Som ett led i förberedelserna av den föreläsningsserie om litteratur och klass som jag ska hålla i Münster under sommarterminen har jag under de senaste veckorna läst på en hel del om den marxistiske litteraturforskaren Georg Lukács (eller, György Lukács, som han egentligen hette).Lukács liv var högintressant. Han började som nykantiansk estet och slutade som hegeliansk litteraturteoretiker. Och däremellan hann han bland annat med att vara förfäktare av den "socialistiska realismen". 1919 var han minister i den revolutionära ungerska rådsrepublikens regering, och även 1956 - när ungrarna försökte lösgöra sig från Sovjet - fanns han med i regeringen. Men han skrev också hyllningar till Stalin.
Lukács mest kända verk - Historia och klassmedvetande från 1923 - är fortfarande läsvärt, om än extremt krävande. Dock tog han själv avstånd från det redan 1924. Och den som söker en konsekvent linje hos Lukács får det jobbigt. Exempelvis var han med i BRPS (det proletär-revolutionära författarförbundet), samtidigt som hans favoritförfattare var Thomas Mann, den kanske mest borgerlige av alla borgerliga författare. Och hans dogmatiska försvar av den socialistiska realismen ledde inte bara till att han förkastade Joyces experimentella prosa (som han betraktade som borgerlig och subjektiv), utan även till att han tog avstånd från Brechts revolutionära dramatik.
Trots dessa märkligheter går det inte att komma ifrån att mycket av det Lukács skrivit är högintressant. Och det är inte bara jag som tycker så. Georg Lichtheim, som i boken Lukács (1970) är ytterst kritisk till honom, avslutar exempelvis sin framställning med att påpeka att även "the least distinguished of his writings" är fascinerande. Fredric Jameson använder i Marxism and Form (1972) Lukács för att illustrera det "dialektiska tänkande" som han menar utgör essensen i den västliga marxismen. Stephen Resnick och Richard Wolff betraktar Lukács som en viktig inspirationskälla för sin "postmoderna" (dialektiska och anti-essentialistiska) marxism (som jag betraktar som den mest fascinerande riktningen inom den samtida marxismen).
På svenska finns det en hel del skrivet om Lukács, framför allt av Gunnar Gunnarsson, som bland annat gett ut Georg Lukács: en essay (1969). Annars kan jag rekommendera Georg Lukács: Life, thought and Politics (1991) av Arpad Kadakay.
Men även om man som jag lätt blir fascinerad av Lukács och hans tänkande går det inte att komma runt att han trots allt har fel i nästan allt. Så försök för guds skulle inte "använda" Lukács för att analysera litteratur.
Hans reifikationsbegrepp, som man väl får anse vara hans mest inflytelserika "gåva" till eftervärlden, måste väl dock kunnas användas även inom litteraturanalyser? Jag har svårt att se att så inte skulle vara fallet
SvaraRaderaBegreppet reifikation hör utan tvekan till de intressantaste i Lukács teoretiska arsenal. Många menar att hans resonemang kring detta bgrepp visar att den tidige Marx humanism (som huvudsakligen kommer till uttryck i texter som ännu inte var kända när Lukács började skriva om reifikation) också kan utläsas ur hans senare skrifter. Jag är litet tveksam till detta, och menar att man nog ska koppla samman Lukács refikationsbegrepp med Marx teori om varufetischismen. Frågan är bara hur man ska kunna "använda" detta begrepp när man analyserar litteratur. Lukács grundidé om att enskilda texter står i ett dialektiskt förhållande till den samhälleliga totaliteten är på ett grundläggande plan riktig (anser jag). Men hur denna relation ser ut lyckas Lukács aldrig klargöra. Att hävda att borgerlig litteratur (förutom den som skrivs av "genier" som Thoman Mann) präglas av reifikation är ett ganska trubbigt påpekande.
SvaraRadera