I Vem mördade min far (Wahlström & Widstrand, övers. Marianne Thufvesson) beskriver Édouard Louis sin far: en arbetare som trots att han bara är drygt 50 år är total utsliten.
Dessutom anklagar han en rad namngivna politiker för att vara skyldiga till faderns misär: Jacques Chirac, som tog bort subventionerna på de mediciner som fadern behöver; Nicolas Sarkozy, som la sten på faderns börda genom att svartmåla dem som tvingas leva på bidrag och som tvingade ut honom fysisk hårt arbete trots att han var sjuk; Francois Hollande, vars regering gjorde det möjligt för faderns arbetsgivare att beordra stora mängder övertid; Emmanuel Macron, som sänkte socialbidragen, samtidigt som han också sänkte skatten för de rikaste…
Dessa anklagelser – som belyser att politik kan vara någonting livsavgörande för dem som lever på marginalerna – leder tankarna till Bertolt Brecht och hans insisterande att fienden inte är abstrakt utan har såväl namn som adress. Men den påminner också, vilket många recensenter framhållit, om Zolas mäktiga anklagelseskrift mot det franska samhällets övergrepp på den judiska officeren Dreyfuss.
En annan författare man kan jämföra Louis med är Montaigne. Han anses nämligen ha skapat den genre i vilken Vem mördade min farhör hemma: essän.
I sina essäer använder Montaigne det egna livet som berikande utgångspunkt för diskussioner av sådant som är av universellt intresse. Louis gör precis samma sak. Med avstamp i den egna familjehistorien förmår han beskriva det samtida klassamhället på ett mer effektivt sätt än exempelvis de sociologer som främst arbetar med siffror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar