Kjartan Fløgstad, Fangliner

På 1930-talet anklagades arbetarförfattare ibland för "råhet" av borgerliga kritiker. Om dessa kritiker läst Kjartan Fløgstads novellsamling Fangliner (1972) skulle de nog fått dåndimpen. Här skildras nämligen arbetare som just "råa": de super, begår hor, svär och slåss, utan att skämmas det minsta.
Över detta moraliserar författaren inte. Tvärt om tycks han hålla upp råheten som någonting friskt, i kontrast till borgerlig förfining. Såhär inleds exempelvis novellen "Fortellinga om Freddy":

Til han var treogtjue år hade Freddy Lund, ein mellomvektar som hadde vore ein lovande junior i styrkeløft, ikkje smakt andre typar te enn posete med sitron og sukker i. På den tida var han òg så uvitande at han aldri hadde høyrt om nevrosar.

Denna opposition mellan proletär vitalitet och borgerlig dekadens kommer också – åtminstone enligt somliga kritiker – till uttryck i Fløgstads stil. Den ska nämligen vara späckad med proletära vändningar (detta kan jag dock inte bedöma, eftersom jag inte är tillräckligt bra på nynorsk), och därigenom utmana det traditionella borgerliga litteraturspråket.
Dock är det enligt min uppfattning svårt att läsa Fløgstads stil som uttryck för någon proletär erfarenhet eller ideologi. Novellerna i Fangliner är nämligen högst olikartade. Realistiska (eller rent av naturalistiska) texter står sida vid sida med skrönor och pastischer. Och denna stilistiska mångfald underminerar helt enkelt idén om att det litterära uttrycket skulle korrespondera mot någonting särskilt.
Så kanske är Fangliner något så märkligt som en postmodern arbetarskildring? I så fall bör även de känsligaste borgerliga kritikerna kunna smälta den. 

Agnes Smedley, Daughter of Earth

Agnes Smedleys Daughter of Earth är en självbiografisk proletärroman från 1929. Eftersom Smedleys liv var synnerligen händelserikt är den väldigt spännande, och rent av svår att lägga ifrån sig. Bland annat skildras hur huvudpersonen – Marie – mot alla odds lyckas skaffa sig en utbildning, hur hon bestämmer sig för att aldrig underkasta sig någon man, och hur hon under första världskriget hamnar i fängelse för att hon engagerat sig i indiernas kamp för frigörelse från Storbritannien.
Boken kom ut på svenska på Tidens förslag 1931, under titeln Bara en kvinna: mitt livs roman, och det är inte helt otänkbart att den påverkat åtminstone några av 30-talets svenska proletärromaner. Exempelvis tycker jag att Smedleys skildring av världen ur ett barns perspektiv påminner om Moa Martinsons i Mor gifter sig. Dock har jag inte sett några svenska arbetarförfattare nämna Smedley (men det kan ju bero på att jag varit ouppmärksam – den som har sett något får gärna höra av sig).
Smedley fortsatte att leva ett spännande liv fram till sin död 1950. Bland annat var hon sovjetisk spion i Kina. Men det får jag be att återkomma till när jag hunnit läsa in mig ytterligare.

Seminarium om min forskning

18 december ska jag presentera min pågående forskning i ett seminarium på Malmö universitet. Alla som är intresserade av arbetarlitteratur är hjärtligt välkomna. Mer information om tid och plats hittar man här.

Stig Sjödin - arbetardiktare
 i många offentlighetssammanhang

Seminariets titel är Poetry, Publics, and Politics (ja, det kommer att hållas huvudsakligen på engelska så att alla mina kollegor kan hänga med i svängarna). I min forskning intresserar jag mig nämligen för hur arbetarförfattare försöker bedriva litteraturpolitik i olika "offentlighetssammanhang" (på bokmarknaden, inom arbetarrörelsen, i subkulturer etc.).
Det exempel jag kommer att prata om är Stig Sjödin. Han gav ut diktsamlingar på Bonniers, men var också aktiv i arbetarrörelsen, exempelvis genom att skriva dikter som framfördes vid olika kongresser och möten. Ibland låg tyngdpunkten i den ena offentligheten, ibland i den andra. Ibland samspelade hans insatser i olika sammanhang – exempelvis hade en hel del av dikterna i de samlingar han gav ut på Bonniers förhandspublicerats i fackförbundspressen. Vid andra tillfällen rådde dock strikt boskillnad mellan författarskapets olika delar.
Jag kommer att försöka ge en översik över Sjödins verksamhet i olika offentlighetssammanhang och diskutera vilka litteraturhistoriska och -teoretiska frågeställningar den aktualiserar. Dessutom hoppas jag kunna säga någonting om behovet av en "bredare" syn på arbetarlitteratur över huvud taget.

Yahya Hassan 2

Yahya Hassan är en samhällskritisk diktare. I sin första, självbetitlade diktsamling tog han till exempel upp flera brännande politiska frågor, bland annat om religion och rasism. Men kanske var det mest politiska med hans framträdande som lyriker att han satte världar i förbindelse med varandra som annars ofta hålls åtskilda.
Att debutsamlingen sålde i ofattbara 120.000 exemplar innebär att hans poesi nådde ut till helt andra grupper än de som brukar intressera sig för samtidslyrik. Och, att en kriminell ung kille som växt upp i ett danskt "ghetto" (ja, danskarna kallar faktiskt bostadsområden där det finns stora sociala problem just så) kunde bli en framgångsrik poet kopplade på ett oväntat sätt samman den sociala marginalen med det litterära livets centrum.
Det senare utmanade mångas fördomar. Men de kan naturligtvis ha kommit att förstärkas igen under Hassans fortsatta karriär. Efter sitt hejdundrande poetiska genombrott har han nämligen flera gånger hamnat i klammeri med rättvisan, och bland annat dömts till fängelse för att ha skjutit en annan människa.
Detta gör naturligtvis att Hassan fortsätter att fungera som förbindelselänk mellan olika världar. Han reste inte från "ghettot" till parnassen, utan befinner sig på båda platserna samtidigt.
Detta tematiseras i Hassans nya diktsamling, Yahya Hassan 2, exempelvis i inledningsdikten där hans förlagsredaktör tvingas intyga hans "DIGTERISKE LIKVIDITET" för polisen. Men Hassan sätter inte bara kriminalitet i förbindelse med poesi, utan även med arbete. Exempelvis skriver han om VOLDTÆGTSMÆND OG SØMÆND", "HOREBUKKE OG HÅNDVÆRKERE", "DAGLEJERE OG LURENDREJERE" och "NARKUKURERER OG BLIKKENSLAGERE".
Att upprätta förbindelser av detta slag är politiskt viktigt. Allt för ofta diskuteras sociala problem i vissa delar av befolkningen utan att man funderar över hur de hänger samman med andra gruppers välstånd. Och allt för ofta dras används alldeles för snäva och rigida kategorier i samhällsanalysen.

Från Nordsjön till Kap

1949 gav Stig Sjödin ut diktsamlingen Sotfragment på Bonniers. Det var hans tredje bok på landets finaste förlag, och med den fick han sitt definitiva genombrott som poet. Det är också framför allt det verket som gett honom en central position i den arbetarlitterära traditionen.
Samma år publicerade Sjödin – tillsammans med sin gode vän Stig Carlson – också ett annat verk, nämligen Från Nordsjön till Kap: En rapsodi om sjömanslivets helg och söcken, sådant det avtecknar sig i ny svensk dikt. Det innehåller ett urval dikter om sjömansliv, varav flera är skrivna av Harry Martinson och Josef Kjellgren, samt en serie korta förklarande texter.
Detta verk gavs inte ut av Bonniers, utan av Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund. Och tanken var att det skulle läsas upp av en ensemble vid SSU-möten.
Mig veterligen har Från Nordsjön till Kap inte ägnats någon som helst uppmärksamhet av litteraturkritiker eller -forskare. Och det är synd. Sjödin var nämligen i allra högsta grad aktiv som poet inom arbetarrörelsen. Han publicerade sig exempelvis flitigt i fackförbundspressen och skrev många diktverk som framfördes vid möten inom arbetarrörelsen. Om man bara studerar det han gav ut på Bonniers kommer man alltså att missa en stor del av hans författarskap.
Samma sak gäller också många andra arbetarförfattare. Men, i just Sjödins fall är det särskilt dumt att göra skillnad på de förlagsutgivna diktsamlingarna och det han publicerade i arbetarrörelsen. När han på 1970-talet åter började ge ut diktsamlingar på Bonniers, efter ett uppehåll på tio år, hade hans poetiska idiom förändrats avsevärt. Jag tror att det var resultatet av ett poetiskt experimenterande som utförts just i arbetarrörelsen. Till det kan jag förhoppningsvis återkomma framöver...

Lennart Elworth - arbetartecknare

Lennart Elworth är antagligen mest känd som upphovsman till militärhumorserien 47:an Löken. Dock hade han många strängar på sin lyra. Bland annat medverkade han i många år med politiska satirteckningar i Metallarbetaren och Skogsindustriarbetaren (SIA). Ett urval av dessa publicerades 1986 – tillsammans med kommentarer av arbetardiktaren Stig Sjödin –  i boken Lennart Elworth tecknare. Boken innehåller också några Löken-strippar, och i förordet hävdar Per Åhlström att den serien inte alls handlar om militären utan om Elsworths uppväxtmiljö, brukssamhället Surahammar, som "inte var helt olikt ett regemente med strikt befälsordning och strikt social uppdelning".

Seminar about working-class literatures in Singapore, China and Malaysia

Wednesday 27 November, doctoral student Luka Zhang Lei will present her PhD project about working-class literatures in Singapore, China and Malaysia at a seminar at Malmö University (13.15-15.00 in The K3 Open Studio, NIC 0541, Niagara). 

The title of the presentation is: From Communist Panic to Capitalist Showcase: Working-Class Literature from Singapore

Abstract:

In this seminar, I will briefly talk about my PhD project on working-class writings from China, Malaysia and Singapore. I will mainly present working-class literature with a focus on three working-class writers from Singapore. By discussing Tan Kok Seng (1939- ), Chong Han (1945-), and MD Sharif Uddin (1978-, born in Bangladesh) who have been largely forgotten or dismissed in Singaporean literature studies, I will delineate a picture of the development of working-class writings from the 1960s to today. Each writer provides a unique story of working-class life in Singapore. Tan was a coolie before the founding of the nation and later an employed worker who stopped writing after having published four books. Chong Han has been a worker for several decades and published many books, including novels, poetry and short stories. Sharif is a current migrant worker who is actively engaged with writing and publishing circles in Singapore. All three represented their everyday life experiences autobiographically, they witnessed and were involved with Singapore’s national history. Unlike some critics who regard working-class literature as “simple stories” of little aesthetic value, I argue that these writings can play a significant role in literary and cultural studies. I will analyze their production and reception along with a contextual reading of their narratives. I thereby propose that working-class writings can be a powerful contribution to “history from below”.

Ken Loach, Sorry we missed you

Ken Loach har sedan 1960-talet skildrat och kritiserat det brittiska klassamhället på film och TV. Guldkornen i hans produktion är många, men frågan är om han inte lyckats särskilt väl på senare tid.
Jag, Daniel Blake, som kom 2016 och handlar om några arbetarens kafkaliknande upplevelser i "reformerade" sociala trygghetssystem, fick exempelvis – mycket välförtjänt – positiv respons från såväl kritiker som biopubliken.
Loachs nya film, Sorry we missed you, skildrar de arbetsmarknaddsförhållanden som just nu breder ut sig i västvärlden ur en arbetarfamiljs synvinkel. Pappan kör paketbil som franchisetagare, medan mamman arbetar på beting inom hemtjänsten. För båda innebär detta långa dagar, låg lön, hög osäkerhet och enorm stress. Och även resten av familjen får naturligtvis betala ett högt pris för föräldrarnas situation.
Sorry we missed you skildrar verkliga förhållanden som verkligen behöver uppmärksammas och den gör det på ett mycket drabbande sätt, inte minst för att samtliga skådespelare gör så övertygande insatser. Jag hoppas att den får politiska följdverkningar.  

Debatt om arbetarlitteratur

Förra sommaren var det debatt om arbetarlitteraturen i tidskriften Klass och på dess Facebooksida. Idag upptäckte jag att inläggen, varav jag skrivit ett, publicerats på tidskriftens hemsida. De kan läsas här.

Marxistisk manga

Idag fick jag ett paket från USA. Det innehöll mastodonttidskriften International Journal of Comic Art vars senaste nummer (volym 21, nummer 1) omfattar mer än 800 sidor. Ett par av de där sidorna – närmare bestämt 423–438 – har jag fyllt med text i form av artikeln "Marxism Across Media: Characterization and Montage in Variety Artwork's Capital in Manga".
Som framgår av titeln har jag undersökt vad som händer med marxistiskt tankegods när det presenteras i serieform. En av mina slutsatser är att det visuella inslaget i serier innebär att abstrakta begrepp kan komma att kopplas väldigt starkt till konkreta uppenbarelser. När man i en serie skildrar en kapitalist kan denne exempelvis lätt bli mer individualiserad än vad som är fallet i Marx skrifter.
En annan slutsats är att seriemediet lämpar sig väl för montage, vilket gör att det är lättare att förena det abstrakta (exempelvis ett begrepp) med det konkreta (exempelvis ett historiskt expel) än vad som är fallet i såväl politiska traktat som i romaner (som jämförelseobjekt tar jag upp Steinbecks Vredens druvor).
Jag hävdar också att seriemediet kan användas för att skapa förbindelser mellan marxismen och människor som inte läser varken Marx eller Steinbeck i bokform.
Om man vill läsa artikeln kan man bege sig till något av de två svenska bibliotek som håller sig med den – universitetsbiblioteken i Malmö och Stockholm – eller be sitt lokala bibliotek att beställa ett fjärrlån.

Henrik Valentin, Brutet löfte

Henrik Valentins roman Brutet löfte handlar om en medelålders tjänsteman som får sparken och som – efter vissa våndor – bestämmer sig för att skola om sig till svetsare. Våndorna beror på att han en gång lovat sin far att inte följa i dennes fotspår och bli industriarbetare.
När han ändå gör just det tvingas han konfrontera en lång rad fördomar, egna såväl som andras, om fenomenet klass. Och det får även läsaren göra.
Hur ska man exempelvis se på det faktum att tjänstemannayrken börjar försvinna på grund av den utveckling som tidigare främst hotat arbetsplatser i produktionen, nämligen automatiseringen? Innebär det att gränsen mellan dessa löntagargrupper är på väg att suddas ut?
Och hur ska man förstå det faktum att medlemmarna i en och samma familj kan höra till olika klasser (i Brutet löfte blir huvudpersonen arbetare, samtidigt som hans fru avancerar från att ha arbetat inom hemtjänsten till att bli chef, hans dotter blir lärare och hans son entreprenör)?
Dessa frågor är angelägna, för klassamhället ser inte längre ut som det en gång gjort, och om man inte förstår det kan man inte heller formulera någon politik för ett rättvisare samhälle. Henrik Valentin visar att litteraturen kan vara till hjälp här.
Valentin skriver bra, och Brutet löfte är en engagerande roman, trots att en professionell lektör nog hade sett till att korta den med minst hundra sidor.

Om dagens arbetarlitteratur i Dagens arbete

För några månader sedan intervjuades jag av Rasmus Lygner, som skriver för Dagens arbete, om min forskning om arbetarlitteratur och särskilt om hur jag ser på dagens arbetarförfattare. För ett par veckor sedan publicerades texten i tidningen, vilket bland annat resulterade i att ett par av mina industriarbetande kompisar för första gången fick veta något om vad jag sysslar med på jobbet... Nu har intervjun även gjorts tillgänglig för alla och envar på Internet. För att läsa, klicka här.

Arbetarhumorseriealbum...?

På senare tid har det pratats en del om arbetarserier (inte minst av mig). Möjligen har genren fått ett tillskott i och med publiceringen av Kalle Linds (text) och Jimmy Wallins (bild) seriealbum Statarna och deras [inte fullt så] underbara äventyr. Rovor och champagne. Om så är fallet har nytillskottet också tänjt på genrens gränser. Albumet är nämligen humoristiskt på ett sätt som inte är särskilt vanligt inom arbetarlitteraturen, tecknad eller icke-tecknad. Som vanligt när Kalle Lind är inblandad är framställningen överlastad med anspelningar på såväl hög- som lågkultur och enorma mängder trams (vilket inte ska uppfattas som negativt). Dessutom innehåller det en hel del ganska underfundig satir – som i skildringen av hur brukspatronerna re-brandar sig som de nya patronerna, en samling nya isterbukar som håller nya livegna – vilket också är ganska vanligt förekommande i Linds produktion. I ett efterord håller Lind ett brandtal mot historielösheten. Kanske kan statarna öppna folks ögon en liten smula för statarnas villkor. Att det albumet kan locka till skratt står bortom rimligt tvivel.

Ny kurs om arbetarlitteratur!

Just nu håller jag på att skapa en ny kurs om arbetarlitteratur som förhoppningsvis kommer att ges vid Malmö universitet höstterminen 2020. Närmare bestämt handlar det om en 15-poängskurs på nätet, med det preliminära namnet "Working-Class Literature: Historical and International Perspectives", som kommer att anknyta till samtida forskning om arbetarlitteratur i olika länder. Det kommer inte att ställas några särskilda förkunskapskrav utöver högskolebehörighet och man behöver inte resa till Malmö varken för att studera eller för att skriva tentor. Dessutom hoppas jag att det under kursen ska vara möjligt att samarbeta med lärare och studenter i andra länder.

Arkivstudier

Som arbetarlitteraturforskare förväntar man sig kanske inte att hamna på Centrum för näringslivshistoria, men det var faktiskt just där jag tillbringade hela dagen i går. Anledningen till mitt besök var att Bonniers arkiv finns där, och i det arkivet finns det en massa material om Stig Sjödin som jag länge velat ta en titt på. Det som intresserar mig mest är Sjödins korrespondens med sitt förlag, men Bonniers samling av recensioner av Sjödins böcker är naturligtvis också intressant.
Utan att gå in på detaljer kan jag meddela att såväl breven som recensionerna innehöll massor av intressanta saker. Några av mina hypoteser om Sjödins diktning stärktes, och dessutom fick jag en rad nya uppslag. Förhoppningsvis kan jag ganska snart publicera några resultat av minst studier, men för att komma vidare med det större projekt om Sjödin som jag börjat arbeta på måste jag också gå igenom det han publicerat i fackföreningspressen, och det är ett stort jobb... Förhoppningsvis hittar jag någon eller några studenter som är villiga att hjälpa mig med grävarbetet.

Intervju med Maria Hamberg

Jag har intervjuat en av mina favoritförfattare, Maria Hamberg, i Clarté. Nu kan man läsa intervjun på nätet. Det är bara att klicka här.

Dan Andersson, Kolarhistorier

Dan Andersson hör utan tvekan till våra mest omtyckta lyriker, vilket bland annat beror på att så många av hans dikter framgångsrikt tonsatts av såväl vissångare som countryartister och rockmusiker. Däremot är hans prosaförattarskap idag litet bortglömt, och det har lett till att bilden av honom blivit aningen skev. Att Dan Andersson är en betydande proletärförfattare kommer nämligen till tydligare uttryck i några av hans prosaverk än i de mest kända (tonsatta) dikterna.
Om man är nyfiken på proletärförfattaren Andersson kan man med fördel börja med att läsa novellsamlingen Kolarhistorier från 1914 (den kan, liksom många andra av Anderssons verk, laddas ned gratis från litteraturbanken.se).
Rean i förordet – som är minst lika litterärt som novellerna – positionerar Andersson sitt skrivande socialt:

Dessa anteckningar har jag brukat läsa upp för Mats, kamraten, därefter de blivit skrivna, och han har gett mig sitt goda vitsord på, att sämre kunde de ha skrivits. Men Mats är bara skogsman och så är jag. Vad vi skriva och tala får bedömas med hänsyn härtill.

Andersson presenterar sig alltså som en skrivande arbetare, och sitt verk som något som skrivits för arbetskamrater i skogen. Och, med falsk blygsamhet placerar han nästan sina noveller utanför den egentliga litteraturen (i själva verket togs de väl emot av litteratörerna, bland annat på grund av att de tycktes tala från en proletär erfarenhetsvärld som dittills inte synts i litteraturen.)
Kolarhistorier utspelar sig, som titeln och förordet antyder, i skogen, bland kolare. Men även om Andersson beskriver kolarnas arbete med viss utförlighet är grundtonen romantisk, snarare än realistisk. Innan läsaren förs in i kolarnas värld ger Andersson emellertid en social kommentar till det som komma skall, i samlingens inledningsnovell: "På väg till storskogen".
Där berättas om några män som på väg till sitt arbete i storskogen stöter på "Lasse i Ångfallet", "en av de älsta arbetarna vid Varghyttans bruk, nu säkert sjuttiofem år gammal". Han är på väg till fattighuset. Och han går dit till fots, eftersom bruket inte ens kunde erbjuda honom hästskjuts som tack för att han slitit ut sig där:

"Ja får gå, jag, så jag hinner fram te solnergången. Ja, nog har en förtjänat bättre, men det är herrens vilja – herrens vilja är det."
"Säj att det är herrarnas!" utropade Nisse.

När arbetarna kommer fram till skogen vänder Nisse om. Han har fått se "hur slutet blir" för en arbetare och väljer att istället bli luffare.

Ny podcast

Nyligen hade en ny engelskspråkig podcast om arbetarlitteratur – med det rättframma namnet "Working-Class Literature" – premiär. Det handlar om en syster-podcast till den mycket populära "Working-Class History", och det första avsnittet handlar om journalisten, poeten och vissångaren T-Bone Slim.
Slim, som egentligen hette Matti Valentinpoika Hutha, levde mellan 1880 och 1942 och tillhörde fackförbundet IWW. Faktum är att han var en av de allra mest populära och begåvade skribenterna i detta förbund, och därför är det sorgligt att han under lång tid varit nästan helt bortglömd. Idag börjar han dock väcka en hel del uppmärksamhet, inte minst bland arbetarlitteraturforskare.
För att lyssna på podcasten, klicka här.

Working-Class Studies Beyond the Heartlands

Den akademiska organisationen Working-Class Studies Association anordnar varje år en stor konferens. I år bestämde man sig för att lämna USA och förlägga den till Europa, närmare bestämt till Kent University i Canterbury, England. Jag tycker att det var ett bra beslut, eftersom det ledde till att det tämligen snäva amerikanska perspektiv som ofta präglar konferenserna bröts och nya samtal och diskussioner sattes igång.
Glädjande nog (för mig, i alla fall) gavs arbetarlitteraturen större uppmärksamhet än vad som varit fallet tidigare. Faktum är att det fanns en "strimma" med paneler om litteratur som löpte genom hela konferensen (för att se programmet klicka här).
Själv ordnade jag till samman med min kollega John Lennon ett rundabordsamtal om varför det är viktigt att arbeta mer med internationella jämförelser inom arbetarlitteraturforskningen. Vi samtalade med tre forskare som alla kommer att medverka i Johns och min kommande antologi om arbetarlitteratur i olika delar av världen: Luka Lei Zhang (som forskar om arbetarlitteraturer i Singapore, Kina och Malaysia), Michael Pierse (expert på irländsk arbetarlitteratur) och Małgorzata Drwal (som skriver om arbetarlitteratur i Sydafrika).
Till de mest intressanta presentationerna i andra paneler hörde följande:

Canterbury by night

* Surya Simon (University of East Anglia) diskuterade hur litteratur skriven av daliter ("oberörbara") kan betraktas som arbetarlitteratur.
* Gordon J. Tait (University of Hull) kritiserade hur den litteraturhistoriska bilden av arbetarpoeten Joe Skipsey formats utifrån medelklassens föreställningar om arbetarklassen.
* Tom Woodin (University College of London) presenterade ett forskningsprojekt om brittisk arbetarlitteratur, som bland annat tar upp Federation of Worker Writers and Community Publishers, en organisation som det skulle vara intressant att jämföra med motsvarigheter i andra länder som Werkkreis Literatur der Arbeitswelt eller Föreningen arbetarskrivare.
En annan höjdpunkt var Satnam Virdees (University of Glasow) plenumföreäsning "Race, Class and the Politics of Solidarity). Dessutom dök Billy Bragg upp på konferensmiddagen för att ta emot en utmärkelse...

Seminarium om plats och klass hos Sjödin och Wrangborg

Onsdagen 28 augusti presenterar jag en text med titeln "Urban geographies of class in modern Swedish working-class poetry" på ett lunchseminarium på Institute for Urban Research på Malmö universitet. Texten, som jag hoppas kunna utveckla till en artikel, handlar om hur Stig Sjödin och Jenny Wrangborg i sina dikter relaterar klass till urbana miljöer. I Sjödins produktion fokuserar jag på den ganska okända, men mycket intressanta, diktsamlingen Bo bortom tullen från 1966 och vad gäller Wrangborg har jag tittat närmare på några olika dikter i hennes två diktsamlingar. Mer information om seminariet hittar man här. Om man vill läsa texten som ska diskuteras kan man kontakta arrangörerna.

Moa-musik

I kväll var jag på Poeten på hörnet i Malmö och hörde musik som inspirerats av Moa Martinson. Den framfördes av Isabell Dahlberg, Åsa Bällsten och Mats Källblad, som – tillsammans med Maja Heurling – för några år sedan spelade in skivan Påtår hos Moa Martinson: Sånger kring en berättare och hennes verk.
Konserten var väldigt bra. Förutom att de är vackra ger sångerna en massa intressanta perspektiv på Moas liv och verk. Källblads "Balanserar och klättrar" visar exempelvis hur lätt det är att transponera det hon berättar om i Mor gifter sig till vår tid, Bällstens "Lura räv" påminner om att hon hade humor och Dahlbergs "Allting börjar om" demonstrerar tydligt att det i hennes romaner finns väldigt suggestiva scener som är svåra att glömma bort när man väl fått syn på dem.
Man kan höra skivan på Spotify, eller köpa den från Maräng Records. Sångerna är dock bäst live.

Hemma hos Nexø i Nexø

En av höjdpunkterna under årets semester har varit ett besök i Martin Andersen Nexø-muséet i Nexø på Bornholm, som är inrymt i det hus där författaren bodde från åtta års ålder. Utställningen om den store proletärförfattaren och hans verk är faktaspäckad och intressant, vilket delvis beror på att man fått överta en hel del artefakter och dokument från Nexø-muséet i Dresden som stängdes strax efter (och på grund av) murens fall. Personligen tyckte jag att det var kul att få se en Amelin-tavla med personlig dedikation till Nexø: "Till Andersen Nexø som hyllning och önskan om många kampår!". För den som eventuellt ännu inte satt sig in i allt om Nexø erbjuds sex korta filmer om honom och hans verk.
Mer information om muséet och de många aktiviteter som anordnas med utgångspunkt i Nexøs liv och författarskap hittar man här.
Jag rekommenderar verkligen ett besök hemma hos Nexø i Nexø. Att Bornholm även bjuder på mycket annat är ren bonus.

Nexø-huset i Nexø

Nexø och jag.

Amelin-litografi med dedikation till Nexø.

Alfred Kämpe, Fullblod

Efter att härom dagen ha bloggat om Alfred Kämpes mest kända verk, Trälar, beslutade jag mig för att botanisera litet mer i hans författarskap.
Först läste jag om novellsamlingen Torpare: Några skisser från herregårdsfolkets liv, som kom ut 1909 och kan läsas som en fortsättning av Trälar.
Även om novellerna i Torpare i allmänhet inte riktigt håller samma höga kvalitet som de i Trälar är flera av dem mycket bra. Titelnovellen ger exempelvis en mycket stark skildring av torparnas förnedring och deras oförmåga att värja sig mot övergrepp, och utgör ett bra exempel på en agitatorisk novell vars politiska kraft kommer ur dess litterära styrka.
Det är också intressant att novellen "Längtan" utspelar sig i Nordamerika. Den påminner om att torpare vid svenskt gods kring 1900 inte alls stod utan förbindelser med resten av världen. Och det gjorde inte de tidiga arbetarförfattarna heller. Kämpe visades till exempel själv en tid i Nordamerika, i storstrejkens efterdyningar.
Därefter gav jag mig i kast med ett verk av Kämpe som jag inte läst eller ens hört talas om förut: den korta romanen Fullblod från 1913.
Det är en märklig bok. Huvudhandlingen är – mycket oväntat! – ett triangeldrama i överklassmiljö: en språkforskare förälskar sig i sin väns, en officer, adliga hustru. Parallellt med detta drama, som skildras tämligen melodramatiskt, pågår storstrejken. Vidare ges några interiörer från politikens och publicistikens Stockholm.
Som roman betraktad är Fullblod inte någon höjdare. Dock förtjänar den viss uppmärksamhet som skildring av storstrejken. Den svenska litteraturen är ju fattig på sådana, vilket en gång i tiden fick den socialistiske kritikern Erik Hedén att gå till angrepp mot de "tigande diktarna".
Det är också värt att notera att Kämpe i sin roman beskriver en motsättning mellan å den ena sidan en förfinad men degenererad och till undergång dömd adel och å den andra sidan ett friskt och livskraftigt folk. Liknande idéer hittar man senare hos Ivar Lo-Johansson, som ju för övrigt var en beundrare av Kämpe. Även om tankefiguren nog ska förstås som en metafor för klassamhällets utveckling (om det har jag skrivit en aning i min avhandling Den moderne Ivar Lo-Johansson) är det svårt att inte tycka att det är litet besvärande att ett biologiskt språkbruk ligger så nära till hands. Att det är den andliga kvinnan i triangeldramat som är "fullblodet" gör knappast saken bättre. 
En lustig detalj i Fullblod är för övrigt att arbetarledaren (som ska föreställa Branting) fått namnet Palme...

Alfred Kämpe, Trälar

Alfred Kämpe (1877–1936) är en av den svenska arbetarlitteraturens pionjärer, och en av få vars verk till punkt och pricka lever upp till den klassiska definitionen av arbetarlitteratur som litteratur av, om och för arbetarklassen. Dessutom har han inspirerat vår kanske mest välkände arbetarförfattare: Ivar Lo-Johansson.
Ett av Kämpes mest intressanta verk är debutboken Trälar: några betraktelser från en herregård som kom ut 1907. Som undertiteln antyder handlar det om en samling noveller som utspelar sig på ett gods, och som signaleras av huvudtiteln är det lantarbetarnas svåra villkor som står i centrum.
I "Svinsjukan" skildras exempelvis en torpares förtvivlan när hans gris blir sjuk. Hans våldsamma reaktion ger en stark bild av familjens ekonomiska utsatthet. Ett ännu starkare vittnesmål om vidriga omständigheter får man dock i "Valle", i vilken Kämpe beskriver en fattig lantarbetare som blir förtvivlad när hans nyfödde son inte dör, eftersom han inte vet hur han ska kunna ordna brödfödan till ytterligare en familjemedlem.
Emellertid framställer Kämpe ofriheten som ett värre gissel än den ekonomiska nöden. Därför är novellsamlingens titel väl vald.
Kämpe skildrar tiden innan arbetarrörelsens genombrott bland lantarbetarna. Men han antyder ofta att solidaritetstanken och klasskampen håller på att växa fram också hos dem. Detta var också någonting som Kämpe arbetade för, såväl genom sitt författarskap som i sin egenskap av en av grundarna av Svenska lantarbetarförbudet och som redaktör för förbundets tidskrift Lantarbetaren.
I Lo-Johanssons verk om statarna hittar man mycket som påminner om det Kämpe skildrade i Trälar, inte minst betonandet av ofrihetens förnedring. Förmodligen har Kämpe också inspirerat Lo-Johansson att kombinera skönlitterärt skrivande med politisk journalistik och aktivt arbete för lantarbetarnas fackliga organisering. I "Redaktörens död", som ingår i hans första samling statarnoveller från 1936 hyllar Lo-Johansson, som annars var oerhört sparsam med att ge beröm åt andra författare, också Kämpes insats för lantarbetarna.
Man kan ladda ner Trälar gratis från litteraturbanken.se. Där hittar man också flera andra av Kämpes böcker (men tyvärr inte hans historiska verk Svenska allmogens frihetsstrider).

Henrik Johansson, Brev från en cell

Henrik Johanssons nya roman Brev från en cell påminner en del om Jan Fridegårds Lars Hård (1935). Fridegård beskriver en ung arg man som upplever sig sitta fast i klassamhällets bottenskikt och som självmedicinerar genom att förföra överklasstjejer. Huvudpersonen i Johansson bok, Patrik Pánik, är också ung och arg på klassamhället. Men hans medicin är att gå på "gatufester" och slåss med poliser.
En av de saker som gör Lars Hård till en drabbande roman är att författaren inte moraliserar över huvudpersonen, utan bara beskriver hans världsbild. Ändå framstår Lars Hård som tragisk. Som läsare inser man att det behövs helt andra saker än förförelsekonst – nämligen ett rättvisare samhälle – för att han inte ska gå under.
I Brev från en cell förs det däremot fram en hel del argument för att Pániks och de andra "aktivisternas" våldsamma beteende skulle vara moraliskt och politiskt försvarbart. Om man som jag inte håller med, utan tycker att detta beteende är fullständigt idiotiskt, får man därför finna sig i att stundtals bli litet uppretad när man läser romanen.
Dock är Brev från en cell i allra högsta grad läsvärd. Att bli uppretad är ju inte alltid dåligt... och romanen ger, trots allt, en initierad och intressant beskrivning av hur gatufestaktivisterna tänkte. Dessutom är Brev från en cell formellt lyckad. Ett exempel på det är att Johanssons på ett skickligt sätt skapar dynamik genom att låta olika karaktärer ge tillbakablickande kommentarer på de skildrade händelserna. Romanen innehåller också hel del sentensliknande formuleringar som kan vara såväl slagfärdiga som poetiska eller skojiga. Dessutom är den en mycket fin skildring av Malmö kring millenieskiftet 2000.
Jag skulle kunna skriva mycket om vad det är som gör att jag tycker att gatufestarna var ute och cyklade politiskt. Här ska jag dock nöja mig med att nämna en sak, nämligen att jag tror att de genom att påstå sig vara en del av arbetarrörelsen bidrog till att alienera stora delar av befolkningen från denna rörelse. Kravaller och våld är ju inte direkt något som vanligt folk gillar. Och därmed gjorde de sådana som Pánik en rejäl björntjänst.

Klass och smak i Kungsgatan

I senaste numret av The Journal of Working-Class Studies medverkar jag med en artikel om hur klass och smak skildras i Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan. Den är skriven på engelska, men är inte alltför svårläst.
Nedan följer en sammanfattning

This article discusses the tradition of Swedish working-class literature and the relationship between taste and class. First, I analyze the representation of this relationship in Swedish working-class writer Ivar Lo-Johansson’s novel Kungsgatan [King Street] from 1935. Thereafter, I discuss the whole tradition of Swedish working-class literature—in which Lo-Johansson’s novel occupies a central position. This tradition constitutes a challenge to received ideas about class and taste, mainly because its consecration as a central strand in Swedish literature and its dissemination to a mass audience in the working class make it problematic to uphold conventional distinctions between popular/working-class and high/bourgeois culture. Finally, I argue that the challenging of these distinctions is not only a key to a better understanding of Lo-Johansson’s novel, but it also shows that Swedish working-class literature can serve as a catalyst for re-theorizations within working-class studies of the relationship between class and taste as something that is historically specific, rather than universal.

Om man vill läsa hela artikeln är det bara att klicka här.

Nexø firad

I år är det 150 år sedan Martin Andersen Nexø föddes. Det firades i går i festsalen på Arbejdermuséet i Köpenhamn med ett brett och varierat program som innehöll att från föreläsningar till prisutdelningar och musik.
Henrik Yde och Nicklas Freisleben Lund höll föredrag om Nexøs förattarskap och Hanne Roer analyserade ett av hans tal; författaren Dennis Gade Kofoed, som växte upp utanför Nexø på Bornholm, berättade om din relation till öns mest kände författare (dessutom läste han en novell av en annan bornholmsk proletärförfattare: Jakob Hansen); Per-Olof Mattsson mottog ett pris och berättade om Nexøs relationer till Sverige; Benny Holst trio framförde tonsatta Nexø-dikter, och; filmproducenten Meta Foldager berättade att HBO kommer att göra TV-serie av andra bandet av Pelle Erövraren (man kommer alltså att fortsätta berättelsen där Bille Augusts film slutar)! Dessutom delades Nexø-fondens litterära priser ut till Aydin Soei, Sofie Jama och Sara Omar, som alla höll intressanta anföranden. Omar påpekade exempelvis att både hon och Nexø som unga vallat kor... Och Soei, som är sociolog, framhöll att många av de missförhållanden som Nexø skildrade i sina verk faktiskt finns kvar i dagens Danmark, exempelvis i form av barnfattigdom och marginalisering av invandrare.

En kväll med arbetarlitteratur

I går hade Föreningen arbetarskrivare releasefest på Poeten på hörnet i Malmö för pocketutgåvan av antologin Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar. Att den sålt slut och tryckts på nytt är naturligtvis mycket glädjande.
Att den är mycket bra visades dessutom med visst eftertryck av de uppläsningar som gjordes av Anna Arvidsdotter, Jonas Svensson, Carola Ankarborg och Mija Åhlander (som alla hör till mina personliga favoriter bland bidragsgivarna till antologin).
Utöver uppläsningarna bjöds det även på en presentation av föreningens tidskrift, Klass, som just kommit ut med ett nytt nummer. Dessutom kom Mattias Torstensson, som driver podden Arbetarlitteratur med några intressanta nyheter.
Det första var att det senaste avsnittet av podden innehåller uppläsningar av fem bidragen till Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar. Närmare bestämt är det Erik Haking, Robert Jonsson, Karin Nilsson, Mijha Åhlande och Meri Alarcón som läst in sina texter.
Den andra nyheten var att Torstensson börjat ge ut små (och billiga) skrifter av äldre arbetarförfattare. De fyra som hittills kommit ut är ett urval av Dan Anderssons dikter samt berättelser av Maria Sandel, Alfred Kämpe och Josef Kjellgren. En snabb undersökning på poeten på hörnet visade att de två sistnämnda var i stort sett okända bland dem som kommit till Poeten på hörnet, så Torstenssons förläggarverksamhet kan fylla ett viktigt folkbildande syfte även bland dem som redan är intresserade av arbetarlitteratur. Mer information om böckerna hittar man på poddens hemsida.

