"Mediestrategi"

I LO-Tidningen från 25 februari läser jag om en rapport som säger att LO måste satsa på "berättelser som når ut i medierna" om man vill ha en chans i opinionsbildningen. Denna slutsats är både lovande och förskräckande. Det förskräckande ligger i att rapporten tycks vara helt fokuserad på frågan om hur man gör "reklam" för arbetarrörelsens idéer. (I en annan artikel i samma nummer av tidningen skriver Lennart Kjörling klokt om att politik inte handlar om att vinna röster medelst fiffiga reklambudskap, utan om att bygga starka sociala rörelser.) Det som är lovande är den oerhört senkomna insikten om att berättelser faktiskt kan vara politiskt betydelsefulla. Och från denna insikt borde väl steget inte vara så långt till upptäckten att det faktiskt finns en svensk arbetarlitterär tradition som är sprängfylld med bra historier om klassamhället, solidaritet, arbetslöshet och annat som arbetarrörelsen förhoppningsvis vill föra upp på den politiska dagordningen.

Eftersom jag pysslat en del med arbetarlitteratur kommer här ett alternativt "mediepolitiskt program" för arbetarrörelsen (som dessutom är helt gratis):

1. LO måste omedelbart starta studiecirklar om svensk arbetarlitteratur. En cirkel per 100 medlemmar kan vara ett bra mål för det första året. (Från och med år två måste man naturligtvis bli mer ambitiös.) Kontakta gärna Kersti Bosdotter för att höra hur man går tillväga. Och ge gärna ABF chansen att medverka. Men om de kommer med sitt vanliga tugg om att knyppling och växtfärgning är viktigare än litteratur och politik så avbryt omedlebart samarbetet.

2. Dessa litteraturcirklar måste kompletteras med skrivarcirklar. Här är Föreningen Arbetarskrivare en given samarbetspartner. Ta även kontakt med Sven Lindqvist och be honom skriva en uppdaterad version av Gräv där du står. Tyska "Werkkreis Literatur der Arbeitwelt" bör också konsulteras, liksom de historiker som arbetat med cirklar där arbetare berättar om sitt arbetsliv. (ABF kan bjudas in på samma premisser som i punkt 1.)

3. Arbetarrörelsens partier måste omedelbart skrota sina nuvarande kulturpolitiska program och istället satsa på en kulturpolitik som gynnar läsande och skrivande. Gör gärna Kersti Bosdotter och Lotta Durgé till kulturpolitiska talespersoner (och i händelse av valseger till kulturministrar.)

4. Arbetarrörelsen måste omedelbart avsätta pengar för ett stort forskningsprojekt om arbetarlitteraturens historia, med målet att publicera en arbetarlitteraturhistoria som är minst lika ambitiös som den redan existerade Skånes litteraturhistoria. Till projektet bör knytas några doktorandtjänster och finansiering av en årligt återkommande konferens om svensk och internationell arbetarlitteratur. (Tänk om det fanns någon litteraturvetare med arbetarlitteratur som huvudsakligt forskningsintresse som kunde åta sig att leda ett sådant projekt...)

5. Arbetarrörelsepressen måste omedelbart sluta publicera så mycket trams och istället skriva mer om kultur. Om Lantarbetaren på 1930-talet kunde ha en bra kultursida borde det vara möjligt även i dagens arbetarpress. John Swedenmark, som är kulturredaktör på LO-Tidningen, kan visa de andra redaktörerna hur slipstenen ska dras.

6. Arbetarförfattarna måste betraktas som en viktig samarbetspartner till arbetarrörelsen. Bjud in dem till möten, recensera deras böcker, ge dem stipendier. (Detta kan finaniseras genom att man beställer färre dumma utredningar om "mediestrategi".)