Över detta moraliserar författaren inte. Tvärt om tycks han hålla upp råheten som någonting friskt, i kontrast till borgerlig förfining. Såhär inleds exempelvis novellen "Fortellinga om Freddy":
Til han var treogtjue år hade Freddy Lund, ein mellomvektar som hadde vore ein lovande junior i styrkeløft, ikkje smakt andre typar te enn posete med sitron og sukker i. På den tida var han òg så uvitande at han aldri hadde høyrt om nevrosar.Denna opposition mellan proletär vitalitet och borgerlig dekadens kommer också – åtminstone enligt somliga kritiker – till uttryck i Fløgstads stil. Den ska nämligen vara späckad med proletära vändningar (detta kan jag dock inte bedöma, eftersom jag inte är tillräckligt bra på nynorsk), och därigenom utmana det traditionella borgerliga litteraturspråket.
Dock är det enligt min uppfattning svårt att läsa Fløgstads stil som uttryck för någon proletär erfarenhet eller ideologi. Novellerna i Fangliner är nämligen högst olikartade. Realistiska (eller rent av naturalistiska) texter står sida vid sida med skrönor och pastischer. Och denna stilistiska mångfald underminerar helt enkelt idén om att det litterära uttrycket skulle korrespondera mot någonting särskilt.
Så kanske är Fangliner något så märkligt som en postmodern arbetarskildring? I så fall bör även de känsligaste borgerliga kritikerna kunna smälta den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar