Working-Class Writing: Theory and Practice

Under de senaste åren har det publicerats flera antologier med arbetarlitteraturforskning. Ett av de senaste tillskotten till denna litteratur är Working-Class Writing: Theory and Practice som redigerats av Ben Clark och Nick Hubble.

I sitt förord framhåller redaktörerna att arbetarklassen på senare tid kommit att ägnas allt större uppmärksamhet i politiska diskussioner (inte minst i samband med att Trump valts till president i USA, högerextremismen tilltagit i Europa och britterna bestämt sig för att lämna EU – allt detta har ju den arbetarklass vars existens ibland förnekats nu fått skulden för). Dock har arbetarna själva inte kommit till tals, vilket, enligt Hubble och Clark, bland annat inneburit att debatten komma att präglas av föråldrade och stereotypa föreställningar om arbetarklassen. Och det är för att komma till rätta med detta som man satt samman en antologi med arbetarlitteraturforskning:

This volume contends that the production, reading, and analysis of literature […] can make a distinct, valuable contribution to the understanding not only of working-class histories but the category “working class” itself, and that a greater critical attention to class, and the working class in particular, would extend both the methods and object of literary studies.

Detta är på många sätt sympatiskt. Arbetarlitteratur kan verkligen bidra till att problematisera och nyansera våra föreställningar om det komplexa fenomenet klass. Dock tycks redaktörerna framför allt argumentera för att arbetarlitteraturen skulle uttrycka arbetarklassens erfarenheter. Och det är en teoretisk hållning som jag har ganska svårt för. 

Denna hållning kommer också till tydligt uttryck i de flesta av essäerna. Exempelvis skriver Simon Lee att den så kallade diskbänksrealismen uttrycker “the lived experience of working-class people with remarkable dexterity” och att ”a text like Look Back in Anger sets ethnography in motion”. Men nog är väl arbetarlitteratur något annat än rörlig etnografi?

Ett annat problem är att antologin har ett väldigt snävt brittiskt fokus. (Ett av få undantag utgör Sabujkoli Bandopadhyays essä om indiska arbetarklasskildringar, som dock främst verkar syfta till att anlägga moteld mot Vivek Chibbers angepp på den postkoloniala historieforskningen). Exempelvis skulle Clarks försök att bemöta idén om att arbetarlitteratur skulle utgöra ett slags särskilt tråkig och experimentfientlig realism ha vunnit på dialog med forskning från andra länder.

Några av de mest läsvärda essäerna är de som handlar om nyare arbetarlitteratur. Phil O’Briens text om hur de-industrialisering skildras av tre samtida romanförfattare – Anthony Cartwright, Edward Hogan och Catherine O’Flynn – gjorde exempelvis mig sugen på att läsa de analyserade verken.