Lucien Goldmann

För ett tag sedan bloggade jag om den ungerske marxistiske litterturforskaren Georg Lukács. En av hans viktigaste efterföljare var den rumänsk-franske filosofen och litteraturteoretikern Lucien Goldmann.
Goldmann var strukturalist, och menade att litterära verk måste förstås inom ramen för den struktur som de är en manifestation av. Och denna struktur uppfattade Goldmann, marxistiskt, som en historisk totalitet präglad av bestämda klassförhållanden.
Goldmanns mest uppmärksammade litteraturteoretiska verk är Le Dieu Caché ("Den dolda guden") från 1955. Där försöker han visa att det råder en strukturell homologi mellan Racines tragedier, Jansenismen, och Pascals filosofi, och att detta ytterst är uttryck för situationen för en klassfraktion i det franska samhället, nämligen "la noblesse de la robe".
I Pour une sociologie du roman (ungefär: "För en romansociologi)" från 1964 försöker Goldmann bygga vidare på Lukács teorier om romanens utveckling. Godmann menar att kapitalismen genomgår en avgörande strukturell förvandling kring 1910 i och med övergången till en "imperialistisk" fas, och att detta kan avläsas i en förskjutning i den moderna moderna romanen från individen till objektvärlden. Från Lukács hämtar han alltså idén om att borgerligehtens utveckling från en "revolutionär" till en "reaktionär klass" speglas i romanens utveckling, samt intresset för den "reifikation" som enligt Lukács präglade kapitalismen.
Goldmann är i allra högsta grad en teoretiker som intresserar sig för förhållandet mellan litteratur och klass. Men på det stora hela taget utgör hans tänkande en återvändsgränd. Goldmanns strukturalism är stel och dogmatisk och förtränger dessutom det som enligt min uppfattning utgör den viktigaste aspekten av Marx tänkande, nämligen idén om att verkligheten är stadd i ständig förändring och att denna förändring i hög utsträckning hänger samman med klasskampen.