Tysk arbetarlitteratur 3, WLA

Under 60-talet uppstod det motsättningar inom Gruppe 61. En del av medlemmarna ansåg att man borde försöka hjälpa arbetare att skriva om sina erfarenheter. När majoriteten ställde sig kritisk till detta lämnade Josef Büscher 1966 gruppen för att istället starta en "skrivarverkstad" för arbetare i Gelsenkirchen. Samtidigt krävde en del yngre medlemmar att Gruppe 61 skulle få en tydligare politisk profil och att man borde samarbeta närmare med fackföreningarna. Flera gruppmedlemmar menade också att det var dags att överge den traditionella skönlitteraturen (som ansågs olämplig för att beskriva industriarbetarklassens erfarenheter) för att istället utveckla dokumentära former för arbetarskildringen. Den sista åsikten företräddes inte minst av Günter Wallraff och Erika Runge, som båda ägnade sig åt just dokumentärt skrivande.

1970 ledde dessa motsättningar till att en ny grupp bildades: "Werkkreis Literatur der Arbeitswelt (ungefär, "Arbetsgruppen för arbetsvärldens litteratur", i fortsättningen förkortat till WLA). Grundare var Erasmus Schöfer och Peter Schütt. De föreslog först att WLA skulle kuna vara en grupp inom Gruppe 61, men så blev det inte.

WLAs mål var att göra arbetarklassen till ett politiskt subjekt. Och för att uppnå detta ville man skapa en egen offentlighet för arbetarklassen och dess litteratur. Den huvudsakliga aktiviteten inom gruppen blev därför att organisera skrivarverkstäder där arbetare, akademiker och författare en eller några gånger i månaden träffades för att diskutera hur man kan skildra det moderna industriarbetet och det moderna klassamhället.

Inledningsvis försökte man bygga upp egna distributionskanaler för sprida arbetarlitteratur till arbetarklassen (bla genom fackföreningspressen) men efter ett tag övergick man till att samarbeta med etablerade förlag. Bland annat inledde man ett samarbete med Fischer-Verlag, som publicerade en bok i månaden med texter från WLA. De första tio böckerna i denna serie gavs ut i sammanlagt 150.000 exemplar. I början av 80-talet hade den sammanlagda upplagan nått en miljon exemplar och fram till 1985 gavs drygt femtio titlar ut i serien.

En viktig förebild för WLA var den proletär-revolutionära litteraturen från mellankrigstiden, och särskilt försöken att låta "arbetarkorrespondenter" skriva om sin erfarenheter från industrin. Dock tog man avstånd från den kommunistiska ideologi som varit bärande inom den proletär-revolutionära litteraturen.

Inledningsvis prioriterades reportaget som genre inom WLA, men efter ett tag började man också ge ut romaner. 1974 publicerade man exempelvis romaner av Herbert Somplatzki (som senare blev en relativt framgångsrik författare) och Josef Ippers.

Som mest hade WLA närmare 500 hundra medlemmar och 80 skrivarverkstäder. Idag ligger medlemsantalet dock under 100.

WLA har en hemsida (som också finns på engelska).