Att vara och att veta

Frågan om bara ("riktiga") arbetare kan skriva ("riktig") arbetarlitteratur är intressant, såväl ur en litteraturhistorisk som en litteraturteoretisk synvinkel. Därför ägnar jag den ett helt kapitel i boken Arbetarlitteratur (2006). Men färdig med frågan är jag inte. För tillfället sitter jag och läser Gunnar Ahlströms bok Det moderna genombrottet i Nordens litteratur från 1947. (Ett blogginlägg om Ahlströms syn på litteratur och klass kommer senare.) Där hittar man en del intressanta resonemang om huruvida författare som inte själva tillhör arbetarklassen kan skildra denna klass på ett övertygande sätt. Ahlström inleder sitt resonemang om genombrottsförfattarnas förhållande till "fattigdomsproblemet och proletariatet" med att konstatera att ingen av dem kunde "bygga på personliga erfarenheter" och att ingen av dem var "utgången ur de berörda folkgrupperna". Dessutom framhåller han att de inte hade någon tillgång till någon socialistisk teori. Därför blev kritiken av de klassorättvisor som drabbade arbetarklassen inte något lika stort tema i genombrottslitteraturen som exempelvis religionskritiken. Det som är intressant med Ahlströms resonemang är framför allt att han tonar ned betydelsen av författarnas klassbakgrund. Visserligen betonas att det är genombrottsförfattarnas klassbakgrund som gör att de inte känner till arbetarklassen livsvillkor. Men samtidigt framhålls att de saknar tillgång till en "teori som kunde vägleda dem till en godtagbar och framkomlig förståelse" av fenomenet klass. Detta framstår för mig som ett ganska rimligt resonemang. Å den ena sidan förutsätter arbetarklasskildringar kunskap om arbetarklassen. Den som själv tillhör arbetarklassen bör väl i allmänhet ha sådan kunskap. Men kunskap kan inhämtas på andra vägar. (Trots att jag är född 1975 tycker jag mig exempelvis veta en hel del om antikens Grekland, och borgaren Marx har ju haft en hel del intressanta saker att säga om arbetarklassen.) Dessutom finns det ingen automatisk koppling mellan erfarenhet och tolkning. En marxistisk arbetare förstår ju antagligen fenomenet klass på ett annat sätt än en liberal arbetare. Om genombrottsförfattarna stått i kontakt med arbetarrörelsen hade därför arbetarklassen säkert spelat en viktigare roll i deras verk.