onsdag 7 september 2016

Den grekiska kulturen och klassamhället

Den kulturella blomstringen i det antika Grekland var enastående. Grekisk filosofi, skulptur, arkitektur och - inte minst - litteratur utgör utgångspunkt och ideal för stora delar av den västerländska traditionen.
Särskilt stark var blomstringen i Aten. Där verkade filosofer som Platon, Sokrates, Aristoteles (samt den av Platon och historien styvmoderligt behandlade Protagoras) och där byggdes det mäktiga Parthenon (i vilket man fann Phidias enligt ryktet fantastiska Athenastaty). Det var också i Aten som en av antikens viktigaste litterära genrer skapades: den attiska tragedin, främst företrädd av dramatikerna Aischylos, Sofokles och Eurpides.
Men, invänder kritiker ofta: den blomstringen vilade på slaveri. Att medborgarna hade tid att sitta på teatern eller att skriva dramer var ett resultat av att en stor del av det samhälleligt nödvändiga arbetet utfördes av slavar. Särskilt ofta kommer invändningen från marxister, som hänvisar till att Marx och Engels menade ju att den grekiska antikens "produktionssätt" baserades på exploatering av slavar eller citerar Walter Benjamin berömda formulering om kulturarvet ur hans Historiefilosofiska teser från 1940: "Det finns inget kulturdokument som inte samtidigt är ett dokument över barbari".
i boken Peasant-Citizen and Slave: The Foundation of Athenian Democracy ger dock den marxistiska historikern Ellen Meiksins Wood (som gick bort tidigare i år) en delvis annan bild av saken. Hon menar nämligen att den ekonomiska basen för den atenska demokratin – under vilken den kulturella blomstringen var särskilt stark – var ett jordbruk som huvudsakligen bedrevs av bönder som var medborgare och där slavarbetskraft inte tycks ha spelat någon större roll.
Naturligtvis skapade atenarna inga skådespel förrän deras mer grundläggande behov var tillfredsställda, men dessa tillfredsställdes alltså inte huvudsakligen genom slavarbete, utan genom arbete utfört av fria medborgare. Och att detta arbete räckte till för att finansiera en enastående kulturell blomstring berodde främst på att medborgarna inte behövde betala tributer till eller göra dagsverken åt aristokratin. Enligt Meiksins Wood innebar nämligen Solons reformer kring år 600 inte bara, som man fick lära sig i skolan, att de medborgare som inte kunna betala sina skulder inte längre riskerade att göras till slavar, utan också att medborgarna på ett för tiden radikalt sätt befriades från sina "plikter" att försöja överklassen. (Att överklassen med tiden skaffade sig stora mängder slavar är en annan sak...)
Den kulturella blomstringen i Aten sprang alltså ur medborgarnas ekonomiska frihet och ur det demokratiska system som kom att utgöra den politiska överbyggnaden på denna frihet (och som bland annat tog sig uttryck i att Aten blev det första samhället i världen där läskunnigheten var allmänt utbredd). Att den skulle ha varit en produkt av omfattande slaveri verkar mest vara en myt som spritts ut av demokratins motståndare i modern tid. Det verkliga grekiska barbariet hittade man nog på annat håll, exempelvis i Sparta, där en liten grupp av medborgare försörjdes av en stor massa förslavade "heloter". Och arvet från Sparta är väldigt klent vad gäller såväl arkitektur och skulptur som filosofi och litteratur. I det fallet skapade barbariet alltså knappt några kulturdokument alls.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar