Liv Strömquist, Uppgång och fall

På senare tid har jag ägnat mig en hel del åt politiska serier. Som man kunnat läsa här på bloggen har jag bland annat recenserat Daria Bogdanskas Wage Slaves. Snart kommer det också att publiceras en artikel där jag bland annat tar upp Hanna Peterssons serie "Pigan", och i november öppnar en utställning om "kvinnor, kultur och klasskamp" på Orkanenbiblioteket som jag hjälpt till att göra och som bland annat uppmärksammar just Petersson och Bogdanska. Jag håller också på att skriva en artikel om Kate Evans seriebiografi om Rosa Luxemburg: Red Rosa. Allt detta kommer jag naturligtvis att beräta mer om på blogen framöver. Redan nu skulle jag dock vilja dela med mig av några tankar som väckts av Liv Strömqvists senaste album: Uppgång och fall. Det handlar i allra högsta grad om klass och klasspolitik, till exempel i avsnittet "Clueless i klassamhället", där Strömquist gör ett intressant litteraturkritiskt påpekande: att arbetarklassen bara omnämns tre gånger på 596 sidor i Karl-Ove Knausgårds Min Kamp 2. Enligt Strömquist är detta ett exempel på att mycket kultur "skapas utifrån medelklassens utgångspunkt". I avsnittet "Göra rätt" begår Strömquist dock självkritik. Att moralisera över romaner tas nämligen upp på ett exempel på sådant som vänstern borde ägna sig mindre åt. Istället borde man bekämpa kapitalismen, menar Strömquist. Just kritiken av en vänster som slutat vara antikapitalistisk ges stort utrymme i Uppgång och fall. Med hjälp av tänkare som Wendy Brown, Beverley Skeggs och Friedrich Nietzsche ger Strömquist den medelklassiga moral- och identitetsvänstern en välbehövlig käftsmäll, inlindad i en hälsodam dos humor. Ibland sägs det att serier är ett bra propagandaredskap för att de skulle vara mer lättillgängliga än exempelvis romaner eller politiska traktat. Personligen tror jag att mediets politiska potential främst hänger samman med att serier brukar vara roliga. Och Strömquists seriealbum är hur roligt och hur politiskt skarpslipat som helst.