigt som jag hävdar att klass och identitet i praktiken är sammanflätade fenomen). Syftet med denna distinktion är att möjliggöra en annan analytisk distinktion, nämligen den mellan omfördelningspolitik (klasspolitik) och erkännandepolitik (identitetspolitik). Och denna distinktion verkar Haake gilla. Han skriver nämligen att jag "onekligen" har "en viktig poäng" när jag "påminner om denna distinktion": "Om klass reduceras till en identitet osynliggörs också klassidentitetens verkliga grund: den ekonomiska orättvisan och, i förlängningen, den kapitalistiska ekonomin". Men denna poäng kan alltså bara göras om man analytiskt skiljer på klass och identitet. (Att Haake inte förstått detta visas för övrigt av att han i citatet ovan kopplar samman "klassidentiteten" - snarare än den ekonomiska kategorin klass - med de orättvisor som konstituerar fenomenet klass.)
Som alternativ till min distinktion anbefaller Haake "forskningen kring intersektionalitet". Men denna forskning är oförenlig med den distinktion mellan klasspolitik och identetspolitik som jag gör (och som Haake finner sympatisk). Ja, den är rent av - särskilt i den urvattnade form den fått på svenska universitet - snarast att betrakta som ett uttryck för den reduktion av det sociala livet till en identitetsparad som jag (med hjälp av teoretiker som Nancy Fraser och Walter Benn Michaels) angriper i Den föreställda mångkulturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar