Dan Andersson, Kolarhistorier

Dan Andersson hör utan tvekan till våra mest omtyckta lyriker, vilket bland annat beror på att så många av hans dikter framgångsrikt tonsatts av såväl vissångare som countryartister och rockmusiker. Däremot är hans prosaförattarskap idag litet bortglömt, och det har lett till att bilden av honom blivit aningen skev. Att Dan Andersson är en betydande proletärförfattare kommer nämligen till tydligare uttryck i några av hans prosaverk än i de mest kända (tonsatta) dikterna.
Om man är nyfiken på proletärförfattaren Andersson kan man med fördel börja med att läsa novellsamlingen Kolarhistorier från 1914 (den kan, liksom många andra av Anderssons verk, laddas ned gratis från litteraturbanken.se).
Rean i förordet – som är minst lika litterärt som novellerna – positionerar Andersson sitt skrivande socialt:

Dessa anteckningar har jag brukat läsa upp för Mats, kamraten, därefter de blivit skrivna, och han har gett mig sitt goda vitsord på, att sämre kunde de ha skrivits. Men Mats är bara skogsman och så är jag. Vad vi skriva och tala får bedömas med hänsyn härtill.

Andersson presenterar sig alltså som en skrivande arbetare, och sitt verk som något som skrivits för arbetskamrater i skogen. Och, med falsk blygsamhet placerar han nästan sina noveller utanför den egentliga litteraturen (i själva verket togs de väl emot av litteratörerna, bland annat på grund av att de tycktes tala från en proletär erfarenhetsvärld som dittills inte synts i litteraturen.)
Kolarhistorier utspelar sig, som titeln och förordet antyder, i skogen, bland kolare. Men även om Andersson beskriver kolarnas arbete med viss utförlighet är grundtonen romantisk, snarare än realistisk. Innan läsaren förs in i kolarnas värld ger Andersson emellertid en social kommentar till det som komma skall, i samlingens inledningsnovell: "På väg till storskogen".
Där berättas om några män som på väg till sitt arbete i storskogen stöter på "Lasse i Ångfallet", "en av de älsta arbetarna vid Varghyttans bruk, nu säkert sjuttiofem år gammal". Han är på väg till fattighuset. Och han går dit till fots, eftersom bruket inte ens kunde erbjuda honom hästskjuts som tack för att han slitit ut sig där:

"Ja får gå, jag, så jag hinner fram te solnergången. Ja, nog har en förtjänat bättre, men det är herrens vilja – herrens vilja är det."
"Säj att det är herrarnas!" utropade Nisse.

När arbetarna kommer fram till skogen vänder Nisse om. Han har fått se "hur slutet blir" för en arbetare och väljer att istället bli luffare.