Detta visade sig sedan bli ett viktigt tema under resten av konferensen. Och glädjande nog pågår det forskning på området. Vid institutionen för skandinavistik i Münster skriver nämligen Sandra Mischliwietz en avhandling om Harry Martinsons, Ivar Lo-Johanssons, Moa Martinsons och Eyvind Johnsons barndomsskildringar från 1930-talet.
Gemzøe argumenterade också för att den svenska arbetarlitteraturen inte kan förstås utan att dess relationer till arbetarlitteraturen i de andra nordiska länderna studeras. Och här finns det helt klart stora luckor i den litteraturhistoriska forskningen.
En annan sak som var intressant i Gemzøes presentation var hans påstående att det finns mängder av samtidslitteratur som skulle kunna betraktas som arbetarlitteratur. Som exempel anförde han bland annat Raymond Carver, men även nordiska författare som Per Petterson, Bent Vinn Nielsen Morten Ramsland och Helle Helle. Att svenska recensenter har haft svårt att betrakta dessa författare som arbetarförfattare hänger nog samman med ett nationalistiskt perspektiv. Ofta betraktar vi arbetarlitteratur som ett svenskt krusbär och därför är vi dåliga på att testa begreppets tillämplighet på utländska texter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar