Arbetarlitteraturdebatten i HD

Debatten i Helsingborgs Dagblad om Kristian Lundberg och arbetarlitteraturen går vidare. Först kommenterade Lundberg Lorena Toro Meneses kommentar av Åsa Linderborgs recension av Och allt ska vara kärlek. Sen kom Torgny Karnstedt med en betraktelse över samtida föreställningar om arbetarlitteratur och arbetarförfattare. Därefter skrev Toro Meneses ett svar till Lundberg och mig.

I dagens tidning kliver Niklas Söderberg in i debatten, med en intressant text i vilken han försöker identifiera de frågor som debatten "egentligen" handlar om. Dessutom gör jag ytterligare ett inlägg (den som vill läsa kan klicka här).

I min första kommentar till Toro Mendeses hävdade jag att den som intresserar sig för arbetarlitteratur bör studera texter och inte författare. I mitt nya inlägg försöker jag - med utgångspunkt i Lundbergs påstående att han inte skriver arbetarlitteratur - argumentera för att frågan om vad som är arbetarlitteratur och vem som är arbetarförfattare inte avgörs av författarna eller kritikerna, utan av läsarna.

Om Jenny Wrangborg i Clarté

I Clarté nummer 4 2010 publicerade jag en artikel om Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken. Artikeln finns nu tillgänglig på nätet. För att läsa klicka här.
Jag tycker att Wrangborgs diktsamling är högintressant och den kommer utan tvekan att ägnas mer uppmärksamhet i min forskning och undervisning framöver. Artikeln i Clarté kan allså ses som en "första läsning" av Kallskänken, som början på en större undersökning.

Ahlström och Watt

I The Rise of the Novel (1957) försöker Ian Watt förklara romanen uppkomst genom att relatera genren till framväxten av ett nytt samhälle och ett nytt tänkande. Framför allt menar han att romanen är en borgerlig genre - en genre vars form (som enligt Watt är ett slags formlöshet) - uttrycker borgerliga ideal och en borgerlig syn på världen.
Frågan är dock hur borgerlighetens frammarsch kan "determinera" litteraturen. På denna punkt är Watt aningen svävande. Han hävdar att romanen inte kunnat uppstå om inte "the conditions of the time had [...] been favourable", och till de gynsamma villkoren räknar han bland annat framväxten av en borgerlig publik som efterfrågade borgerlig litteratur.
Watt hör utan tvekan till 1900-talets mest inflytelserika litteraturhistoriker. (Vilket naturligtvis inte innebär att han "har rätt" hela riden. Exempelvis har Terry Lovell från feminsitisk och marxistisk utgångspunkt formulerat en intressant kritik av Watts teser. Lovells uppsats "Kapitalismen och romanen" hittar man i Lars Furuland och Johans Svedjedahls antologi Litteratursociologi (1997)).
Betydligt mindre inflytelserik än Watt var Gunnar Ahlström, som 1947 gav ut Det moderna genombrottet i nordens litteratur. Men han är inte mindre intressant för dem av oss som intresserar oss för frågor om litteratur och klass.
Ahlström försöker, precis som Watt, relatera litteraturens utveckling till samhällets. Liksom Watt är han också inspirerad av Max Webers analys av kapitalismen (fast Ahlström är också påverkad av Marx). Och i likhet med Watt har Ahlström svårt att göra reda för förhållandet mellan just litteraturen och samhället.
I vissa avseenden är Ahlström mer "primitiv" än sin berömde kollega. Exempelvis försöker han allt för ofta spåra genombrottslitteraturens särdrag i författarnas biografier, eller i den allmänna samhällsutvecklingen. Men i andra avseenden är han överlägsen Watt, eftersom han faktiskt lyckas teoretisera litteraturens "relativa autonomi". Ett exempel på detta hittar man i följande passage:

Dikten är lika litet som det andliga livets överiga manifestationer någon
mekanisk återspegling av det samhälleliga livets tillstånd och behov. Inom dessa
känsliga områden gestaltas idealbildningarna på grundval av de skapande
individernas samhörighetskänslor eller intressekonflikter med den konkreta
utvecklingens sociala, politiska eller allmänt ideologiska följdföreteelser.
Dessa bildar det utslagsgivande mellanledet mellan de ekonomiska krafternas växt
och litteraturens villkor.

