Ahlström och Watt

I The Rise of the Novel (1957) försöker Ian Watt förklara romanen uppkomst genom att relatera genren till framväxten av ett nytt samhälle och ett nytt tänkande. Framför allt menar han att romanen är en borgerlig genre - en genre vars form (som enligt Watt är ett slags formlöshet) - uttrycker borgerliga ideal och en borgerlig syn på världen.
Frågan är dock hur borgerlighetens frammarsch kan "determinera" litteraturen. På denna punkt är Watt aningen svävande. Han hävdar att romanen inte kunnat uppstå om inte "the conditions of the time had [...] been favourable", och till de gynsamma villkoren räknar han bland annat framväxten av en borgerlig publik som efterfrågade borgerlig litteratur.
Watt hör utan tvekan till 1900-talets mest inflytelserika litteraturhistoriker. (Vilket naturligtvis inte innebär att han "har rätt" hela riden. Exempelvis har Terry Lovell från feminsitisk och marxistisk utgångspunkt formulerat en intressant kritik av Watts teser. Lovells uppsats "Kapitalismen och romanen" hittar man i Lars Furuland och Johans Svedjedahls antologi Litteratursociologi (1997)).
Betydligt mindre inflytelserik än Watt var Gunnar Ahlström, som 1947 gav ut Det moderna genombrottet i nordens litteratur. Men han är inte mindre intressant för dem av oss som intresserar oss för frågor om litteratur och klass.
Ahlström försöker, precis som Watt, relatera litteraturens utveckling till samhällets. Liksom Watt är han också inspirerad av Max Webers analys av kapitalismen (fast Ahlström är också påverkad av Marx). Och i likhet med Watt har Ahlström svårt att göra reda för förhållandet mellan just litteraturen och samhället.
I vissa avseenden är Ahlström mer "primitiv" än sin berömde kollega. Exempelvis försöker han allt för ofta spåra genombrottslitteraturens särdrag i författarnas biografier, eller i den allmänna samhällsutvecklingen. Men i andra avseenden är han överlägsen Watt, eftersom han faktiskt lyckas teoretisera litteraturens "relativa autonomi". Ett exempel på detta hittar man i följande passage:

Dikten är lika litet som det andliga livets överiga manifestationer någon
mekanisk återspegling av det samhälleliga livets tillstånd och behov. Inom dessa
känsliga områden gestaltas idealbildningarna på grundval av de skapande
individernas samhörighetskänslor eller intressekonflikter med den konkreta
utvecklingens sociala, politiska eller allmänt ideologiska följdföreteelser.
Dessa bildar det utslagsgivande mellanledet mellan de ekonomiska krafternas växt
och litteraturens villkor.

Det är möjligt att jag läser in för mycket i Ahlströms text, men jag vill faktiskt hävda att hans formuleringar pekar i en riktning som är fruktbarare än den som representeras av Watts weberska litteratursociologi. Dels öppnar Ahlström, genom betonandet av distansen mellan ekonomi och kultur, för en diskussion om litteraturens speciella lagar, dels öppnar han upp för en förståelse av klass - "de skapande individernas samhörighetskänslor eller intressekonflikter" - som en viktig faktor såväl inom "basen" som "överbyggnaden".