söndag 24 januari 2010

Rapport från Göteborg

Igår deltog jag i ABF Göteborgs seminarium "Den andra arbetaren" tillsammans med Susanna Alakoski, Azar Mahloujian, Andrzej Tichý och Aleksander Motturi. I tre timmar pratade vi om litteratur och om stereotyperna "invandraren" och "arbetaren" inför en stor publik. Dessutom var utbildningsradion på plats och filmade. Ska bli intressant att se om vi dyker upp i rutan någon gång...
Nedan följer ett kort sammandrag av mitt anförande:

I presentationen av dagens seminarium står det såhär:

”Arbetaren och invandraren har blivit stereotyper i offentlighetens dramaturgi av klassificering, sortering och värdering. Är invandrarna rentav vår tids nya arbetare? Den s.k. invandrarlitteraturen vår nya arbetarlitteratur? Eller har vi missuppfattat alltsammans?”

Lägesbeskrivningen tycker jag är korrekt. Invandraren har sannerligen blivit en stereotyp i offentligheten. Och samma sak gäller arbetaren. På senare tid har stereotypen arbetaren dock allt mer kommit att kopplas ihop med stereotypen invandraren. Och det är detta som lett till att invandrarna kommit att betraktas som vår tids arbetare och till att den s.k. invandrarlitteraturen uppfattats som vår nya arbetarlitteratur. Så frågorna i presentationen kan alltså besvaras jakande. Och det gäller även den sista av dem: Ja – vi har missuppfattat allting.

Om den här missuppfattningen har jag skrivit i min senaste bok, Den föreställda mångkulturen.

Bokens titel syftar på att vi under senare år allt oftare föreställt oss Sverige som ett mångkulturellt samhälle, ett samhälle där de viktigaste skiljelinjerna går mellan dem man kallar svenskar och dem som betraktas som invandrare. Den föreställnig skymmer bilden av Sverige som ett klassamhälle. Och det är detta som leder till sammanblandningen av arbetarlitteratur och sk. invandrarlitteratur – och till att vi alltså missförstår alltsammans.

När etnicitet skymmer klass blir en effekt att litteratur som skulle kunna betraktas som arbetarlitteratur istället uppfattas som invandrarlitteratur. Exempel på detta hittar man i mottagandet av Susanna Alakoskis roman Svinalängorna. Den handlar om en massa olika saker, bl.a. om invandring, om Ystad, om kön, om ungdom, om alkoholism och om klass. Men när den recenserades i de stora dagstidningarna ställde recensenterna romanens skildring av finska invandrare i centrum för uppmärksamheten, medan skildringen av klass marginaliserades.

En annan effekt av den föreställda mångkulturen är att klass förvandlas till en kulturell kategori, till någonting som fungerar på samma sätt som fenomenet etnicitet. Och detta är anledningen till att sk. invandrarlitteratur ofta beskrivs som ett slags arbetarlitteratur. Det har bland annat hänt med Jonas Hassen Khemiris roman Ett öga rött, som beskrivits som del av den ”nya multikulturella arbetarlitteraturen”, trots att den nästan inte alls handlar om klass.

Dessa sammanblandningar av klass och etnicitet är problematiska på flera sätt. Ett problem är att de gör oss till sämre läsare. Att läsa Ett öga rött som en klasskildring är exempelvis inte särskilt fruktbart. Och om man missar klassperspektivet i Svinalängorna har man missat en viktig aspekt av den romanen. Men i förlängningen av dessa dåliga läsningar ligger också allvarligare problem, problem som är av politisk natur. För om klass osynliggörs, eller förstås som en kulturell kategori kommer vi inte kunna förstå de klassorättvisor som finns i samhället. Och om vi inte förstår dessa orättvisor kan vi inte heller göra någonting åt dem. Att betrakta invandrarna som vår tids arbetare och den s.k. invandrarlitteraturen som vår nya arbetarlitteratur är alltså verkligen att missuppfatta allting.

2 kommentarer:

  1. Jag vet inte om du lyssnat på Ulf Lundell, men han brukar ibland kallas för en modern arbetarförfattare. Jag har skrivit en text om en sång som finns med på hans cd "club zebra".
    Det skulle vara kul om du ville lyssna på sången (på spotify kanske) och delge dina tankar kring sången. Jag kan se möjligheterna att analysera/tolka den utifrån ett kön, klass, etnicitetsperspektiv. "Hon"
    Ett av samtidens allra grymmaste epitet är "desperat". Man kan höra det på krogen framåt stängningsdags. Inte han, säger väninnorna till varandra: "Han är ju desperat."
    Att vara desperat innebär alltså att man tydligt - alltför tydligt - röjer sin längtan, kåthet och/eller ensamhet. Det är det värsta man kan göra. Blotta sig sådär patetiskt och bortom all självkontroll. Ju mer desperat man är, desto större är sannolikheten att man får gå ensam hem.
    Just desperation är något Ulf Lundell undersöker i sången "Hon" på skivan "Club Zebra".
    Berättarjaget ser hur "Hon" kommer in tillsammans med sitt sällskap på krogen/restauranten? Han sitter tyst och studerar henne på avstånd. Kväll efter kväll samma sak. Hon finns i hans tankar natt som dag och lämnar honom aldrig i fred. Han är övertygad om att han skulle kunna ge henne allt det hon vill ha om hon bara ville ge honom en chans, men hur ska hon kunna göra det när han aldrig törs säga något till henne. Det förefaller vara en man med ett alltför stort hjärta och hängivelse i en tid då förhållandena ska vara väl övervägda och coola. Ett slags fickförhållanden som kan plockas fram ur fickan när man har bruk för dem. Så att man får full lycka och inga bekymmer. Kanske känner lyssnaren sympati för berättarjaget som så uppriktigt blottlägger sin desperata längtan efter kvinnan ifråga. Oavsett vad så verkar Lundell vilja komplicera bilden något. Så i mitten av sången förändras stämningen, temperaturen i den redan heta latinoinspirerade musiken höjs ytterligare och kulminerar i ett hetsigt och febrigt gitarrsolo.
    Lundell driver desperationen, längtan, och ensamheten hos sitt berättarjag ytterligare ett steg och visar vad som kan ske hos en person som tvingas gå hem ensam kväll efter kväll. Desperationen övergår i en okontrollerbar besatthet. Riktigt obehagligt börjar det bli i slutet av sången: "Måste ha henne om jag så ska ta henne. Jag har den här svarta rösten i mitt blod som viskar Ta henne!"
    Och nu är bilden av den där mannen en helt annan. Är det en stalker och/eller en presumtiv våldtäktsman som väntar på rätt tillfälle ? Något svar ges inte. Det intressanta i sången är glidningen ifrån det normala tillståndet av längtan och hur det genom isolationen förskjuts och börjar anta allt otäckare former.

    SvaraRadera
  2. Hej! Jag heter Kristofer Andersson och är redaktör för UR Samtidens webbsatsningar. VIll bara göra er uppmärksamma på att hela föredraget finns att se i UR Play - här: http://ur.se/Vuxen/Forelasningar/Smapuffar-i-mitten/Invandrarna-Var-tids-arbetare/

    SvaraRadera