Finns det regional arbetarlitteratur?

För ett drygt år sedan blev jag inbjuden till en konferens i Essen, Tyskland, där man skulle diskutera "regional litteraturhistorieskrivning" med anledning av att man påbörjat projektet att skriva Ruhr-områdets litteraturhistoria. Mitt bidrag blev ett föredrag i vilket jag analyserade den relativa avsaknaden av regionala perspektiv i historieskrivningen om den svenska arbetarlitteraturen och diskuterade vad man möjligen kan lära av det förhållandet när man skriver om arebtarlitteraturen i Ruhr-området. Det har nu publicerats i boken Theorien, Modelle und Probleme regionaler Literaturgeschichtsschreibung.
Eftersom artikeln är skriven på tyska (ja, jag är väldigt stolt över att jag lyckats knåpa ihop en vetenskaplig text på tyska!) kommer här ett referat:
De regionala perspektiven har aldrig varit särskilt starka i historieskrivningen om svensk arbetarlitteratur. Bengt Lidforss, som var den ledande socialdemokratiska litteraturkritikern i början av 1900-talet, delade visserligen – på grundval av föreställningar om ras! – in den svenska litteraturen i en skånsk och en uppsvensk skola, men när han skrev om arbetarlitteratur tillämpade han inte denna distinktion. Han var nämligen inte bara rasist, utan även socialist, och när han skrev om arbetarlitteratur stod klass i centrum. Och så har det varit även senare, vilket jag tycker är ganska bra. För även om klassförhållandena kan vara olika i olika regioner är fenomenet klass inte nödvändigtvis kopplat till just regioner. Därför kan ett accentuerat regionalt perspektiv faktiskt osynliggöra tematiseringen av klassfrågor i arbetarlitteraturen. Att betrakta arbetarförfattare som regionala författare kan också leda till att de ses som mindervärdiga författare (nationell litteratur och världslitteratur har ju ofta högre status än regional litteratur) vilket i sin tur kan minska deras förmåga att få politiskt genomslag.
Om de regionala perspektiven blir för starka i historieskrivningen om Ruhr-områdets arbetarlitteratur skulle de bland annat kunn osynliggöra det faktum att många av regionens arebtarförfattare faktiskt stått i nära förbindelse med svenska kollegor. Max von der Grün hävdade exempelvis att det var en roman av Folke Fridell (som han läste i amerikansk krigsfångenskap) som fick honom att bli författare, och Günter Wallraff var mycket imponerad av den svenska arebtarlitteraturens styrka. (Om detta kan man läsa mer i min bok Literature and Class).