Det är möjligt att jag läser in för mycket i Ahlströms text, men jag vill faktiskt hävda att hans formuleringar pekar i en riktning som är fruktbarare än den som representeras av Watts weberska litteratursociologi. Dels öppnar Ahlström, genom betonandet av distansen mellan ekonomi och kultur, för en diskussion om litteraturens speciella lagar, dels öppnar han upp för en förståelse av klass - "de skapande individernas samhörighetskänslor eller intressekonflikter" - som en viktig faktor såväl inom "basen" som "överbyggnaden".

Magnus Utvik om arbetarlitteratur i SVT

Författaren och kritikern Magnus Utvik har pratat om "modern arbetarlitteratur" i SVTs Gomorron Sverige. Han hade en hel del intressant att säga. För att titta, klicka här.

Lucien Goldmann

För ett tag sedan bloggade jag om den ungerske marxistiske litterturforskaren Georg Lukács. En av hans viktigaste efterföljare var den rumänsk-franske filosofen och litteraturteoretikern Lucien Goldmann.
Goldmann var strukturalist, och menade att litterära verk måste förstås inom ramen för den struktur som de är en manifestation av. Och denna struktur uppfattade Goldmann, marxistiskt, som en historisk totalitet präglad av bestämda klassförhållanden.
Goldmanns mest uppmärksammade litteraturteoretiska verk är Le Dieu Caché ("Den dolda guden") från 1955. Där försöker han visa att det råder en strukturell homologi mellan Racines tragedier, Jansenismen, och Pascals filosofi, och att detta ytterst är uttryck för situationen för en klassfraktion i det franska samhället, nämligen "la noblesse de la robe".
I Pour une sociologie du roman (ungefär: "För en romansociologi)" från 1964 försöker Goldmann bygga vidare på Lukács teorier om romanens utveckling. Godmann menar att kapitalismen genomgår en avgörande strukturell förvandling kring 1910 i och med övergången till en "imperialistisk" fas, och att detta kan avläsas i en förskjutning i den moderna moderna romanen från individen till objektvärlden. Från Lukács hämtar han alltså idén om att borgerligehtens utveckling från en "revolutionär" till en "reaktionär klass" speglas i romanens utveckling, samt intresset för den "reifikation" som enligt Lukács präglade kapitalismen.
Goldmann är i allra högsta grad en teoretiker som intresserar sig för förhållandet mellan litteratur och klass. Men på det stora hela taget utgör hans tänkande en återvändsgränd. Goldmanns strukturalism är stel och dogmatisk och förtränger dessutom det som enligt min uppfattning utgör den viktigaste aspekten av Marx tänkande, nämligen idén om att verkligheten är stadd i ständig förändring och att denna förändring i hög utsträckning hänger samman med klasskampen.

Hans Fallada: Kleiner Mann - was nun?

Hans Falladas roman Kleiner Mann - was nun? från 1932 (på svenska Hur ska det gå med Pinnebergs? 1937) handlar om makarna Pinnebergs vedermödor under den stora ekonomiska krisen i början av 30-talet.

Herr Pinneberg är tjänsteman - och det är en av anledningarna till hans olyckor. Som tjänsteman drabbas han lika hårt som arbetarna av krisen, men till skillnad från dem saknar han tillgång till starka organisationer för inbördes hjälp. När han första gången träffar sin blivande svärfar - en socialdemokratisk arbetare - blir han exempelvis utskälld för att han arbetar övertid utan ersättning, att han accepterar en lön som är lägre än den som stipuleras av avtalet etc. Och när han efter hand glider allt närmare katastrofens rand blickar han allt oftare mot arbetarna och deras självförsvarsorganisationer. Till sin fru säger han exempelvis följande:

"Wenn wir wenigstens Arbeiter wären! Die sagen Genosse zueinander und helfen einander... [---] Unsereiner, Angestellter, wir stellen doch was vor, wir sind doch was Besseres..." (Ungefärlig översättning: "Om vi åtminstone varit arbetare! De kallar varandra för kamrater och hjälper varandra... [---] Vi tjänstemän, vi inbillar oss att vi är finare...")

Kleiner Mann - was nun? är en klassiker med särskild aktualitet. För ett tag sedan såg jag en dramatisering av romanen på Wolfgang Borchert Theater i Münster, och en nyutgåva av boken ligger högt på de tyska bestsellerlistorna. Anledningarna till att Falladas berättelse framstår som så angelägen just nu är inte svåra att förstå. För hur många Pinnebergs finns det inte nuförtiden: människor i tjänste- och servicesektorerna med osäkra anställningsvillkor, låga löner och högra prestationskrav som ständigt riskerar att trilla ner i arbetslöshet och "utanförskap" men som (av olika anledningar) står främmande inför såväl den politiska som fackliga arbetarrörelsen.

Herr Pinneberg funderar ibland på att bli kommunist (hans fru är det redan). Och hans hyresvärd förklarar att om han vore i Pinnebergs käder skulle han utan tvekan gå med i kommunistpartiet. Dagens Pinnebergar har nog inga sådana funderingar. Och det är ett stort problem, såväl för Pinnebergarna som för arbetarrörelsen.

Tysk arbetarlitteratur 9, Günter Wallraffs "13 icke önskvärda reportage"

Jag brukar insistera på att klass är ett ekonomiskt fenomen – att det i grunden handlar om att en klass skor sig på en annan klass arbete. Men jag brukar också hävda att klass alltid är sammanflätat med kulturella och politiska processer.

I sitt ”genombrottsverk” – 13 unerwünschte Reportagen (1969: på svenska 1971 under titeln 13 icke önskvärda reportage med förord av Heinrich Böll) – undersöker Günter Wallraff denna sammanflätning.

Wallraff är en av efterkrigstidens viktigaste (väst-) tyska arbetarförfattare. Han var medlem av Gruppe 61, som var en sammanslutning av författare som ville förnya arbetarskildringen. Dessutom var han en av initiativtagarna till ”Werkkreis Literatur der Arbeitswelt” – en organisation som ville få arbetare att skriva om sina arbets- och klasserfarenheter. Inom båda dessa grupper hade ”industrireportaget” hög status, och det var just i egenskap av rapportör från den moderna industrin som Wallraff på 1960- och 1970-talen placerade sig i den tyska arbetarlitteraturens mittfåra.

I 13 icke önskvärda reportage skildras dock inte bara det moderna arbetslivet. Bokens viktigaste tema är nämligen, makt, och detta undersöks av Wallraff bland annat genom skildringar av hur uteliggare och mentalsjuka behandlas av myndigheterna, hur den politiska vänstern förföljs av den politiska polisen, hur forskare som vill gräva i nazisternas brott mot mänskligheten förföljs av politiker med lik i bagaget, hur den katolska kyrkan ställer sig i ”antikommunismens” tjänst och rättfärdigar såväl militariseringen av Västtyskland som användandet av Napalm i Vietnam, etc.

Men Wallraff skriver också om klass, och om hur motsättningen mellan arbete och kapital är inbäddad i politiska strukturer. Bland annat skildrar han hur arbetslösa kränks av de ämbetsmän som officiellt har till uppgift att hjälpa dem att hitta ett jobb, och hur detta hjälper arbetsgivarna att dra fördel av det stora utbudet av arbetskraft. Han visar också hur tyska arbetsgivare svartlistar radikala arbetare för att därigenom stärka sin makt på arbetsplaterna, och hur de rent av – i strid med lagen – bygger upp en paramilitär milis som (ofta under ledning av gamla nazister) ska kunna sättas in mot strejkande arbetare.

Att Wallraffs reportage var ”icke önskvärda” är ganska uppenbart. Och motåtgärder vidtogs. Bland annat blev han åtalad för att han i sina försök att komma åt information om arbetsgivarnas olagliga miliser utgett sig för att vra statlig tjänsteman. Wallraff frikändes dock. Och hans reportage gick ut i fantastiska upplagor. I Sverige sålde 13 icke önskvärda reportage exempelvis på kort tid i 15.000 exemplar, vilket då var rekord för en bok översatt från tyska.