Jonas Svensson

Anna Arvidsdotter

Mija Åhlander

Carola Ankarborg presenterade senaste utgåvan av Klass
innan hon läste dikter.

Mattias Torstensson presenterar sina senaste projekt.
Till höger Henrik Johansson, som agerade konferencier .

Catherine O'Flynn, "What Was Lost"

Catherine O'Flynns debutroman, What Was Lost från 2007 (den gavs ut på svenska 2009 med titeln Händelser vid Green Oaks galleria) är en välskriven och spännande berättelse om en liten flicka som försvinner under mystiska omständigheter på 1980-talet, och om hur hennes försvinnande 20 år senare på olika sätt fortvarande påverkar andra personer. Men romanen beskriver också en stor ekonomisk och social omvälvning – övergången i Engelska midlands från industriproduktion till en ekonomi som bygger på handel och service – ur arbetarklassens synvinkel. Denna omvälvning symboliseras inte minst av den shoppinggalleria som utgör berättelsens centrum och som såväl bokstavligt som bildligt tränger undan det industrisamhälle där de skildrade personerna växt upp. Boken blev med rätta enormt hyllad när den kom ut och den håller fortfarande. Till det bidrar inte minst sammanflätningen av berättelsen om den försvunna flickan med en större berättelse om samhällets utveckling. Så den som funderar på att skriva en samhällsskildring kan lära en hel del av O'Flynn.

Piston, Pen & Press

Det brittiska forskningsprojektet Piston, Pen & Press, som utforskar relationen mellan industriarbete och litteratur i främst norra England och Skottland under perioden 1840–1918 har gjort något som jag tycker är väldigt smart: man har rest iväg för att träffa forskare från andra länder. Närmare bestämt har man ordnat en konferens på temat "Industrial Labour & Literary Culture in the Long Nineteenth Century" vid arbetarmuséet Werstas i Tammerfors, Finland. Dit kom i går forskare från Sverige, USA, Polen, Finland och Storbritannien för att presentera forskning för varandra. Resultatet blev – i alla fall för mig – en mängd intryck som jag nu ska sortera för att bättre kunna förstå hur svensk arbetarlitteratur förhåller sig till arbetarlitteratur i andra länder.

Några av de intressantaste föredragen var:

• Jane Weiss presentation av pågående forskning om kvinnliga fabriksarbetares läsning och skrivande i USA respektive Frankrike på 1831-talet. Jag är säker på att det behövs fler internationella jämförelser i arebtarlitteraturforskningen. 
• Lynette Cawthras redogörelse för hur The Working-Class Movement Library i Salford försöker nå ut till olika grupper i samhället. Bland annat har man ordat ett seminarium för att diskutera om det blivit lättare eller svårare för kvinnor ur arbetarklassen att bli författare. Jag väntar med spänning på att få ta del av dokumentationen.
• Ewa Bergdahls presentation av Maria Sandel. Sandel är inte alls bara intressant för oss svenskar.
• Wiktor Marzecs föredrag om arbetarsjälvbiografier i det ryska Polen. Marzec demonstrerade bland annat hur berättelserna formas av såväl författarnas politiska tillhörighet som av sociala och litterära kontexter. 
• Risto Turunens analys av handskriven arbetartidningar från Tammerfors. Allra intressantast var redogörelsen för hur en finsk dikt om en en brittisk arbetsplatsolycka som publicerats i en tidning i USA plötsligt dök upp i en handskriven tidning Tammerfors. Globalisering är inte något nytt fenomen.

Nu ska det bli spännande att se hur denna mycket lyckade konferens följs upp, och hur projektet Piston, Pen & Press utvecklas.

Risto Turunen pratar om handskrivna arbetartidningar.

Jennifer Reid sjunger arbetarsånger - en perfekt
avslutning av en lång konferensdag

Den sociala känslan för plats

Idag har jag hållit föredrag vid konferensen "Sted, fiksjon og historie" vid det norska nationalbiblioteket i Oslo. Mitt ämne var "Den sosiale følelsen av sted" Uungefär: Den sociala känslan för plats) och i föredraget försökte jag visa att arbetarlitteraturen aktualiserar en rad frågor om förhållandet mellan klass och plats. Exempelvis skildrar Lo-Johansson i sina romaner från 1930-talet hur framväxten av en modern arbetarklass har starka kopplingar till urbaniseringsprocesser och framväxten av en urban modernitet, samtidigt som han också beskriver hur olika platser ser olika ut beroende på från vilken social position de betraktas. Mina viktigaste exempel var dock Stig Sjödin och Jenny Wrangborg och hur de i sina dikter kopplar samman olika boendemiljöer med olika klasser – ett ämne som jag tror att jag ska försöka skriva en artikel om. Dessutom tog jag upp Daria Bogdanskas skildring av hur de gamla arbetarkvarteren vid Möllevången i Malmö idag är en mycket starkt socialt skillnad miljö och Mats Källblads skildringar av landsbygdens arbetarklass. Nu ska jag bege mig till Finland för en konferens som jag sett fram mot väldigt länge...

Slutord från Landskrona

Centrum för arbetarhistoria i Landskrona har varannat år anordnat en nordisk konferens för arbetarhistoriker. Vid dessa har det också presenterats en hel del forskning om arbetarlitteratur där (den som vill läsa en rapport från den förra konferensen, som i allra högsta grad behandlade arbetarlitteratur, kan klicka här.) Dessutom har Nordiskt nätverk för arbetarlitteraturforskning samarbetat med Centrum för arbetarhistoria och förlagt en konferens till Landskrona (om den kan man läsa i LOs tidning Arbetet, som förr visade stort intresse för arbetarlitteraturforskningen).
Konferenserna i Landskrona har varit viktiga för forskningen om arbetarlitteratur. I år var konferensen dock litet mindre än vanligt, och endast två forskare fokuserade på arbetarlitteratur: Magnus Gustafson, som presenterade ett artikelutkast om socialdemokratiska memoarer, och jag, som pratade om att det faktum att Stig Sjödin och Jenny Wrangborg varit (och är!) verksamma i många olika offentligheter innebär att vi borde ha en bredare definition av begreppet arbetarlitteratur (i samma riktning pekar för övrigt Gustafsons forskning, som ju också den blickar bortom den traditionella skönlitteraturen).
Under konferensen fick jag reda på att Centrum för arbetarhistoria inte längre kommer att få stöd av Landskrona kommun och att man därför flyttar till Helsingborg. Låt oss hoppas att flytten kan bli en nystart och att konferenserna framöver lockar fler deltagare - båda sådana som forskar om arbetarhistoria och sådana som forskar om arbetarlitteratur.

Om Working-Class Literature(s) - och litet till - i Clarté

I Clarté 2018:1 recenserade Per-Olof Mattsson antologin Working-Class Literature(s): Historical and International Perspectives, som jag redigerat tillsammans med John Lennon (och där jag också skrivit en artikel om svensk arbetarlitteratur). Nu kan man läsa recensionen på nätet. (Boken kan man för övrigt ladda ner gratis från förlagets hemsida.)
I samma nummer av Clarté hittar man också andra texter om arbetarlitteratur. Exempelvis har jag recenserat Henrik Johanssons roman Raya. Dessutom presenteras Mats Källblad och hans serie Lukas.

Om folkhemmet och arbetarlitteraturen i Greifswald

Idag har jag deltagit i en konferens på Alfried Krupp Wissenschaftskolleg i Greifswald om välfärdsstaten och litteraturen, inom ramen för kulturfestivalen Nordischer Klang.
En av talarna var Lasse Horne Kjældgaard som skrivit den intressanta boken Meningen med välfärdsstaten. Resten av oss – Hannah Tischmann, Ole Karlsen och jag – belyste temat utifrån vår forskning om arbetarlitteratur.
Ole Karlsen diskuterade bland annat förhållandet mellan arbetarrörelsens sånglyrik samtida hip hop som kritiserar välfärdsstatens tillkortakommanden (exempelvis "La raseriet strømme" av Gatans parlament). Hannah Tischmann analyserade hur miljonprogrammet skildras i svensk arbetarlitteratur från folkhemmets gyllene tidsålder på 1970-talet respektive i samtida arbetarlitteratur. Själv jämförde jag hur Stig Sjödin och Jenny Wrangborg skriver om folkhemmet.
Att arbetarlitteraturforskningen fick så stort utrymme är kul. Men det var också intressant att jämföra våra analyser med Lasses. Detta synliggjorde nämligen att att inställningen till folkhemmet är ganska annorlunda i arbetarlitteraturen än vad som är fallet i annan litteratur.
Det är kanske en banal insikt, men om arbetarlitteraturforskare allt för mycket håller sig för sig själva kommer de snart inte kunna se vad som gör just arbetarlitteraturen och arbetarlitteraturforskningen unik. (Förhoppningsvis hade Lasse också utbyte av att höra hur arbetarlitteraturforskare ser på relationen mellan litteratur och välfärdsstat.)
Våra föredrag ska nu utgöra underslag för artiklar som om allt går vägen kommer att publiceras i European Journal of Scandinavian Studies.

Édouard Louis, Vem dödade min far

I Vem mördade min far (Wahlström & Widstrand, övers. Marianne Thufvesson) beskriver Édouard Louis sin far: en arbetare som trots att han bara är drygt 50 år är total utsliten. 

Dessutom anklagar han en rad namngivna politiker för att vara skyldiga till faderns misär: Jacques Chirac, som tog bort subventionerna på de mediciner som fadern behöver; Nicolas Sarkozy, som la sten på faderns börda genom att svartmåla dem som tvingas leva på bidrag och som tvingade ut honom fysisk hårt arbete trots att han var sjuk; Francois Hollande, vars regering gjorde det möjligt för faderns arbetsgivare att beordra stora mängder övertid; Emmanuel Macron, som sänkte socialbidragen, samtidigt som han också sänkte skatten för de rikaste…

Dessa anklagelser – som belyser att politik kan vara någonting livsavgörande för dem som lever på marginalerna – leder tankarna till Bertolt Brecht och hans insisterande att fienden inte är abstrakt utan har såväl namn som adress. Men den påminner också, vilket många recensenter framhållit, om Zolas mäktiga anklagelseskrift mot det franska samhällets övergrepp på den judiska officeren Dreyfuss. 

En annan författare man kan jämföra Louis med är Montaigne. Han anses nämligen ha skapat den genre i vilken Vem mördade min farhör hemma: essän.

I sina essäer använder Montaigne det egna livet som berikande utgångspunkt för diskussioner av sådant som är av universellt intresse. Louis gör precis samma sak. Med avstamp i den egna familjehistorien förmår han beskriva det samtida klassamhället på ett mer effektivt sätt än exempelvis de sociologer som främst arbetar med siffror.

Artikel om Kapitalet som manga

Har ni någonsin funderat på vad som skulle hända med Marx analys av kapitalismen i Kapitalet om den uttrycktes i manga-form? Det har jag. Och jag har till och med skrivit en artikel om frågan. Och, idag fick jag veta att den kommer att publiceras i International Journal of Comic Art 21:1.

Arbetarlitteraturen och staden

I februari 2017 organiserade jag en session om arbetarlitteraturen och staden vid konferensen "Creating the City: Identity Memory and Participation" som anordnades vid Malmö universitet (som då fortfarande hette Malmö högskola).
Nu har det kommit ut en tjock bok med uppsatser som bygger på konferenspresentationerna. De som handlar om staden och arbetarlitteraturen är:

Anna Williams, "Kvinnorna och den kluvna staden. Röster ur samtidens arbetarlitteratur"

Catrine Brödje, "Klass och kön i Stockholm omkring 1910. Martin Koch, Maria
Sandel, Sigrfrid Siewertz och Elin Wägner

Ewa Bergdahl, "Maria Sandel och staden"

Per-Olof Matsson, "Interaktionen mellan storstadsmodernism och arebtarlitteraur 1927–1932: exemplet Artur Lundkvist"

Boken kan laddas ned gratis från Malmö universitets hemsida. Hur man får tag i ett tryckt exemplar är i nuläget aningen oklart.

Ny antologi på gång

Idag blev det klart att Stockholm University Press accepterat ett förslag från John Lennon och mig att ge ut en uppföljare till vår antologi om arbetarlitteratur i olika länder. Den preliminära titeln är Working-Class Literature(s): Historical and International Perspectives. Volume 2 och om allt går som det ska bör den komma ut i början av nästa år. Liksom förra gången kommer man både kunna ladda ner boken gratis från förlagets hemsida och köpa ett fysiskt exemplar via bokhandeln. De länder vi vill ta upp denna gång är: Tyskland, Danmark, Japan, Nordkorea, Argentina, Sydafrika, Irland och Singapore. Även denna gång kommer några av bidragsgivarna att vara ytterst väletablerade experter, medan andra är unga lovande forskare. Förhoppningsvis kommer antologin att göra det möjligt för oss att ta ytterligare ett steg mot att förstå arbetarlitteraturen som ett fenomen som kan se väldigt olika ut på olika platser och vid olika tidpunkter.

Ingvild H. Rishøi, Vinternoveller

Ingvild H. Rishøi är en mycket skicklig novellförfattare. Hennes språk är vackert, hennes berättelser är mästerligt komponerade, hon förmår ge sina karaktärer stort psykologiskt djup och hon drar snabbt in läsarna mycket i de världar hon skildrar. Dessutom har hon en skarp blick för sociala förhållanden.

De tre berättelserna i Vinternoveller (som nyligen översatts till svenska – jag har dock läst boken på norska) handlar om socialt utsatta människor: en fattig ensamstående mor, en man som just kommit ut ur fängelset och en ung kvinna som tvingas ta hand om sina yngre halvsyskon eftersom deras mor inte klarar av det. 

Alla har relationer till människor i andra samhällsklasser. Den fattiga mamman får hjälp av en välbeställd främling, han som suttit i fängelse har barn med en kvinna ur ett annat samhällsskikt och den unga kvinnan i den dysfunktionella familjen blir vän med en rik klasskamrat. 

Dessa relationer präglas av god vilja från de privilegierades sida, men också av svårigheter att förstå de socialt utsattas perspektiv, och – ibland – också av oavsiktliga kränkningar. Genom att beskriva dessa relationer ger Rishøi en intressant och mycket skickligt utförd skildring inte bara av social utsatthet, utan centrala mekanismer i det samtida klassamhället. 

Dessutom skildrar hon solidaritet och vänlighet så vackert att man nästan vill gråta.   

Working-Class Writing: Theory and Practice

Under de senaste åren har det publicerats flera antologier med arbetarlitteraturforskning. Ett av de senaste tillskotten till denna litteratur är Working-Class Writing: Theory and Practice som redigerats av Ben Clark och Nick Hubble.

I sitt förord framhåller redaktörerna att arbetarklassen på senare tid kommit att ägnas allt större uppmärksamhet i politiska diskussioner (inte minst i samband med att Trump valts till president i USA, högerextremismen tilltagit i Europa och britterna bestämt sig för att lämna EU – allt detta har ju den arbetarklass vars existens ibland förnekats nu fått skulden för). Dock har arbetarna själva inte kommit till tals, vilket, enligt Hubble och Clark, bland annat inneburit att debatten komma att präglas av föråldrade och stereotypa föreställningar om arbetarklassen. Och det är för att komma till rätta med detta som man satt samman en antologi med arbetarlitteraturforskning:

This volume contends that the production, reading, and analysis of literature […] can make a distinct, valuable contribution to the understanding not only of working-class histories but the category “working class” itself, and that a greater critical attention to class, and the working class in particular, would extend both the methods and object of literary studies.

