Efter ett tag börjar hon fundera över likheterna mellan arbetardöd på jobbet och det dödliga våld som svarta amerikaner utsätts för. Detta resulterar i att hon åker till USA för att träffa Angela Davies och försöka ta reda på mer om de svarta pantrarnas samarbete med arbetarrörelsen. Innan avresan försvinner hunden.
När hon kommer hem kommer hon i kontakt med en ensamkommande flyktingpojke. Vid något tillfälle kallar hon honom Boris. Så hette hennes man, och det var också det namn hon gav sin hund.
Det som främst tilltalar mig med romamnen är att den skildrar en tankeprocess. Som läsare får man helt enkelt följa med huvudpersonen på en spännande intellektuell resa och när man läst klart har man fått med sig en hel del insikter.
Även stil och språk imponerar, liksom den psykologiskt insiktsfulla skildringen av huvudpersonens sorg och hennes relation till sin dotter.
Dock tycker jag att berättelsen blir litet rörig mot slutet, när såväl arbetardöden som den amerikanska rasismen hamnar i bakgrunden.
Som helhet betraktad är dock Som hundarna i Lafayette park en stark roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar