Henrik Valentin, Brutet löfte

Henrik Valentins roman Brutet löfte handlar om en medelålders tjänsteman som får sparken och som – efter vissa våndor – bestämmer sig för att skola om sig till svetsare. Våndorna beror på att han en gång lovat sin far att inte följa i dennes fotspår och bli industriarbetare.
När han ändå gör just det tvingas han konfrontera en lång rad fördomar, egna såväl som andras, om fenomenet klass. Och det får även läsaren göra.
Hur ska man exempelvis se på det faktum att tjänstemannayrken börjar försvinna på grund av den utveckling som tidigare främst hotat arbetsplatser i produktionen, nämligen automatiseringen? Innebär det att gränsen mellan dessa löntagargrupper är på väg att suddas ut?
Och hur ska man förstå det faktum att medlemmarna i en och samma familj kan höra till olika klasser (i Brutet löfte blir huvudpersonen arbetare, samtidigt som hans fru avancerar från att ha arbetat inom hemtjänsten till att bli chef, hans dotter blir lärare och hans son entreprenör)?
Dessa frågor är angelägna, för klassamhället ser inte längre ut som det en gång gjort, och om man inte förstår det kan man inte heller formulera någon politik för ett rättvisare samhälle. Henrik Valentin visar att litteraturen kan vara till hjälp här.
Valentin skriver bra, och Brutet löfte är en engagerande roman, trots att en professionell lektör nog hade sett till att korta den med minst hundra sidor.