En av de saker som gör Lars Hård till en drabbande roman är att författaren inte moraliserar över huvudpersonen, utan bara beskriver hans världsbild. Ändå framstår Lars Hård som tragisk. Som läsare inser man att det behövs helt andra saker än förförelsekonst – nämligen ett rättvisare samhälle – för att han inte ska gå under.
I Brev från en cell förs det däremot fram en hel del argument för att Pániks och de andra "aktivisternas" våldsamma beteende skulle vara moraliskt och politiskt försvarbart. Om man som jag inte håller med, utan tycker att detta beteende är fullständigt idiotiskt, får man därför finna sig i att stundtals bli litet uppretad när man läser romanen.
Dock är Brev från en cell i allra högsta grad läsvärd. Att bli uppretad är ju inte alltid dåligt... och romanen ger, trots allt, en initierad och intressant beskrivning av hur gatufestaktivisterna tänkte. Dessutom är Brev från en cell formellt lyckad. Ett exempel på det är att Johanssons på ett skickligt sätt skapar dynamik genom att låta olika karaktärer ge tillbakablickande kommentarer på de skildrade händelserna. Romanen innehåller också hel del sentensliknande formuleringar som kan vara såväl slagfärdiga som poetiska eller skojiga. Dessutom är den en mycket fin skildring av Malmö kring millenieskiftet 2000.
Jag skulle kunna skriva mycket om vad det är som gör att jag tycker att gatufestarna var ute och cyklade politiskt. Här ska jag dock nöja mig med att nämna en sak, nämligen att jag tror att de genom att påstå sig vara en del av arbetarrörelsen bidrog till att alienera stora delar av befolkningen från denna rörelse. Kravaller och våld är ju inte direkt något som vanligt folk gillar. Och därmed gjorde de sådana som Pánik en rejäl björntjänst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar