Klass 2016:4

Jag har varit i Australien och lider av "jet lag". Som tur är möttes jag vid hemkomsten av en brevlåda fylld av saker att läsa när jag inte kan sova. Bäst av det jag hittills läst är senaste numret av Föreningen Arbetarskrivares tidskrift Klass. Denna gång bjöds jag bland annat på två mycket fina intervjuer: Beata Hansson har samtalat med Elsie Johansson och Jane Morén har pratat med Micke Evhammar. Andra texter som förgyllt min sömnlöshet är en dikt av Carola Ankarborg, en skrivresedagbok av Doris Dahlin, ett kåseri av Mats Källblad och en litterär programförklaring av Maria Hamberg. Som vanligt är tidskriften vackert formgiven. Nyligen kom beskedet att Klass tilldelats kulturtidskriftsstöd. Få publikationer är mer förtjänta av det.

”Inte kan jag berätta allas historia?” Föreställningar om nordisk arbetarlitteratur

De nordiska arbetarlitteraturkonferenser som hållits de senaste åren har bland annat resulterat i att det getts ut flera antologier med ny forskning om arbetarlitteratur. Först kom Från Nexø till Alakoski: Aspekter på nordisk arbetarlitteratur. Därpå följde Från Bruket till Yarden: Nordiska perspektiv på arebtarlitteratur. Den senaste antologin, som precis kommit ut, heter "Inte kan jag berätta allas historia?" Föreställningar om nordisk aretarlitteratur och redovisar en del av det som diskuterades vid konferensen i Göteborg 2015.
Såhär presenteras den av utgivarna:

Denna boks titel är hämtad ur Kristian Lundbergs vittnesmål från bemanningsföretagens tidevarv, romanen Yarden (2009). Frågan rymmer en viktig förskjutning i föreställningen om arbetarlitteraturens anspråk – från förra sekelskiftets kollektivism till 2000-talets postindustriella individualism. Hur finns och görs klass, och hur märks detta i arbetarlitteraturen, nu som då? Hur gestaltar arbetarlitteraturen samhällets historiska och politiska förändringar, och hur påverkas den i sin tur av läsekretsens förväntningar? Detta är frågor som hela tiden måste ställas på nytt. Volymen samlar 14 bidrag som behandlar föreställningar om den nordiska arbetarlitteraturen utifrån följande perspektiv: arbetarlitterär tradition; genreproblem; reception, medier och offentlighet; genus och sexualitet; religion och existens. Medverkande: Beata Agrell, Christer Ekholm, Anna Forssberg, Anker Gemzøe, Christine Hamm, Carl-Eric Johansson, Bibi Jonsson, Ole Karlsen, Katarina Leppänen, Per-Olof Mattsson, Sandra Mischliwietz, Magnus Nilsson, Birthe Sjöberg och Anders Öhman.

Ytterligare information hittar man i en artikel på Göteborgs universitets hemsida.
Mitt bidrag till antologin heter "En ny arbetarlitteratur?" och handlar om sådan samtida arebtarlitteratur som kanske inte omedelbart fångar litteraturforskarnas intresse, exempelvis den som befinner sig i Parnassens utkanter eller som publiceras i nya medier eller genrer. Mina främsta exempel är Jenny Wrangborgs poesi, som ju inte bara lever i litterautrens finrum utan även i olika alternativa litteraturoffentligheter, samt Hanna Peterssons tecknade serie "Pigan", som handlar om RUT-städning.
Man kommer snart att kunna köpa boken via Göteborgs Universitet. Redan nu kan man dock läsa eller ladda ned den som PDF, helt gratis.

"Med kvinnornas arbetarlitteratur i fokus"

Under den rubriken skriver Gunilla Wedding om utställningen "Kvinnor, klass kultur" i Skånska Dagbladet. För att läsa, klicka här.

Finns det regional arbetarlitteratur?

För ett drygt år sedan blev jag inbjuden till en konferens i Essen, Tyskland, där man skulle diskutera "regional litteraturhistorieskrivning" med anledning av att man påbörjat projektet att skriva Ruhr-områdets litteraturhistoria. Mitt bidrag blev ett föredrag i vilket jag analyserade den relativa avsaknaden av regionala perspektiv i historieskrivningen om den svenska arbetarlitteraturen och diskuterade vad man möjligen kan lära av det förhållandet när man skriver om arebtarlitteraturen i Ruhr-området. Det har nu publicerats i boken Theorien, Modelle und Probleme regionaler Literaturgeschichtsschreibung.
Eftersom artikeln är skriven på tyska (ja, jag är väldigt stolt över att jag lyckats knåpa ihop en vetenskaplig text på tyska!) kommer här ett referat:
De regionala perspektiven har aldrig varit särskilt starka i historieskrivningen om svensk arbetarlitteratur. Bengt Lidforss, som var den ledande socialdemokratiska litteraturkritikern i början av 1900-talet, delade visserligen – på grundval av föreställningar om ras! – in den svenska litteraturen i en skånsk och en uppsvensk skola, men när han skrev om arbetarlitteratur tillämpade han inte denna distinktion. Han var nämligen inte bara rasist, utan även socialist, och när han skrev om arbetarlitteratur stod klass i centrum. Och så har det varit även senare, vilket jag tycker är ganska bra. För även om klassförhållandena kan vara olika i olika regioner är fenomenet klass inte nödvändigtvis kopplat till just regioner. Därför kan ett accentuerat regionalt perspektiv faktiskt osynliggöra tematiseringen av klassfrågor i arbetarlitteraturen. Att betrakta arbetarförfattare som regionala författare kan också leda till att de ses som mindervärdiga författare (nationell litteratur och världslitteratur har ju ofta högre status än regional litteratur) vilket i sin tur kan minska deras förmåga att få politiskt genomslag.
Om de regionala perspektiven blir för starka i historieskrivningen om Ruhr-områdets arbetarlitteratur skulle de bland annat kunn osynliggöra det faktum att många av regionens arebtarförfattare faktiskt stått i nära förbindelse med svenska kollegor. Max von der Grün hävdade exempelvis att det var en roman av Folke Fridell (som han läste i amerikansk krigsfångenskap) som fick honom att bli författare, och Günter Wallraff var mycket imponerad av den svenska arebtarlitteraturens styrka. (Om detta kan man läsa mer i min bok Literature and Class).

Utställning om kvinnliga arbetarförfattare

Nu är utställningen "Kvinnor, klass, kultur – arbetet i litteraturen då och nu" invigd. Vernissagen lockade en stor publik, och trots att något satte igång brandlarmet och vi blev tvungna att utrymma lokalerna var vi som gjort utställningen nöjda.
Att jag skriver vi är viktigt. Jag tycker nämligen att jag får allt för stor del av äran för utställningen, som i allra högsta grad är ett resultat av gemensamma ansträningar. De som ansträngt sig allra mest är bibliotekarierna på Orkanenbiblioteket vid Malmö högskola, som kläckt en massa bra idéer  och sett till att de förverkligats. Även mina kollegor Oskar Aspman, Jakob Dittmar och Gunnar Krantz har i allra högsta grad varit delaktiga i arbetet.
Nedan följer några bilder som visar delar av utställningen. Men det finns mer att se och läsa, så besök gärna utställningen "på riktigt" också. Den kommer att finnas kvar till slutet av februari 2017.

Åsa Tosting har sytt fanan som hänger vid ingången
till utställningen och som pryder dess affisch.

Redan innan man gått in i biblioteket får man syn på huvudpersonen
ur Hanna Peterssons serie "Pigan". Figuren är gjord av Jakob Dittmar.

I utställingen ingår ett stort antal böcker.
Självklart får man låna dem.

Daria Bogdanskas serie "Wage Slaves" har fått stor uppmärksamhet i pressen.
Det uppmärksammas i utställningen. Figuren har Jakob Dittmar gjort.

Utställningen är multimedial.
 Bland annat visas filmmaterial om Moa Martinson.

En av utställningens hörnpelare är Maria Sandel-sällskapets utställningsmaterial.

Nedan kan man se ett svep öve utställningens "hall of fame" med kvinnliga arbetarförfattare.
Den är naturligtvis inte fullständig (och videokvaliteten är bedrövlig) men ger en indikation
på vilka författare som förekommer i utställningen.

Det arbetas!

Idag arbetas det flitigt på Orkanenbiblioteket i Malmö inför morgondagens (24 november, 16.00) vernissage för utställningen "Kvinnor, klass, kultur" som handlar om kvinnliga arbetarförfattare från Maria Sandel till Daria Bogdanska och Hanna Petersson. Mer information hittar man på Facebook.

Konferensen Nordisk arbeiderlitteratur V

10–12 november hölls konferensen "Nordisk arbeiderliteratur V" i Bergen. Siffran fem syftar på att konferensen ingår i en serie som inleddes i Lund 2010 och som kommer att fortsätta med en konferens i Uppsala. (Rapporter från några av de tidigare konferenserna kan man läsa här, här och här).
Flera av dessa konferenser har resulterat i antologier. Först kom Från Nexø till Alakoski (2011) och därefter Från Bruket till Yarden (2014). Förra årets konferens, som hölls i Göteborg, utgjorde underlag för antologin "Inte kan jag berätta allas historia": Föreställningar om nordisk arbetarlitteratur, som snart kommer att bli fritt tillgänglig på nätet (och då kommer jag att skriva mer om den här på bloggen). Även föreläsningarna i Bergen är tänka att ges ut i bokform.
Temat för konferensen var "Kartlegging, begreppsbruk, forskningstradition" och tanken var alltså att vi skulle inventera hur man sett på och skulle kunna se på fenomenet arbetarlitteratur. Själv höll jag ett föredrag där jag hävdade att den svenska arbetarlitteraturens historia ständigt diskuterats och skrivits om. Som exempel tog jag det faktum att det finns många bud om när traditionen skulle ha inletts och om hur arbetarförfattarnas relation till Strindberg egentligen ska förstås. Intressant nog pratade även Johannes Björk och Per-Olof Mattsson (om än från delvis andra utgångspunkter) om just konstruktionen av den svenska arebtarlitteraturen, så det blev mycket att diskutera.
Det var också mycket annat som avhandlades. Anker Gemzøe höll ett föredrag om skildringen av "Underdanmark" i Helle-Helles romaner, Anna Forsberg argumenterade för att arbetarlitteraturen snarare är retorisk än representerande (det vill säga att den inte vill avbilda utan övertyga) och att detta bör få konsekvenser för hur den studeras, Åsa Arping och Anemari Neple diskuterade hemmafruns roll i arbetarlitteraturen, Sandra Mischliwietz analyserade hur Frances Tuuloskorpis böcker om arbetsplatskamp utmanar en traditionell (borgerlig) litteraturförståelse, Eirik Vassenden analyserade hur arbetarlitteraturen behandlats i norsk litteraturkritik och Kjell-Olav Hovde hur den omskrivits i norska lexika... Den kommande antologin lär alltså bli högintressant!

Sherlock Holmes och kapitalismen

Marxistisk litteraturvetenskap relaterar litteratur till samhällets bas. Under kapitalismen utgörs denna bas bland annat av det konfliktfyllda förhållandet mellan arbete och kapital. I allmänhet brukar de marxistiska litteraturvetarna hävda att litteraturen hör hemma i en ideologisk överbyggnad, som är betingad av förhållandena i basen och bland annat syftar till att legitimera dem. En av vår tids mest kända marxistiska litteraturforskare, Fredric Jameson, menar exempelvis att litteraturen utgör en omedveten "social symbolhandling" som bearbetar sociala motsättningar (se hans bok Det politiska omedvetna).

Fredric Jameson

Även om jag i min avhandling, Den moderne Ivar Lo-Johansson, åberopade Jamesons teori är jag ganska skeptisk mot idén att litteraturen skulle försona oss med samhället. Lika ofta försöker ju författarna få oss att se och revoltera mot orättvisor. Jag är också misstänksam mot att litteraturens relation till samhället skulle vara "omedveten".
Att det ändå ligger någonting i Fredric Jamesons idéer blir dock uppenbart vid läsning av Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes.
En annan marxistisk litteraturforskare, Raymond Williams, har i The Country and the City analyserat Dickens romaner, och kommit fram till att de samtidigt beskriver den kapitalistiska världens komplexitet (i jämförelse med äldre mer aktoritära samhällen) och ger denna värld en viss stabilitet. Detta förra görs bland annat genom skildringar av London som en oöverskådlig labyrint, det senare exempelvis genom avslöjanden av dolda släktband.

Arthur Conan Doyle

Något liknande hittar man i berättelserna om Sherlock Holmes. Även där beskrivs London som en mörk och farlig plats där vad som helst kan hända. Dessutom påverkas staden av skeenden långt borta. I de tidiga berättelserna är några av morden exempelvis konsekvenser av sådant som hänt bland mormoner i Utah, under Sepoyupproret i Indien eller bland guldgrävare i Australien.
Med utgångspunkt i Fredric Jamesons (och Williams) teorier skulle man kunna anta att Conan Doyle bearbetar den globaliserade kapitalisens oöverskådlighet som utgör problemet. Och lösningen är naturligtvis Sherlock Holmes strikta logik som skapar ordning i kaoset.
Fredric Jameson har hävdat att kapitalismen är så komplex att den inte går att överblicka. Arthur Conan Doyle ger i berättelserna om Sherlock Holmes en delvis annan bild. Nog är den globalaiserade kapitalisen komplex, men för den som likt Sherlock Holmes är uppmärksam och eftertänksam kan sambanden nog blottläggas.
Medan Fredric Jameson hävdar att vi bara kan bearbeta kaptialismens motsägelser på ett omedvetet och symboliskt plan tycks Artur Conan Doyle alltså vara mer optimistisk. Mer progressiv, skulle man kanske kunna säga...

Valeria Luiselli, The Story of My Teeth

Valeria Luisellis The Story of My Teeth från 2015 (som är en version - inte någon översättning - av La historia de mis dentes, utgiven 2013) är en postmodern skröna om en man som kallas Highway, är världen bäste auktionsförrättare och har munnen full med Marilyn Monroes tänder. Likt många andra postmoderna skrönor tematiserar den frågor om språkets relation till verkligheten och förhållandet mellan fakta och fiktion. Dessutom har den det gemensamt med andra verk i sin genre att den efter hand känns tämligen konstlad och och pretentiös därför blir litet tråkig att läsa. Men det som ändå gör den intressant är dess tillkomsthistoria.
Luiselli fick av företaget Jumex i uppdrag att skriva en text om förhållandet mellan deras två verksamhetsgrenar: att tillverka juice och att äga och förvalta en av världens finaste konstsamlingar. Hon bestämde sig för att skriva en berättelse om konst för arbetarna i juicefabriken. Men jämna mellanrum skickade hon texter som lästes upp för arbetarna, som i sin tur kommenterade dem. Därefter arbetade hon om textena med utgångspunkt i kommentarerna. Och resultatet av detta samarbete blev alltså The Story of My Teeth.
En rolig detalj i sammanhanget är för övrigt att Malmö högskola placerat boken i Odontologiska biblioteket, det vill säga i Tandläkarhögskolans bibliotek.

Recension av Efter oss

Jag har recenserat Föreningen Arbetarskrivares tionde antologi, Efter oss, i Arbetet. Recensionen hittar man här.

Liv Strömquist, Uppgång och fall

På senare tid har jag ägnat mig en hel del åt politiska serier. Som man kunnat läsa här på bloggen har jag bland annat recenserat Daria Bogdanskas Wage Slaves. Snart kommer det också att publiceras en artikel där jag bland annat tar upp Hanna Peterssons serie "Pigan", och i november öppnar en utställning om "kvinnor, kultur och klasskamp" på Orkanenbiblioteket som jag hjälpt till att göra och som bland annat uppmärksammar just Petersson och Bogdanska. Jag håller också på att skriva en artikel om Kate Evans seriebiografi om Rosa Luxemburg: Red Rosa. Allt detta kommer jag naturligtvis att beräta mer om på blogen framöver. Redan nu skulle jag dock vilja dela med mig av några tankar som väckts av Liv Strömqvists senaste album: Uppgång och fall. Det handlar i allra högsta grad om klass och klasspolitik, till exempel i avsnittet "Clueless i klassamhället", där Strömquist gör ett intressant litteraturkritiskt påpekande: att arbetarklassen bara omnämns tre gånger på 596 sidor i Karl-Ove Knausgårds Min Kamp 2. Enligt Strömquist är detta ett exempel på att mycket kultur "skapas utifrån medelklassens utgångspunkt". I avsnittet "Göra rätt" begår Strömquist dock självkritik. Att moralisera över romaner tas nämligen upp på ett exempel på sådant som vänstern borde ägna sig mindre åt. Istället borde man bekämpa kapitalismen, menar Strömquist. Just kritiken av en vänster som slutat vara antikapitalistisk ges stort utrymme i Uppgång och fall. Med hjälp av tänkare som Wendy Brown, Beverley Skeggs och Friedrich Nietzsche ger Strömquist den medelklassiga moral- och identitetsvänstern en välbehövlig käftsmäll, inlindad i en hälsodam dos humor. Ibland sägs det att serier är ett bra propagandaredskap för att de skulle vara mer lättillgängliga än exempelvis romaner eller politiska traktat. Personligen tror jag att mediets politiska potential främst hänger samman med att serier brukar vara roliga. Och Strömquists seriealbum är hur roligt och hur politiskt skarpslipat som helst.

Min Moa

I torsdags såg jag Teater Stenbäralands föreställning "Min Moa" på Poeten på Hörnet i Malmö. Den utgörs av en monolog om Moa Martsinsons liv, som framförs av Rosie Hennig och ackompanjeras på banjo av Mats Henning. Efter att ha sett föreställningen inser man att Moa Martinsons liv och hennes litterära karriär är minst lika intressanta som hennes verk. Att en kvinnlig proletär, född 1890, kunde bli en av våra största författare är anmärkningsvärt, och att hon lyckades hantera all sorg hon fick uppleva under sitt liv är beundransvärt. Den som får chansen att se "Min Moa" bör ta den.

Helena María Viramontes, Under the Feet of Jesus

Nobelpristagaren John Steinbecks Vredens druvor (1939) är antagligen den mest kända amerikanska arbetarskildringen någonsin. Den handlar om fattiga migrantarbetare som skördar frukt i Kalifornien. Det gör också en av de mest uppmärksammade samtida amerikanska arbetarromanerna: Helena María Viramontes Under the Feet of Jesus (1995). Medan Steinbeck skildrar "okies" – proletariserade bönder från Oklahoma på 1930-talet – skriver Viramontes om fattiga latinamerikanska lantarbetare idagens USA. Likheterna mellan dessa båda grupper är faktiskt ganska stora. Men de båda romanerna skiljer sig rejält åt. Vredens druvor är en tjock realistisk roman, medan Under the feet of Jesus är en kort bok i vilken författaren arbetar med andra grepp än realismens: växlande berättarperspektiv, symbolik, parallellismer etc. Ändå är den i hög grad realistisk. En scen mot slutet av boken som skildrar ett besök hos en läkare ger exempelvis en oerhört drabbande och övertygande bild av fattigdom och dess konsekvenser. Dessutom innehåller romanen – likt många andra arbetarromaner – ett intressant metaperspektiv, som bland annat kommer till uttryck i följande skildring av hur det är att skörda vindruvor:

Carrying the full basket to the paper was not like the picture on the red raisin boxes Estrella saw in the markets, not like the woman wearing a fluffy bonnet, holding out the grapes with her smiling, ruby lips, the sun a white orange behind her. The sun was white and it made Estrella's eyes sting like an onion, and the baskets of grapes resisted her muscles, pulling their magnetic weight back to the earth. The woman with the red bonnet did not know this.

Genom att kontrastera huvudpersonens – den trettonåriga Estrellas – perspektiv på skördearebtet mot det som ges av kapitalisterna som så småningom säljer russinen hon framställer positionerar Viramontes sin skildring socialt, som arbetarlitteratur.

Daria Bogdanska, Wage Slaves

I förra veckan recenserade jag Daria Bogdanskas självbiografiska seriebok Wage Slaves i Arbetet. Eftersom recensionen inte lagts ut på nätet publicerar jag här en bild av den. (Om man klickar på den blir den större, vilket gör texten läsbar.)

På Youtube hittar man för övrigt följande samtal mellan Bogdanska och Kent Wisti som bland annat förklarar varför ölen är så billig på Möllevången i Malmö:

Poddar om arbetarlitteratur och litteratur och klass

Tidningen Arbetet hade ett synnerligen ambitiöst och intressant – åtminstone om man intresserar sig för arbetarlitteratur och frågor om litteratur och klass – program på årets bokmässa. Bland annat hölls samtal med Kristian Lundberg, Anneli Jordahl, Elsie Johansson och med företrädare för Föreningen Arbetarskrivare.

Medverkade i Arbetets poddar. Övre raden från vänster: 
Jenny Wrangborg, Kristian Lundberg, Elsie Johansson, Bodil Jönsson, 
Victor Estby och Jan-Ewert Strömbäck. Undre raden från vänster: Sara 
Teleman, Anneli Jordahl, Negra Efendic, Eva-Lotta Hultén, Charlotte 
Qvandt och Petra Mölstad

Länkar till poddarna hittar man här.

Austerity Measures

Modern teknik kan vara någonting bra. För ett tag sedan blev jag tipsad via Facebook om att förlaget Penguin gett ut en samling med ny grekisk poesi: Austerity Measures. Jag besällde den omedelbart i en Internetbokhandel och några dagar senare låg den i min brevlåda. Innan Internet fnns skulle jag nog aldrig kommit att höra talas om boken. Och att köpa den skulle ha varit dyrt, krångligt och tagit oändlig tid.
Samlingens titel anspelar på den ekonomiska (och politiska!) krisen i Grekland, som faktiskt lett till en viss poetisk blomstring. Men även om det finns ett samband mellan åtstramningarna och den nya poesin är bara ett fåtal av dikterna i samlingen (explicit) samhällskommenterande eller politiska.
De dikter som tilltalade mig mest är dock de som är tydligast politiska. Bland annat blev jag mycket förtjust i Krystalli Glyniadakis "National Anthem, 2008, Redux". Där lyder "refrängen" som följer: "Juntas accessorize their wanks with national emblems". Och slutorden är: "Femininity never satified the nation".
Jag gillade också Thomas Ioannous "Honourable Compromise", där en av stoferna lyder:

Every twitch of your lips
Every grimace
Will be coordinated with public opinion
Your every word will beg for validation
From a broad
From an overwhelming majority

Den slutar såhär:

The key thing is
That you avoided the worst
By agreeing to an eminently
Honourable compromise

I ljuset av den politiska utvecklingen i Grekland efter att Syriza bildat regering tycker jag att Iannou här säger någonting viktigt.
Den poet som fängslade mig allra mest var dock Jazra Khaleed, som i sina dikter tematiserar och romantiserar de våldsamma protesterna mot sparpolitiken. I "Words" argumenterar han rent av för att poesin bör solidarisera sig med dessa protester och ta en ny riktning

The seat of power is in language
Where the police patrol
No more poetry circles!
No more poet laureates!
In my neighborhood virgin poets are sacrificed
Rappers with dust-blown eyes and bagy pants
push rhymes on kids sniffing words
[---]
I want no more verbs belonging to the non-combatants
I need a new language, not pimping
I'm waiting for a revolutin to invent me
Hungering for the language of class war
A language that has tasted insurgency
I shall create it!
Ah, what arrogance
OK, I'll be off
But take a look: in my face the dawn of a new poetry is breaking

Jazra Khaleed är helt enkelt en det tjugoförsta århundradets Leon Larsson...

Anneli Jordahl, Som hundarna i Lafayette Park

Anneli Jordahls nya roman handlar om en kvinna som blir änka efter att hennes man omkommit i en arbetsplatsolycka. Som ett led i sitt bearbetande av sorgen börjar hon föra bok över just sådana dödsfall. Hon skaffar också hund.
Efter ett tag börjar hon fundera över likheterna mellan arbetardöd på jobbet och det dödliga våld som svarta amerikaner utsätts för. Detta resulterar i att hon åker till USA för att träffa Angela Davies och försöka ta reda på mer om de svarta pantrarnas samarbete med arbetarrörelsen. Innan avresan försvinner hunden.
När hon kommer hem kommer hon i kontakt med en ensamkommande flyktingpojke. Vid något tillfälle kallar hon honom Boris. Så hette hennes man, och det var också det namn hon gav sin hund.
Det som främst tilltalar mig med romamnen är att den skildrar en tankeprocess. Som läsare får man helt enkelt följa med huvudpersonen på en spännande intellektuell resa och när man läst klart har man fått med sig en hel del insikter.
Även stil och språk imponerar, liksom den psykologiskt insiktsfulla skildringen av huvudpersonens sorg och hennes relation till sin dotter.
Dock tycker jag att berättelsen blir litet rörig mot slutet, när såväl arbetardöden som den amerikanska rasismen hamnar i bakgrunden.
Som helhet betraktad är dock Som hundarna i Lafayette park en stark roman.

Riktiga Elsie

Ivar Lo-Johansson hävdade att hans lilla skrift "Statarklassen i Sverige" från 1941 var skriven för dem som inte trodde på skönlitteratur. I romaner som Godnatt, jord och Bara en mor, samt i en lång rad noveller, hade han ju redan skildrat statarna och statsystemet.
När jag såg att Elsie Johansson gett ut en memoirbok – Riktiga Elsie – tänkte jag att hon kanske resonerade på samma sätt. Sitt liv har hon ju redan beskrivit i, eller använt som råmaterial till, såväl diktsamlingar som romaner.
Dock tycker jag att även av den som inte tvivlar på skönlitteraturen bör läsa fru Johanssons memoirbok. Just memoirformen gör nämligen att hennes liv här framträder på ett annat sätt än i dikterna och romanerna. (Att berättarformen är viktig insåg nog även Lo-Johansson med tiden – han kom ju att berätta om sin erfarenheter otaliga gånger i olika former.) Dessutom innehåller Riktiga Elsie mer än sådant som berättats förut, exempelvis intressanta resonemang om förbindelserna mellan författarens liv och hennes verk och – inte minst – om hur hon blev en av Sveriges viktigaste arbetarförfattare.

Eija Hetekivi Olsson, Miira

Jag var mycket förtjust i Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland när den kom ut 2012 (min recension i dåvarande LO-tidningen hittar man här). Nu har det kommit en fortsättning: Miira. Som framgår av min recension i Arbetet är jag fortfarande mycket förtjust.

Arbetarskrivare i ljudboksform

Föreningen Arbetarskrivare har just gett ut en ny antologi: Efter oss. Till den kommer jag att återkomma så snart jag skaffat och läst den. (Dessutom kommer jag att gå till Poeten på hörnet i Malmö 1 oktober för att höra några av de medverkande prata om antologin.) Men innan jag läser kommer jag att lyssna till några av bidragen. Arbetarskrivanra har nämligen spelat in en massa uppläsningar ur antologin och lagt ut den på SoundCloud. Ett utmärkt initiativ tycker jag.

Kristian Lundberg: Dagar bland skuggor, träd och vatten & Gud är inte ett främmande namn

Kristian Lundberg är aktuell med två böcker: den självbiografiska romanen Dagar bland skuggor, träd och vatten, som utgör fjärde delen i den svit som inleddes med Yarden 2009, och Gud är inte ett främmande namn.
I den förra står författarens erfarenheter av psykisk sjukdom i centrum, i den senare handlar det om hans gudstro. Inåtvänt, kan man alltså anta. Men då har man fel.
För den första berättelsen är fast förankrad i en konkret miljö: ett Malmö bebott av dem som äger och dem som ingenting har och där "klassmärket sitter som ett piskrapp över ryggen" på somliga. Samma sak gäller den andra boken, i vilken man inte bara får ta del av tankar och funderingar om Gud, utan också följa med till exempelvis EU-migranternas läger och Migrationsverkets förvar. Lundbergs törstande efter Gud är nämligen "en törst som kräver både social, ekonomisk och andlig rättvisa".
Dagar bland skuggor, träd och vatten och Gud är inte ett främmande namn utgör viktiga byggstenar i Lundbergs oeuvre. Här ges delvis nya perspektiv på sådant han skrivit om i exempelvis Yarden och En hemstad. Men de är också drabbande i egen rätt. Och vad gäller språk och stil har de faktiskt en lyster som är starkare än de tidigare verken.

Klass 2016:3

Föreningen arbetarskrivares tidskrift Klass går från klarhet till klarhet. I det senaste numret – som är det tjockaste hittills – kan man bland annat läsa intervjuer med John Ajvide Lindqvist, Aino Trosell och Robert Nyberg, noveller och dikter av Erik Löfvendahl, Eva Nysäter och Bernt-Olov Andersson, ett föredrag om arbetarlitteratur av Rasmus Landström och recensioner av en handfull intressanta böcker (varav några inte får den uppmärksamhet de förtjänar i andra medier).
Av dessa texter gjorde Nysäters novell – "Min sommar i underjorden" – särskilt stort intryck på mig. Den legerar på ett elegant sätt iakttagelser från en arbetsvardag i tunnelbanan med existentiella funderingar och lyckas dessutom kombinera det humoristiska med det allvarliga. Den är också vackert illustrerad av Gun Hammer. (En av tidskriftens avgjorda kvaliteter är för övrigt just de fina illustrationerna. I detta nummer bidrar exempelvis Jane Morén med utsökta fotografier och teckningar.)
Den som intresserar sig för arbetarlitteratur eller frågor om litteratur och klass måste hålla sig med denna tidskrift. Information om hur man tecknar en prenumeration hittar man här.

Ola Larsmo, Swede hollow

Vilhelm Moberg är en av de viktigaste företrädarna för det svenska 1930-talets arbetarlitteratur. Men hans magnum opus – utvandrarserien – präglas inte av något utpräglat proletärt perspektiv. Det syliggörs bland annat av Gunnar Adolfssons roman Född i våra dalar (1970). Där berättas nämligen en annan emigrationshistoria, som handlar om dem som inte ens hade råd att ta sig till Amerika utan fick nöja sig med att bli lantarbetare på godsen i norra Tyskland. Och nu har det kommit ytterligare en utvandrarskildring som har ett annat perspektiv än Mobergs: Ola Larsmos Swede hollow, som skildrar svenska arbetare som kring år 1900 slår sig ned i ett slumområde i St. Paul, Minnesota. Att deras historia berättas är viktigt av flera anledningar. För det första synliggör den en viktig aspekt av den svenska (och amerikanska) arbetarklassens historia. För det andra har den bäring på några av vår tids viktigaste politiska frågor. Diskussionerna om exempelvis EU-migranter och ensamkommande flyktingbarn skulle nämligen tjäna på en ökad medvetenhet om att också fattiga och socialt utsatta svenskar en gång i tiden begav sig till främmande länder för att försöka få det litet drägligare.

Nordisk Arbetarlitteratur V

I november hålls konferensen Nordisk Arbetarlitteratur V i Bergen. Nedan följer konferensprogrammet samt uppgifter omhur man kan komma i kontakt med arrangörerna:

                                              

10.-12. november 2016, LLE/Universitetet i Bergen                               

Nordisk arbeiderlitteratur V:

Kartlegging, begrepsbruk, forskningstradisjon

Torsdag 10. november, HF-bygget, rom 435

13.00-13.15. Åpning ved Johan Myking og Christine Hamm, Universitetet i Bergen

Arbeiderlitteraturens kvalitet, litteraritet og intertekstualitet

13.15-13.45. Bibi Jonsson, Lunds universitet:

Vad menas med god arbetarlitteratur?

13.45-14.15. Anna Forssberg, Karlstads universitet:

Formexperimenterande arbetaritteratur – John Dos Passos 42:nd parallell och Aksel Sandemoses Vi pynter oss med horn

Pause

14.30-15.00. Beata Agrell, Göteborgs universitet:

Familjebegrepp, arbetarlitteraritet och klassperspektiv som redskap i forskningen. Exemplet Mathilda Roos

15.00-15.30. Peter Forsgren, Karlstads universitet:

Ett återbruk av verket. Sonja Åkessons ’Besök på Sandvikens Jernverk’ och Stig Sjödins ’Sotfragment’

Pause

15.45-16.45 Arkitektonisk klassevandring med Siri Skjold Lexau, UiB

1900-2100 Diskusjon om arbeiderlitteratur på Bergen offentlig bibliotek med Marit Eikemo, Eirik Vassenden, Beata Agrell og Magnus Nilsson

Fredag 11. november, HF- bygget, rom 435

Essay, tidsskrift og kritikk

10.00-1030: Elin Stengrundet, Universitetet i Bergen:

«Den raa Arbeider er et Barn» – Arbeideren i Wergelands For Arbeidsklassen

10.30-11.00. Irene Iversen, Universitetet i Oslo:

«Vi fikk ingen arbeiderdiktning.» Torborg Nedreaas i lys av Nils Johan Ruds påstand.  

Pause

11.15-11.45. Eirik Vassenden, Universitetet i Bergen:

Litteraturkritikken i Social-demokraten

11.45-12.15. Kjell- Olav Hovde, Store norske leksikon:

Om litteraturformidling i et nettleksikon  

Lunsj

Sjanger, status og overskridelse

13.30-14.00. Pasi Metsä, Tammerfors universitet:

I dialog med Mathias Rosenlunds Kopparbergsvägen 20 och Svallgränden 5

14.00-14.30. Sandra Mischliwietz, Westfälische Wilhelms-Universität Münster:

Hopsnackat och hopskrivet – Arbetarlitteraturens relation till litteraturen, författarrollen och den egna traditionen

14.30-15.00. Anders M. Gullestad, Universitetet i Bergen

Arbeiderlitteratur og/eller magisk realisme i Kjartan Fløgstads Dalen Portland?

Pause

Arbeiderlitteraturens kvinner, kropp og familie

15.15-15.45. Åsa Arping, Göteborgs universitet:

Arbetarlitteraturens döda vinkel – hemarbete och klassresa i Kristina Sandbergs trilogi om Maj Berglund

15.45-16.15. Anemari Neple, Universitetet i Bergen:

Var husmoren en arbeider? Om husmorparadokset i norsk arbeiderlitteratur.

Pause

16.30-17.00. Pål Bjørby, Universitetet i Bergen:

Arbeiderkroppens estetikk: Tre faser i europeisk kulturhistorie.

17.00-17.30. Ole Karlsen, Høgskolen i Hedmark:

 «Fy skam deg.»: Far-sønn-problematikken i Vidar Sandbecks erindringsromaner

1900 Festmiddag for deltakerne  

Lørdag 12. november, HF-bygget, rom 435

Arbeiderlitteraturens historie og begrepshistorie

10.00-10.30. Magnus Nilsson, Malmös högskola:

Skapandet av den svenska arbetarlitteraturen

10.30-11.00. Johannes Björk, Umeå universitet:

Arbetarlitteraturens dispositiv: om formeringen och förskjutningen av arbetarlitteraturens identifikationsformer.

Pause

11.15-11.45. Per-Olof Mattsson, Stockholms universitet:

Arbetarlitteraturens och nationallitteraturens konstruktion som politisk process

11.45-12.15: Christer Ekholm, Göteborgs universitet

Den mindre arbetarlitteraturen

12.15-13.00 Oppsummering

13.00-14.00 Lunsj

Konferansen er åpen for alle interesserte. Det er mulig å høre på utvalgte foredrag. Interesserte bes gi beskjed på forhånd (send mail til Christine.Hamm@lle.uib.no). Velkommen!

Nanni Balestrini, We Want Everyhing

När förlaget Verso nyligen hade rea på e-böcker köpte jag bland annat Nanni Balestrinis We Want Everything: the novel of Italy's hot autumn – i original heter den Vogliamo tutto (1971) och på svenska har den givits ut som Revolten i Torino (1972) – som handlar om de vilda och våldsamma strejkerna i den italienska industrin 1969, samt deras ekonomiska och politiska förutsättningar.
I en första del skildras en "typisk" arbetare från södra Italien som reser norrut för att bli industriarbetare. Berättelsen om honom utgör ett slags bakgrund för romanens andra del, som handlar om en strejk vid en bilfabrik i Torino.
I den första delen är tonen informell: författaren vill ge intrycket av att huvudpersonen berättar om sitt eget liv med sina egna ord. I den andra delen används mer formella retoriska/litterära former – exempelvis krönikan och det politiska talet – för att skildra och analysera strejken.
Sammantaget ger romanen en god bild av strejken och de strejkande. Men medan den första berättelsen är engagerande är den andra faktiskt ganska långtråkig. Att få en inblick i en syditaliensk arbetares funderingar är helt enkelt intressantare än att få ta del av långa och ganska enhanda utläggningar om anarokysindikalistisk strejkstrategi eller detaljerade beskrivningar av arbetsnedläggelser och upplopp.
Den värld som skildras i We Want Everything är en annan än den som europeiska industriarbetare lever i idag. Exempelvis har den så kallade "massarbetare" som Balestrini skildrar i stor utsträckning ersatts av ett "prekariat". Men allt har inte ändrats. Arbetsmigration har exempelvis inte blivit mindre viktigt. Och romanens grundläggande idé – att arbetarrörelsens mål borde vara att befria mänskligheten från lönearbetets förbannelse – är fortfarande tänkvärd.

Hesiodos och arbetarlitteraturen

Gustave Moreau,
"Hesiodos och musan"
(1891)

I november ska jag åka till Bergen och delta i konferensen Nordisk arbetarlitteratur V. Mitt föredrag kommer att handla om jakten på den förste arbetarförfattaren och den arbetarlitterära traditionens begynnelse.
Det mest extrema svaret på denna fråga är att arbetarlitteraturens historia börjar där litteraturhistorien börjar, hos de gamla grekerna, och att den första arbetarförfattaren också skulle vara den första författarpersonligheten i den västerländska litteraturtraditionen, nämligen Hesiodos.
Hesiodos två mest kända verk – tillika de enda som man med säkerhet vet att han skrivit – är Theogonien och Verk och dagar. Det förstnämnda är en skapelseberättelse om såväl jorden som gudarnas värld. Det senare är huvudsakligen en didaktisk dikt om jordbruk. Dock innehåller den även annat, exempelvis rasande angrepp på författarens bror. Dessutom pläderar verket, bland annat med utgångspunkt i myten om Prometheus (och med kritisk udd mot den föregivet late brodern), för att arbete är någonting hedervärt. Detta innebär att Verk och dagar (vid sidan av den explicita kritiken av broden) uttrycker en implicit kritik av den adel som inte bara lät sig försörjas av andra, utan dessutom såg ned på dem som arbetade åt dem. (Senare skulle liknande tankar även komma att framföras av anti-demokraten Platon.)
Vidare hittar man i Verk och dagar en intressant tematisering av förattarens sociala position. Det åberopande av muserna som inleder verket kan nämligen (bland annat) läsas som ett rättfärdigande av att Hesiodos, som tillhörde ett lägre skikt än det ur vilket litteraterna vanligen rekryterades, över huvud taget ägnar sig åt litteratur. Som bland annat Eva Adolfsson visat hittar man liknande resonemang i upptakten till många arbetarlitterära verk.
Liksom senare tiders arbetarförfattare hörde Hesiodos alltså till en social grupp som utmärktes av att den arbetade (åt andra) och liksom för dem innebar det att han upplevde sig som en outsider på litteraturens område och tematierade detta i sina verk. Det gör honom inte till arbetarförfattare – men det visar att arbetarlitteraturen inte kan diskuteras avskiljd från litteraturhistorien i stort.

Den grekiska kulturen och klassamhället

Den kulturella blomstringen i det antika Grekland var enastående. Grekisk filosofi, skulptur, arkitektur och - inte minst - litteratur utgör utgångspunkt och ideal för stora delar av den västerländska traditionen.
Särskilt stark var blomstringen i Aten. Där verkade filosofer som Platon, Sokrates, Aristoteles (samt den av Platon och historien styvmoderligt behandlade Protagoras) och där byggdes det mäktiga Parthenon (i vilket man fann Phidias enligt ryktet fantastiska Athenastaty). Det var också i Aten som en av antikens viktigaste litterära genrer skapades: den attiska tragedin, främst företrädd av dramatikerna Aischylos, Sofokles och Eurpides.
Men, invänder kritiker ofta: den blomstringen vilade på slaveri. Att medborgarna hade tid att sitta på teatern eller att skriva dramer var ett resultat av att en stor del av det samhälleligt nödvändiga arbetet utfördes av slavar. Särskilt ofta kommer invändningen från marxister, som hänvisar till att Marx och Engels menade ju att den grekiska antikens "produktionssätt" baserades på exploatering av slavar eller citerar Walter Benjamin berömda formulering om kulturarvet ur hans Historiefilosofiska teser från 1940: "Det finns inget kulturdokument som inte samtidigt är ett dokument över barbari".
i boken Peasant-Citizen and Slave: The Foundation of Athenian Democracy ger dock den marxistiska historikern Ellen Meiksins Wood (som gick bort tidigare i år) en delvis annan bild av saken. Hon menar nämligen att den ekonomiska basen för den atenska demokratin – under vilken den kulturella blomstringen var särskilt stark – var ett jordbruk som huvudsakligen bedrevs av bönder som var medborgare och där slavarbetskraft inte tycks ha spelat någon större roll.
Naturligtvis skapade atenarna inga skådespel förrän deras mer grundläggande behov var tillfredsställda, men dessa tillfredsställdes alltså inte huvudsakligen genom slavarbete, utan genom arbete utfört av fria medborgare. Och att detta arbete räckte till för att finansiera en enastående kulturell blomstring berodde främst på att medborgarna inte behövde betala tributer till eller göra dagsverken åt aristokratin. Enligt Meiksins Wood innebar nämligen Solons reformer kring år 600 inte bara, som man fick lära sig i skolan, att de medborgare som inte kunna betala sina skulder inte längre riskerade att göras till slavar, utan också att medborgarna på ett för tiden radikalt sätt befriades från sina "plikter" att försöja överklassen. (Att överklassen med tiden skaffade sig stora mängder slavar är en annan sak...)
Den kulturella blomstringen i Aten sprang alltså ur medborgarnas ekonomiska frihet och ur det demokratiska system som kom att utgöra den politiska överbyggnaden på denna frihet (och som bland annat tog sig uttryck i att Aten blev det första samhället i världen där läskunnigheten var allmänt utbredd). Att den skulle ha varit en produkt av omfattande slaveri verkar mest vara en myt som spritts ut av demokratins motståndare i modern tid. Det verkliga grekiska barbariet hittade man nog på annat håll, exempelvis i Sparta, där en liten grupp av medborgare försörjdes av en stor massa förslavade "heloter". Och arvet från Sparta är väldigt klent vad gäller såväl arkitektur och skulptur som filosofi och litteratur. I det fallet skapade barbariet alltså knappt några kulturdokument alls.