Detta är på många sätt sympatiskt. Arbetarlitteratur kan verkligen bidra till att problematisera och nyansera våra föreställningar om det komplexa fenomenet klass. Dock tycks redaktörerna framför allt argumentera för att arbetarlitteraturen skulle uttrycka arbetarklassens erfarenheter. Och det är en teoretisk hållning som jag har ganska svårt för. 

Denna hållning kommer också till tydligt uttryck i de flesta av essäerna. Exempelvis skriver Simon Lee att den så kallade diskbänksrealismen uttrycker “the lived experience of working-class people with remarkable dexterity” och att ”a text like Look Back in Anger sets ethnography in motion”. Men nog är väl arbetarlitteratur något annat än rörlig etnografi?

Ett annat problem är att antologin har ett väldigt snävt brittiskt fokus. (Ett av få undantag utgör Sabujkoli Bandopadhyays essä om indiska arbetarklasskildringar, som dock främst verkar syfta till att anlägga moteld mot Vivek Chibbers angepp på den postkoloniala historieforskningen). Exempelvis skulle Clarks försök att bemöta idén om att arbetarlitteratur skulle utgöra ett slags särskilt tråkig och experimentfientlig realism ha vunnit på dialog med forskning från andra länder.

Några av de mest läsvärda essäerna är de som handlar om nyare arbetarlitteratur. Phil O’Briens text om hur de-industrialisering skildras av tre samtida romanförfattare – Anthony Cartwright, Edward Hogan och Catherine O’Flynn – gjorde exempelvis mig sugen på att läsa de analyserade verken.

Recension av Per-Olof Mattssons Nexø-bok

Nu kan man läsa min recension i Samlaren av Per-Olof Mattssons bok om Martin Andersen Nexø.

Henrik Yde, Nexø

Henrik Ydes nyligen utkomna bok Nexø är ett omfattande (drygt 400 sidor i stort format), uttömmande (hela Nexøs liv
och författarskap presenteras och analyseras), auktoritativt (Yde är världens ledande Nexøforskare), men också engagerande (Nexø var en intressant personlighet och många av hans böcker är mästerverk) och tilltalande (boken är rikt illustrerad) verk om sin tids störste proletärdiktare.

Nexøs betydelse som just proletärdiktare kan bland annat avläsas i spridningen av hans genombrottsverk, Pelle Erövraren. Det gavs ursprungligen ut av prestigeförlaget Gyldendal i en "folkutgåva" på 2.500 exemplar. Dock tog det flera år innan böckerna såldes slut, vilket visar att inte riktigt hela folket kastade sig över dem. Redan året efter att det sista bandet (av fyra) kommit ut publicerades emellertid boken som följetong i den tyska socialdemokratiska dagstidningen Vorwärts, som hade en upplaga på 150.000 exemplar. Snart publicerades den också i ytterligare 60 tyska arbetartidningar, samt i socialdemokratisk press i bland annat Österrike-Ungern, Schweiz, Danmark, Sverige, Nederländerna och Belgien. Nexø nådde alltså i allra högsta grad ut till läsare i arbetarklassen.

Dessutom har Nexø utövat stor påverkan på senare arbetarförfattare, inte minst i Sverige. Detta påpekas av Yde, men har analyserats mer utförligt av Per-Olof Mattsson i hans nyligen utkomna Martin Andersen Nexø: Den nordiska arbetarlitteraturens pionjär (jag har recenserat den i Samlaren - så snart recensionen publicerats på nätet kommer jag att länka till den här på bloggen).

Jag har framhållit att man hittar spår av påverkan från Nexø i Ivar Lo-Johanssons verk. I min doktorsavhandling visade jag exempelvis på likheter mellan Godnatt, jord och Pelle Erövraren. Efter att ha läst Ydes bok har jag sett ytterligare likheter. En sådan är att båda författarna, efter att de antagit identiteten proletärförfattare försökte utmåla också sina tidigare verk som just proletära. En annan likhet ligger i att båda ivrigt (kanske rent av litet väl ivrigt...) värjde sig mot påståendet att de skulle vara påverkade av Zolá.

En av de stora förtjänsterna med Ydes Nexø-bok är analyserna av verken. Exempelvis demonstreras med eftertryck att kategoriseringen av Pelle Erövraren som ett realistiskt verk måste nyanseras. Bland annat visar Yde att Nexø går i dialog med andra författares verk – exempelvis Cervantes Don Quixote, Hugos Les Misérables och Dostojevskis Brott och straff – och att hans roman alltså handlar lika mycket om litteratur som om socialhistoria.

I förordet skriver Yde att han hoppas att hans bok ska inspirera till Nexø-läsning. Det gör den. Jag har just med stor behållning läst om första delen av Pelle Erövraren och tänker nu kasta mig över de återstående delarna...

Rapport från "The Proletarian Moment"

I augusti 2018 deltog jag i workshopen "The Proletarian Moment: Interdisciplinary Approaches, Comparative Perspectives" vid Zentrum für interdisziplinäre Forschung" (ZiF) i Bielefeld.
Om detta har jag rapporterat med viss utförlighet här på bloggen. Nu har workshopen också omskrivits i ZiFs tidskrift, ZiF Mitteilungen . För att läsa, klicka här och bläddra till sidorna 19–20.

B

En fortsättning på workshopen planeras till nästa år.

Samtal om arbetarlitteratur

Onsdag 6 mars kommer jag att samtala om arbetarlitteratur med författaren Henrik Johansson på "Poeten på hörnet" i Malmö (Södra förstadsgatan 65b). Johansson kommer också att läsa något vackert och gripande. Det hela börjar 18:30.
Mer info finns på Facebook.

Måns Wadensjö. Monopolet

Måns Wadensjös roman Monopolet handlar om en ung kvinna, Alice, som jobbar i en Systembolaget-butik. Och faktum är att den nästintill enbart beskriver hennes erfarenheter av just sitt arbete. Det innebär att Monopolet kan betraktas som en tämligen extrem arbetsskildring. Samtidigt skiljer den sig dock på flera sätt från andra samtida arbetsskildringar.
För det första: även om Wadensjö ger detaljerade beskrivningar av Alices arbete är detta inte (enbart) intressant i egen rätt. Systembolaget är ju inte vilken arbetsplats som helst, utan också en central institution i det svenska samhället, och Monopolet utgör i minst lika hög grad en filosofisk/politisk reflektion över denna institution som en beskrivning av det konkreta arbete som utförs där.
För det andra: till skillnad från de flesta samtida arbetsskildringar handlar Monopolet i stort sett inte alls om klass. Romanen tar exempelvis inte upp frågor om huruvida de som arbetar på Systembolaget har bättre eller sämre arbetsvillkor än andra, om de tjänar mer eller mindre, eller om de åtnjuter högre eller lägre status än människor med andra yrken. (Den som är intresserad av sådant bör snarare läsa Emil Boss Acceleration eller Erika Peterssons Drottningen i kassan.)
Medan det senare kan upplevas som litet märkligt – varför skriva en hel bok om arbete utan att placera in det i något socialt sammanhang? – är det förra intressant. Systembolaget är verkligen en viktig institution som aktualiserar viktiga politiska och filosofiska frågor. Dessutom är de flesta av oss välbekanta med Systembolagets butiker. Och detta gör – i kombination med Wadensjös stilistiska elegans – att man lätt dras in i romanen.
Jag är ganska förtjust i flera av Wadensjös romaner. Det gäller inte minst debutromanen Förlossningen. Monopolet är också en mycket bra bok, men jag förstår trots allt inte riktigt varför Wadensjö övergett det sociala perspektiv som faktiskt utgjorde en av grundbultarna i Förlossningen.