För den som vill läsa Wallraffs genombrottsverk bör det alltså vara ganska lätt att få tag på ett exemplar via antikvariat eller bibliotek. Och Wallraffs reportage är verkligen läsvärda även år 2011. Ja, faktum är att hans skildringar av hur arbetsgivarna i en tid av arbetslöshet lyckas pressa tillbaka arbetarklassen – bla. genom att erbjuda korta och osäkra anställningar, låta de anställda jobba övertid med hot om att de annars kan bli av med jobbet etc. – framstår som nästan kusligt aktuella.

Om Lundberg och arbetarlitteraturen i HD

En liten debatt om arbetarlitteraturen och Kristian Lundbergs eventuella hemvist i denna tradition har brutit ut i Helsingborgs Dagblad. Det hela började med att Åsa Linderborg recenserade Lundbergs Och allt ska vara kärlek (22 mars). Några dagar senare (7 april) skrev Lorena Toro Meneses en kommentar till Linderborgs recension, i vilken hon hävdade att Lundberg inte alls kan betraktas som arbetarförfattare. Denna kommentar kommenteras i sin tur av mig i dagens tidning. För att läsa, klicka här.

Att vara och att veta

Frågan om bara ("riktiga") arbetare kan skriva ("riktig") arbetarlitteratur är intressant, såväl ur en litteraturhistorisk som en litteraturteoretisk synvinkel. Därför ägnar jag den ett helt kapitel i boken Arbetarlitteratur (2006). Men färdig med frågan är jag inte. För tillfället sitter jag och läser Gunnar Ahlströms bok Det moderna genombrottet i Nordens litteratur från 1947. (Ett blogginlägg om Ahlströms syn på litteratur och klass kommer senare.) Där hittar man en del intressanta resonemang om huruvida författare som inte själva tillhör arbetarklassen kan skildra denna klass på ett övertygande sätt. Ahlström inleder sitt resonemang om genombrottsförfattarnas förhållande till "fattigdomsproblemet och proletariatet" med att konstatera att ingen av dem kunde "bygga på personliga erfarenheter" och att ingen av dem var "utgången ur de berörda folkgrupperna". Dessutom framhåller han att de inte hade någon tillgång till någon socialistisk teori. Därför blev kritiken av de klassorättvisor som drabbade arbetarklassen inte något lika stort tema i genombrottslitteraturen som exempelvis religionskritiken. Det som är intressant med Ahlströms resonemang är framför allt att han tonar ned betydelsen av författarnas klassbakgrund. Visserligen betonas att det är genombrottsförfattarnas klassbakgrund som gör att de inte känner till arbetarklassen livsvillkor. Men samtidigt framhålls att de saknar tillgång till en "teori som kunde vägleda dem till en godtagbar och framkomlig förståelse" av fenomenet klass. Detta framstår för mig som ett ganska rimligt resonemang. Å den ena sidan förutsätter arbetarklasskildringar kunskap om arbetarklassen. Den som själv tillhör arbetarklassen bör väl i allmänhet ha sådan kunskap. Men kunskap kan inhämtas på andra vägar. (Trots att jag är född 1975 tycker jag mig exempelvis veta en hel del om antikens Grekland, och borgaren Marx har ju haft en hel del intressanta saker att säga om arbetarklassen.) Dessutom finns det ingen automatisk koppling mellan erfarenhet och tolkning. En marxistisk arbetare förstår ju antagligen fenomenet klass på ett annat sätt än en liberal arbetare. Om genombrottsförfattarna stått i kontakt med arbetarrörelsen hade därför arbetarklassen säkert spelat en viktigare roll i deras verk.

"Mediestrategi"

I LO-Tidningen från 25 februari läser jag om en rapport som säger att LO måste satsa på "berättelser som når ut i medierna" om man vill ha en chans i opinionsbildningen. Denna slutsats är både lovande och förskräckande. Det förskräckande ligger i att rapporten tycks vara helt fokuserad på frågan om hur man gör "reklam" för arbetarrörelsens idéer. (I en annan artikel i samma nummer av tidningen skriver Lennart Kjörling klokt om att politik inte handlar om att vinna röster medelst fiffiga reklambudskap, utan om att bygga starka sociala rörelser.) Det som är lovande är den oerhört senkomna insikten om att berättelser faktiskt kan vara politiskt betydelsefulla. Och från denna insikt borde väl steget inte vara så långt till upptäckten att det faktiskt finns en svensk arbetarlitterär tradition som är sprängfylld med bra historier om klassamhället, solidaritet, arbetslöshet och annat som arbetarrörelsen förhoppningsvis vill föra upp på den politiska dagordningen.

Eftersom jag pysslat en del med arbetarlitteratur kommer här ett alternativt "mediepolitiskt program" för arbetarrörelsen (som dessutom är helt gratis):

1. LO måste omedelbart starta studiecirklar om svensk arbetarlitteratur. En cirkel per 100 medlemmar kan vara ett bra mål för det första året. (Från och med år två måste man naturligtvis bli mer ambitiös.) Kontakta gärna Kersti Bosdotter för att höra hur man går tillväga. Och ge gärna ABF chansen att medverka. Men om de kommer med sitt vanliga tugg om att knyppling och växtfärgning är viktigare än litteratur och politik så avbryt omedlebart samarbetet.

2. Dessa litteraturcirklar måste kompletteras med skrivarcirklar. Här är Föreningen Arbetarskrivare en given samarbetspartner. Ta även kontakt med Sven Lindqvist och be honom skriva en uppdaterad version av Gräv där du står. Tyska "Werkkreis Literatur der Arbeitwelt" bör också konsulteras, liksom de historiker som arbetat med cirklar där arbetare berättar om sitt arbetsliv. (ABF kan bjudas in på samma premisser som i punkt 1.)

3. Arbetarrörelsens partier måste omedelbart skrota sina nuvarande kulturpolitiska program och istället satsa på en kulturpolitik som gynnar läsande och skrivande. Gör gärna Kersti Bosdotter och Lotta Durgé till kulturpolitiska talespersoner (och i händelse av valseger till kulturministrar.)

4. Arbetarrörelsen måste omedelbart avsätta pengar för ett stort forskningsprojekt om arbetarlitteraturens historia, med målet att publicera en arbetarlitteraturhistoria som är minst lika ambitiös som den redan existerade Skånes litteraturhistoria. Till projektet bör knytas några doktorandtjänster och finansiering av en årligt återkommande konferens om svensk och internationell arbetarlitteratur. (Tänk om det fanns någon litteraturvetare med arbetarlitteratur som huvudsakligt forskningsintresse som kunde åta sig att leda ett sådant projekt...)

5. Arbetarrörelsepressen måste omedelbart sluta publicera så mycket trams och istället skriva mer om kultur. Om Lantarbetaren på 1930-talet kunde ha en bra kultursida borde det vara möjligt även i dagens arbetarpress. John Swedenmark, som är kulturredaktör på LO-Tidningen, kan visa de andra redaktörerna hur slipstenen ska dras.

6. Arbetarförfattarna måste betraktas som en viktig samarbetspartner till arbetarrörelsen. Bjud in dem till möten, recensera deras böcker, ge dem stipendier. (Detta kan finaniseras genom att man beställer färre dumma utredningar om "mediestrategi".)

Lukács

Som ett led i förberedelserna av den föreläsningsserie om litteratur och klass som jag ska hålla i Münster under sommarterminen har jag under de senaste veckorna läst på en hel del om den marxistiske litteraturforskaren Georg Lukács (eller, György Lukács, som han egentligen hette).

Lukács liv var högintressant. Han började som nykantiansk estet och slutade som hegeliansk litteraturteoretiker. Och däremellan hann han bland annat med att vara förfäktare av den "socialistiska realismen". 1919 var han minister i den revolutionära ungerska rådsrepublikens regering, och även 1956 - när ungrarna försökte lösgöra sig från Sovjet - fanns han med i regeringen. Men han skrev också hyllningar till Stalin.

Lukács mest kända verk - Historia och klassmedvetande från 1923 - är fortfarande läsvärt, om än extremt krävande. Dock tog han själv avstånd från det redan 1924. Och den som söker en konsekvent linje hos Lukács får det jobbigt. Exempelvis var han med i BRPS (det proletär-revolutionära författarförbundet), samtidigt som hans favoritförfattare var Thomas Mann, den kanske mest borgerlige av alla borgerliga författare. Och hans dogmatiska försvar av den socialistiska realismen ledde inte bara till att han förkastade Joyces experimentella prosa (som han betraktade som borgerlig och subjektiv), utan även till att han tog avstånd från Brechts revolutionära dramatik.

Trots dessa märkligheter går det inte att komma ifrån att mycket av det Lukács skrivit är högintressant. Och det är inte bara jag som tycker så. Georg Lichtheim, som i boken Lukács (1970) är ytterst kritisk till honom, avslutar exempelvis sin framställning med att påpeka att även "the least distinguished of his writings" är fascinerande. Fredric Jameson använder i Marxism and Form (1972) Lukács för att illustrera det "dialektiska tänkande" som han menar utgör essensen i den västliga marxismen. Stephen Resnick och Richard Wolff betraktar Lukács som en viktig inspirationskälla för sin "postmoderna" (dialektiska och anti-essentialistiska) marxism (som jag betraktar som den mest fascinerande riktningen inom den samtida marxismen).

På svenska finns det en hel del skrivet om Lukács, framför allt av Gunnar Gunnarsson, som bland annat gett ut Georg Lukács: en essay (1969). Annars kan jag rekommendera Georg Lukács: Life, thought and Politics (1991) av Arpad Kadakay.

Men även om man som jag lätt blir fascinerad av Lukács och hans tänkande går det inte att komma runt att han trots allt har fel i nästan allt. Så försök för guds skulle inte "använda" Lukács för att analysera litteratur.

Lotta och Kersti

Arbetarlitteraturens infrastruktur riskerar att få sig en allvarlig knäck. Lotta Durgé och Kjersti Bosdotter - kulturansvariga på Transport respektive IF Metall och bland annat två av de drivande krafterna bakom "Boken på arbetsplatsen" - ska nämligen gå i pension. Att fylla deras skor blir inte lätt. Efterträdarna önskas all lycka. (Att Juholt inlett sin partiledarkarriär med att prata om kultur är glädjande - nu gäller det att rörelsen hänger på!) Fast av John Swedenmarks intervju med Lotta och Kersti i senaste numret av LO-Tidningen framgår med all önskvärd tydlighet att de båda kulturbärande damerna knappast kommer försvinna från det litteraturpolitiska slagfältet bara för att de uppnått pensionsålder. Exempelvis driver de en studiecirkel om arbetarlitteratur som tar sin utgångspunkt i min distansurs om om ämnet. (Den som inte kan vara med i cirkeln får gärna anmäla sig till kursen på egen hand... För mer info, klicka här.)

Fri kurslitteratur?

Ett nätverk som heter "Fri kurslitteratur" har börjat lägga upp inskannade läromedel på nätet. Eftersom jag är en fåfäng typ kollade jag genast om någon av mina bidrag till läroboksgenren erbjuds. Tyvärr bekräftades mina misstankar om den relativt låga efterfrågan på mina alster när jag upptäckte att jag inte var representerad på siten. Men precis när jag skulle surfa vidare såg jag att min bok "Arbetarlitteratur" faktiskt finns med - den är avbildad i sidhuvudet.

Att man använder en bild av min lärobok har jag inget emot. Däremot är jag tveksam till idén med fri distribution av läromedel via nätet.

Visserligen har jag inte tjänar många kronor på de läromedel jag skrivit. (Dessutom har jag skrivit dem på min fritid, så egentligen har hela mitt engagemang i läromedelbranchen varit en enorm förlustaffär.) Men jag har inte lust att skänka bort böckerna. Och eftersom jag inte har resurser att starta något eget förlag, så jag tycker inte att det verkar vara någon bra idé att driva bort läromedelsförlagen från marknaden. (Det får anstå till efter revolutionen, när tryckpressarna ligger i hela folkets händer...)

En bättre lösning vore naturligtvis att staten såg till att studenter får gratis läromedel. Om det funkar i grundskolan och på gymnasiet borde det ju kunna funka på högskolan också.

Detta skulle ha flera fördelar. För det första skulle alla studenter ha tillgång till kurslitteraturen. För det andra skulle högskolan lättare kunna välja den bästa litteraturen (utan att tänka på om studenterna har råd att skaffa denna). För det tredje skulle det skapas en större marknad för bra kurlitteratur (eftersom många studenter struntar i att köpa kurslitteratur försvinner många titlar ur handeln på nolltid, eller blir aldrig utgivna).