 |
| Gustave Moreau, "Hesiodos och musan" (1891) |
Det mest extrema svaret på denna fråga är att arbetarlitteraturens historia börjar där litteraturhistorien börjar, hos de gamla grekerna, och att den första arbetarförfattaren också skulle vara den första författarpersonligheten i den västerländska litteraturtraditionen, nämligen Hesiodos.
Hesiodos två mest kända verk – tillika de enda som man med säkerhet vet att han skrivit – är Theogonien och Verk och dagar. Det förstnämnda är en skapelseberättelse om såväl jorden som gudarnas värld. Det senare är huvudsakligen en didaktisk dikt om jordbruk. Dock innehåller den även annat, exempelvis rasande angrepp på författarens bror. Dessutom pläderar verket, bland annat med utgångspunkt i myten om Prometheus (och med kritisk udd mot den föregivet late brodern), för att arbete är någonting hedervärt. Detta innebär att Verk och dagar (vid sidan av den explicita kritiken av broden) uttrycker en implicit kritik av den adel som inte bara lät sig försörjas av andra, utan dessutom såg ned på dem som arbetade åt dem. (Senare skulle liknande tankar även komma att framföras av anti-demokraten Platon.)
Vidare hittar man i Verk och dagar en intressant tematisering av förattarens sociala position. Det åberopande av muserna som inleder verket kan nämligen (bland annat) läsas som ett rättfärdigande av att Hesiodos, som tillhörde ett lägre skikt än det ur vilket litteraterna vanligen rekryterades, över huvud taget ägnar sig åt litteratur. Som bland annat Eva Adolfsson visat hittar man liknande resonemang i upptakten till många arbetarlitterära verk.
Liksom senare tiders arbetarförfattare hörde Hesiodos alltså till en social grupp som utmärktes av att den arbetade (åt andra) och liksom för dem innebar det att han upplevde sig som en outsider på litteraturens område och tematierade detta i sina verk. Det gör honom inte till arbetarförfattare – men det visar att arbetarlitteraturen inte kan diskuteras avskiljd från litteraturhistorien i stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar